Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i\:r
SVENSK
000
rinna, utan hon har en allmännare
men visst är, att hon också är kallad till att
vara en uppfostrarinna till kyrklighet och att
i synnerhet i fråga om fyllandet af denna
uppgift lärarnes personligheter hafva en
mycket stor betydelse. Och säkert lär väl också
vara, att på folkskollärarnes kyrkliga
uppfattning och nitälskan knappast något, som
från människor kommer, utöfvar större
inflytande än den ställning, som pastor
personligen till dem intager. I allmänhet vill
jag mana er till att skänka folkskolan eder
kärlek. Kärlek spilles aldrig, och intet
befordrar mera en god växt än kärlek.
Vi önska lifligt, att dessa maningar
måtte bära frukt. Men detta kunna de
efter vår öfvertygelse ingalunda, såvida
prästerskapet icke fullt ut behjärtar,
hvad här framhålles; nämligen att
folkskolan har en allmännare uppgift än att vara
endast kyrkans tjänarinna, och att ett
godt förhållande mellan prästerskap och
folkskollärarekår framför allt kräfver,
att prästerskapet bemöter
folkskollärarne med verkligt förtroende d. v. s.
med tillit till deras egen goda vilja,
deras eget sunda förstånd.
Folkskolans arbetare tafva allt mer kommit
till medvetande om att
församlingsläraren har sin uppgift och
barnaläraren sin, och lika obenägna som de på
grund häraf börja blifva att uppträda
såsom prästerskapets konkurrenter på
det rent kyrkliga området, lika
omöjligt lär det numera vara att få dem
»inmönstrade» såsom någon sorts
underordnade biträden på samma område.
Alla försök i den vägen komma helt
säkert att leda till missräkningar, och
detta vare sig man såsom medel
använder befallande myndighet eller
nedlåtande vänlighet. Äfven i detta fall
är bästa politiken, att man låter detta
vara detta, d. v. s. att man låter
församlingsläraren och barnaläraren hvar
på sitt sätt arbeta för vårt folks
höjande i religiöst, etiskt och
intellektuellt hänseende. Den olika sociala
ställningen borde icke utgöra något hinder
för den förre att respektera den
senares sträfvanden och visa honom
förtroende äfven då han, såsom en
själfständig man ägnar och anstår,
vandrar sina egna vägar. Att tala om
»förtroende» på andra villkor är för öfrigt
en motsägelse.
»Herdabref» äro i allmänhet icke af
den art, att de påkalla
uppmärksamhet utom deras krets, till hvilka de
närmast äro adresserade. Biskop
Bil-lings höra emellertid till’undantagen,
och det senare af dem synes oss
märkligt särskildt därför, att det åtminstone
delvis tyder på ett omslag i författarens
stämning gentemot folkskolan och
folkskollärarne. Ett föregående tecken i
samma riktning torde man ock kunna
se i den förändrade ställning, han vid
årets riksdag intog till folkskollärarnes
* Egendomligt nog är detta af oss
kursiverade uttalande uteslutet i flera af de utdrag
ur herdabref vet, som de allmänna tidningarna
meddelat.
lönefråga, i det han, trots sina förut
yttrade betänkligheter, icke använde
sitt stora inflytande inom första
kammaren för att bringa frågan på fall,
Må vi hoppas, att hans nyaste
uttalanden måtte lika mycket bidraga att
skingra det på många håll rådande
misstroendet mot folkskolan som hans
tidigare uttalanden bidragit att befästa och
föröka detsamma!
I rättstafningsfrågan.
Rörande denna frågas nuvarande
ståndpunkt hafva vi från en ärad
insändare mottagit följande framställning,
hvilken vi med nöje delgifva våra
läsare.
Herr Redaktör!
Då jag lifligt delar såväl Edert nit för
rättståfningens förbättring som också Eder
åsikt att, innan någon ny ansträngning
göres härför från skolmannens sida, alla
intresserade måtte enas om en gemensam, väl
öfvertänkt fälttågsplan, skall Ni säkerligen
tillåta mig att säga några ord med
anledning af en artikel i ämnet, som jag tyvärr
först i dag kommit att läsa i n:r 31 af
Svensk Läraretidning.
Ni återger och understryker däri den af
hrr Lyttkens och Wulff i deras sista skrift
uttalade åsikten, att »skolan under
nuvarande förhållanden måste afvakta Svenska
akademiens åtgärder i kommande upplagor
af ordlistan» och att det därför ej vidare
bör komma i fråga, »att man med
förbigående af Svenska akademien vänder sig till
k. m:t eller föreställer sig, att
ecklesiastikdepartementet skulle kunna falla på den
idén att, utan initiativ från akademiens sida,
söka åstadkomma en ny stafningsnorm».
