Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 34
för den frikostighet det lagt i dagen genom
skolhusets uppförande frambar förste läraren
G. Ahlin. Den nya byggnaden innehåller
utom en större samlingssal 10 lärosalar, l
slöjdsal, rum för skolkök samt 10 rum och G kök
för lärarepersonalen, vaktmästarebostad m. m.
Sommarkurserna i lund.
Samkvämet å Akademiska
föreningen.
Bestyreisen hade i söndags afton å
Akademiska föreningen anordnat ett samkväm,
i hvilket så godt som alla »kursare»
deltogo. Men äfven inånga extra biljetter
försåldes.
Enligt gammal god sed tog
högtidligheten sin början med afsjungandet af
psalmen: »Vår Gud är oss en väldig borg».
Domprost Eklund samlar intressena kring
ett föredrag om
Några religionspedagogiska spörsmål,
hvilket talaren inleder ined att uttala en
glädje öfver att den nyss borttonade
psalmversen blifvit så att säga en ny folksång
och erinrar om att den sjungits äfven för
två år sedan, då han från samma plats
talade till 1896 års kursdeltagare. Efter att
än ytterligare hafva gjort några flyktiga
förbindande reflexioner ur det föredrag, han
då höll, öfvergick han till själfva ämnet.
Några antydningar härom må lämnas.
Ämnet, menade talaren, kunde åtminstone
kallas tidsenligt, då detta århundrade på
mångahanda sätt börjat skatta det
religiöst-pedago-giska arbetet. Religion, moral, kultur och
natur äro de områden, där människolifvet måste
röra sig. Tages ett af dessa lifsområden bort,
vore människan på ett eller annat sätt lytt.
Moralen har haft sin värme förkämpe i den
germanske och filantropiske filosofen Immanuel
Kant, men denne samvetslifvets filosof
förstod aldrig att låta religionen komma till sin
fulla rätt såsom villkor för ett harmoniskt lif.
Vid Voltaire sammanhänger så nära som
möjligt begreppet kultur. Naturen har ock
haft sina förkämpar, och sist kanske fick
religionen en sådan i Fredrik Schleiermacher.
Inom det religiöst-pedagogiska området har
nor-j den ock ett namn, som klingar så fulltonigt
j som något, detta namn är Grundtvig. Hans
paroll har blifvit: ljus och glädje i skolan!
Tal. ville ej ställa sig som auktoritet, när
det gällde att göra reda för de
religiöst-pedagogiska spörsmålens innebörd och utredning.
Hvad han ville säga borde, menade han,
kanske ändå kunna väcka någon till tankar öfver
ämnet, tankar som, nu sådda, möjligen i en
framtid kunde på ett eller annat sätt spira
fram i brodd och blomma.’
År 1888 hade tal. vid ett läraremöte i
Kristianstad hållit ett föredrag öfver sambandet
mellan folkbildningsanstalterna, och han hade
då gått ut från följande indelningsgrund:
folkskolan, nattvardsskolan och beväringsskolan.
Dessa, hade talaren då menat, borde stå i ett
helt annat och innerligare sammanhang med
hvarandra, än fallet är. Nu. lämnade han
denna indelningsgrund för att i stället söka
påvisa behofvet af samverkan mellan skolan^
hemmet, kyrkan och staten. Han berörde så
en sjukdom af tidens många, den han kallade
skolsjukan eller försöken att bringa all
uppfostran på alla lifvets områden in under
skolformer. I många fall kunde ett friare
förfaringssätt, speciellt hvad anginge
prästbildningen, vara att föredraga.
Vidare är prästen, tyngd af hvarjehanda,
synbart nästan onödiga, åtminstone högst
tidsödande göromål, som, noga räknadt, ej till-
komma honom, ofta urståndsatt att taga del
i religionsundervisningen, som han borde, och
som för nattvardsundervisningen skulle vara
till otvifvelaktig nytta. Kyrkans målsmän och
de små i församlingen borde redan tidigt lefva
i innerligt kamratskap, om goda frukter skulle
väntas. Under sådana förhållanden skulle
säkerligen konfirmationstiden té sig på ett
helt annat, lyckligare sätt.
Förhållandet mellan hemmet och kyrkan
förbigicks med några ord, då därom sagts och
skrifvits så mycket. Detsamma med
samverkan mellan kyrkan och staten.
Men med hvilka elementer rör sig skolan, då
det gäller religionsundervisningen?
Hufvudsakligen med katekesen och bibliska historien.
Härtill ville tal:n lägga psalmsång och
psalmläsning. Men intet plugg, ingen psalmläxa.
Det sköna och alltid bestående nötes in ändå,
lika visst som vi alla känna till versen »Pingst,
hänryckningens dag, är inne», o. s. v.
Storhetstiden varf vet hade sina goda,
oförlikneliga psalmdiktare.
Keformationstide-hvarfvets sånger stå högst. Men äfven
norden har haft en mäktigt ljudande
Davidsharpa, och många spelte på den, somliga med
mindre,, andra med större lycka.
Psalmen n:r 17 i vår psalmbok ansåg tal.
särdeles lämplig såsom parallell till
utläggningen af den kristna tron. Han påpekade,
hur den nya mässan hälsats med glädje just
därför, att den upptagit mycket af det gamla
goda ur äldre mässordningar.
Vidare framhöll talaren det rika innehåll
och den formens skönhet, som möter oss i
psalmer sådana som 150 och 154.
Katekesen som medel för
religionsundervisningen var god, tyckte tal., ja, den var en
bok af oförlikneligt värde - Luthers lilla
katekes nämligen. »Långkatekesen» kunde
visserligen bli föremål för många anmärkningar,
men såsom förklaring och bevis för »lilla
katekesen» var äfven den god.
