Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKOBLAD FÖR FOLKUNUEI^ VTSN1 NOEN.
N:r 45.
STOCKHOLM, 9 NOVEMBER 1898
17:e årg.
Prenumerationspris :
Vi år 3,50 kr., 8/4 år 3 kr., */2 år 2 kr.,V4 år 1,25 kr. (postarvodet inberäknadt).
Prenumerationen sker såväl i landsorten som i Stockholm å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6, en tr. upp. Kontorstid; 10-1, 4-6. Allm, tel, 6000.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare;
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11, 5-6.
förläggare : Svensk Läraretidnings Förlagsaktiebolag.
Tryckt hos Idun» Kungl1. Hofboktryckeri, Stockholm
Lösnummer
å 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm. tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid : hvarje onsdags förmiddag.
An nonspris:
25 öre pr petitrad (=14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons 1 kr., dödsannons 2, 00 kr.
Annons bör vara Inlämnad senast måndags afton för att inkomma i veckans nummer.
Vid Hjalmar Petres graf.
J J en långa raden af vagnar skrider långsamt uppför
Drottning-’^^ gatan. Butikfönstren stråla redan i de elektriska lampornas
skarpa ljus, och på gångbanorna vimlar det af människor, som i
nervös ifver hasta förbi hvarandra,
hvar och en drifves framåt af
stundens intressen, hvar och en utgörande
medelpunkten i sin lilla värld. Blott
i förbifarten ägna de ett par
sekunders uppmärksamhet åt den
blomster-höljda kistan i spetsen af tåget och
åt den därpå följande, af kransar
fyllda vagnen. En och annan vänder
sig om för att kasta en blick tillbaka,
och kanske far genom hans själ
såsom en flyktig glimt den tanken: hvem
härnäst? månne jag eller någon af
mina?
Vi kröka förbi Observatoriet j den
och komma in på den ändlösa
Norrtullsgatan. A ömse sidor sträcka
alléens stympade stammar sina nakna,
aflöfvade grenar upp mot den kulna
növemberhimmeln. Tankarna hafva
fritt rum, och de glida in i den bana,
hvari de rört sig allt sedan den
morgon för ett par dagar sedan, då min
gamle vördade vän Insulander med
tårar i ögonen sade mig: ja, nu har
Hjalmar Petre fått sluta,
Månne vi icke, de flesta af oss,
hafva det så ställdt, att vår första
och allt behärskande stämning vid en
öppnad graf är den beklämmande
känslan af själfransak-ning och
själfankla-gelse? Lyckliga de, hvilkas erfarenhet
tillåta dem härå svara nej. Mitt svar
har, tyvärr, alltid måst blifva ett annat.
Knappast mer än fem år äro nu
förflutna, sedan jag första gången talade vid Hjalmar Petre. Men
min tillgifvenhet och beundran för honom’ stamma från min
barndom. Då den s. k. Ofvansjöstridén gjorde hans namn kändt öfver
v;>i»f
:Vr-^x>- »;:-;r7 X:% : ’’ ’ «-v. /" .’’’-. ^x^f%4|>:i -
HJALMAR PETRE.
hela Sverige, var jag endast en tolf års pojke, och icke var det
om någon framtida verksamhet på skolans fält, som jag den tiden
drömde. Men Petres manliga kamp för folkupplysningens sak tog
mitt unga hjärta, och jag minnes ännu
med hvilken spänning jag följde
berättelserna om intrigspelet mofr frMimn
och med hvilken glädje jag hälsade
hans seger. Och de strider, han
sedan hade att genomgå, och hvilka
slutade med de Petreska familjegodsens
öfvergång i kapitalismens våld, kunde
endast öka mina sympatier.
Då han i början af 1893, efter
flyttningen till Stockholm, afgått från sin
trettioåriga verksamhet såsom en af
Gäfleborgs läns landstings
folkskole-kommitterade samt blef föremål för
en sällsynt vacker hyllning från samma
läns lärarekår, mottog jag därför gärna
uppdraget att i denna tidning gifva
en liten teckning af hans lifsgärning.
Genom gemensamma bekanta fick jag
kort därefter hälsningar, att han
önskade sig ett besök, och då detta på
grund af mellankommande
omständigheter ej blef af, erhöll jag frampå
sommaren, långt ute i skärgården,
några rader från hans hand med
vänlig inbjudan att tillbringa en afton i
hans hem.
Det är vissa stunder, öfver hvilka
ljuset faller så klart, att de etsa sig
in i ens* själ och lysa fram genom
den glömskans slöja, som så småningom
vill lägga sig öfver allt hvad vi
upplefva. En sådan stund är för mig
den, då jag första gången höll
Hjalmar Petres hand i min. Den var
hvit och utmärglad. Hela gestalten var till ytterlighet aftärd och
hade vid första anblicken knappast något, som påminde om den
bild, Svensk Läraretidning några månader förut meddelat. Gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