Mig förefaller det, som vore riktigheten
a£ denna tankegång icke så utan vidare
alldeles själf klar. Kent teoretiskt sedt skulle
kanske det föreslagna tillvägagångssättet
kunna synas vara det rätta, eftersom ju
Svenska akademien enligt sina stadgar har
omvårdnaden om modersmålet till sitt
»yppersta och angelägnaste göromål» och
eftersom denna omvårdnad tydligtvis måste
sträcka sig äfven till rättskrifningen, såsom
för öfrigt framgår redan af den
jämförelsevis radikala »Afhandling om svenska
staf-sättet», som Leopold författat för första
delen af akademiens »Handlingar». Säkert är
också, att, såsom hrr Lyttkens och Wulff
säga, »Sv. akademien skulle förvärfva sig
samtids och framtids tacksamhet, om den
modigt ginge i spetsen för önskliga
reformer af vårt språk».
Den, som ser saken praktiskt och
besinnar, att Sv. akademien numera faktiskt är
en af våra mest konservativa inrättningar,
kan emellertid knappast göra sig några
förhoppningar om att så skall ske ännu i vår
tid. Jag vill härmed icke ha sagt något
ondt om akademien. En lärare, som vet
huru skändligt mycket tid, som under
nuvarande oefterrättlighetsförhållanden. våra
skolor måste - till förfång för högre
uppgifter - öda bort på den lika ofruktbara
som oförnuftiga rättskrifningsläran, ser na-
turligtvis saken från denna rent pedagogiska
synpunkt. Men om också denna enligt min
mening bör vara den främsta, måste det
dock medgifvas, att rättskrifningsfrågan icke
är en uteslutande pedagogisk fråga. Och
att den allraminst är detta för Sv.
akademien har ju visat sig så tydligt som
möjligt. Den som visste, hur pass långt
arbetet redan fortskridit pä tryckandet af en
7:de upplaga af Ordlistan, kunde för öfrigt
redan af det skälet icke vänta sig något
tillmötesgående från dess sida i fråga om
den hemställan, som förliden vår gjordes af
S. A. F:s centralstyrelse.
Böra vi då verkligen slå oss till tåls och
sätta vårt hopp till en omsider -nödig 8:de
upplaga af ordlistan? Vi få då säkerligen
vänta ganska länge - äfven om mot all
förmodan, dess olika upplagor hädanefter
skulle komma att följa hastigare på
hvarandra och bli hvarandra mindre lika än
hvad hittills varit vanligt. Och hvad värre
är, vi bli nog till slut också kuggade i våra
förväntningar. Jag sluter härtill redan däraf
att, efter hvad jag af och om dem
inhämtat, icke ens de af akademiens ledamöter,
som haft förtjänsten om den lilla
förbättringen af 1889, anse någon ny, väsentligare
förändring vara att räkna på, så länge
akademien har sin nuvarande sammansättning
någorlunda oförändrad. T. o. m. bland dem,
som 1889 voro för ett närmande till
ljud-enlighetsgrundsatsen, lära nämligen de flesta
numera anse akademien ha bundit sig vid
den då införda stafningen, och detta af den
grunden, att denna lagts till grund för det
utkommande stora ordboksarbetet och att
akademien omöjligt kan tillämpa ett
skrifsätt i detta och ett väsentligen annat i
ordlistan. Man förstår bäst min fruktan för
att vi skulle få vänta bra länge, örn. man
tänker på att ordboken började utkomma
redan 1893 men det oaktadt med sitt icke
längesedan utkomna 8:de häfte (Allsidighet
-An) icke hunnit längre än något öfver
hälften af alfabetets första bokstaf.
Det är alltså af flera skäl,, som jag har
mina tvifvelsmål om lämpligheten för oss
att afvakta ett nytt uppslag från
akademiens sida och om utsikterna till att kunna
framkalla ett sådant inom rimlig tid. Yida
mer synes man kunna vänta sig af att gå
omedelbart till vår högsta skolstyrelse, kungl,
ecklesiastikdepartementet. Därför att
statsrådet Gilljam var personligen emot en
förändring i den önskade riktningen, behöfver
ju icke så vara fallet med hans i
allmänhet framstegsvänligare efterträdare vid
rådsbordet. Ju mindre vår n. v.
ecklesiastikminister för egen del är fackman i frågan,
desto mera finnes det ju också utsikt för
att språkvetenskapen och lärareerfarenheten
skola tagas till råds. Svenska akademien
skall säkert nog veta att göra sin röst hörd
i fråga om en från framstegsmännen
inkommen hemställan till k. m:t angående
vidare förbättringar i skrif sättet. Men böra
icke vi lärare ha rätt att hoppas och fordra,
att k. m;t före besluts fattande inhämtar
utlåtanden äfven från pedagogiskt
sakkunniga, det må nu vara våra skolkollegier,
lärareråd och andra myndigheter eller från
en af dessa eller af k. rn:t utsedd nämd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