Dock vore lyckligare, om alla bibelspråken
hade en plats för sig, ty som nu är, kunna
bibelns skönaste och rikaste språk icke alltid
komma till användning, då de ej lämpa sig som
förklaring och bevis för ett visst lärostycke.
En bibelspråksbok vore alltså att förorda.
Efter psalmen, katekesen och bibelspråken
nämde talrn historien.
Historiens store Gud skulle målas hel och
sann och på ett vida kraftigare sätt än oftast
är fallet. De stora gestalterna i den heliga
historien borde ock på annat sätt framhäfvas.
Därför borde vi lära oss denna teckning med
flit och nit.
Men äfven kyrko- eller världshistoriens
heroer äro värda sådana målningar. Ex. en
Gustaf Adolf, en Luther, en Athanasius, en
Augustus, den store romaren.
Vi sträfva till en myndighetsutveekling hos
de unga i andligt afseende. I denna mening
koncentrerade talaren hela sitt anförande.
Denna myndighetsförklaring förbise sekterna
lika väl som exempelvis den katolska kyrkan,
sorn vill behålla de unga under sin blinda
ledning allt framgent. Följde så en liten
kritik öfver den grekisk- eller romersk-katolska
konfirmationen, hvilken är en sakramental
handling, afsedd att öfva ett underbart, rent
af trolskt inflytande på de unga.
Gick så talaren öfver till frågan : Vår
konfirmation, hvad är den?
Här stode vi fortfarande inför en uppgift
att lösa. Och till denna lösning kunde skola,
hem och församling samverka. Mycket
brister säkerligen, ty mycken
otillfredsställelse yppar sig. Löftet vid konfirmationen
kritiseras svårt, men kanske delvis berättigadt.
Konfirmationen får hvarken bli för mycket
sakramental eller kateketisk eller hafva till
uppgift att disciplinera. Löftet tarfvade nog
en omgestaltning. Konfirmationen borde
under alla förhållanden ej få blifva något för
religionsuppfostran störande utan i stället
följa såsom en naturligt fortlöpande
handling. Så kunde denna högtidliga akt blifva
en verklig högtid för unga och äldre.
Här äro hufvuddragen af det rätt långa
anförandet, hvilket slöt med afsjungandet
af »Oss välsigna och bevara» o. s. v.
Under gemytlig stämning afåts den
serverade tesupén, sjöngos sånger, formerades
bekantskaper o. d.
Bland mera bemärkta deltagare i
sam-kvärnet hinner jag nu blott anteckna prof.
Ribbing med fru, prof. Quennerstedt, prof.
Bergendal, major Norlander och
kyrkoherden Lobin. Den senare afslöt med bön.
Johan Hellberg.
Diskussion i lekfrågan.
I söndags eftermiddag kl. 4
sammanträdde å Akademiska föreningens »lilla sal»
intresserade damer och herrar för behandling
af ofvan antydda fråga. Hr Jul.
Hammarlund var inbjudare. Sedan mötet af
honom öppnats, valdes till ordförande hr N.
Lundahl och till vice ordförande hr A.
Vallquist.
Hr J. Hammarlund var föredragande och
utvecklade i ett kort anförande sina delvis
på erfarenheter grundade meningar i frågan.
Efter att hafva konstaterat, det säkerligen
alla vore ense om nyttan och betydelsen af
skollekar, framhöll han nödvändigheten af att
äfven läraren vore intresserad lekare.
Intresset spelade större roll än färdigheten.
Läraren bör själf deltaga i leken, ordna den och
efterse att lekens regler strängt efterlefvas
samt äfven själf i allt rätta sig efter dem.
Vanligen lämpa sig skolgårdarna för
leköf-ningar - ju större gårdar, desto bättre.
Lektiden kunde vara dels raster, dels delar af
gymnastiktimmarna och dels lediga stunder.
Under tid då barnen ändå vore bundna vid
skolan skulle leken vara obligatorisk. På
lediga stunder borde ingen tvingas in bland de
lekande. Men under alla förhållanden måste
oftast de fysiskt svaga utgöra undantag från
den obligatoriska leken. Inledaren ansåg, att
leken ej borde upptagas på schemat, och att
flickor och gossar under en tid kunde leka
tillsammans, men att tid komme, då ett
skiljande blefve nödvändigt, detta hufvudsakligast
beroende på den större färdighet, som vinnes
hos gossen än hos flickan. Arten hos en och
annan öfning förbjöde ock samleken.
Fröken Stina Hellgren, ledarinnan för de
lekande damerna på kursen, hade ett och
annat att invända gent emot hr Hammarlunds
mening om strängt skiljande i lek mellan
gossar och flickor, sedan viss färdighet hos
gossarna vunnits. Hon ifrade för samlekar
och framhöll deras nytta och behöflighet.
Hr Ekström i Västra Torp tackade både
hr Hammarlund och fröken Kellgren för
deras insats i lekfrågan och uttalade sig äfven
han om lekens behöflighet särskildt »nere på
slätten», där pojkarna älska stå bredbenta
och gapa, och där 12 a 13 års flickor spela
damer och se spotska ut.
Hr Välden i Landskrona talade för
samöf-ning i lek, dock med vissa undantag.
Hr Onsdorff anförde exempel på hur det
lekes i hans bygd.
I diskussionen deltogo i öfrigt fröken
Gren i Malmö, hr J. J. Blomberg i
Karlskrona, Joh. Hellberg, Lundahl från
Billes-holms grufva och N. Nilsson i
Hemmes-dynge. Intresset för leken var allmänt.
Deltagarne
i de nu pågående sommarkurserna i Lund
uppgingo i måndags till 218 enligt följande
fördelning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
