Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 27
Vi skulle gärna velat lämna hr L.
i okvald besittning af all den
berömmelse, han på agrar-pedagogikens fält
vunnit och genom Göteborgs
Aftonblads försorg yttermera kan komma
att vinna. Hans »varmhjärtenhet»
kunna vi så mycket mindre tillåta oss
betvifla, som han är oss fullständigt
obekant och hans af nämda tidning
anförda uttalanden om denna egenskap
hafva intet att förmäla. Hvad
»klarsynt-heten» däremot beträffar vilja vi
hoppas, att den koncentrerat sig inom de
partier af hr L:s föredrag, för hvilka
Göteborgs Aftonblad saknat utrymme.
De stycken, tidningen meddelat, synas
oss nämligen kännetecknade af samma
skygghet för logisk skärpa, samma
förkärlek för obestämda och mångtydiga
talesätt, som äro ett utmärkande drag
hos nästan alla, hvilka i våra dagar
yrka på folkskolans »återförande till
sina rätta proportioner».
På vackra talesätt är visserligen
ingen brist. Hvad låter t. ex. bättre
än det yrkandet, att folkskolan skall
syssla »blott med det nödvändiga utan
att fästa afseende vid sådant, som är
blott och bart prydligt och lysande»?
Eller att man måste företaga »en
grundlig inskränkning i lärdomsprål och
kunskapsexercis» ? Eller att
kunskapstill-ägnandet skall ske »genom personlig
själf verksamhet», icke med tillhjälp af
något slags »intellektuell
korfstoppningsmaskin»? Eller att i folkskolan
läroämnena icke böra »framträda i
vetenskapens dräkt» och icke omfatta
alla föremål »både i himmelen och på
jorden och däremellan» ?
Men hvad är å andra sidan vunnet
med att upprepa dessa allmänna, från
urminnes tider kända och hittills af
ingen bestridda yrkanden, såvida man
nämligen stannar vid blotta
upprepandet och icke med ett enda ord söker
utreda hvad man menar och önskar:
hvilka af folkskolans läroämnen man
vill hafva slopade, hvilka delar af det
ena eller andra läroämnet man vill
hafva utrensade, i hvilket afseende
man för tillgodoseende af själf
verksamheten vill hafva undervisningssättet
ändradt o. s. v.? Att uti dessa stycken
för sig själf och andra söka klargöra
hvad man egentligen tänker och vill
har sig icke alltid så lätt, men utan
att detta sker, blifva de vackra
talesätten endast -. ord, ord, ord.
Vi hafva med den mest spända upp
märksarnhet genomläst hr L:s uti
Göteborgs Aftonblad aftryckta uttalanden
för att genom dem få någon aning
om huru han och hans själsfränder
vilja hafva folkskoleundervisningen
»reformerad» och »reducerad». Men de
antydningar vi funnit äro så
osammanhängande och flyktiga, att de vid första
stråle från eftertankens ljus upplösa sig
i ett ofattbart töcken. Sålunda yttras
om undervisningen i naturkunnighet:
Naturföreteelser förklaras medelst teorier
om molekyler, atomer o. s. v., under det den
nyttige landtmannen ej har behof af att
utforska de naturlagar, som förmå honom att
vända plogtorfvan på sin åker.
Hvad betyder nu detta? Menar
föredragshållaren verkligen, att
landtmannen icke har behof att känna de
naturlagar, på hvilka hans
verksamhet beror? Eller menar han, att
landtmannen väl bör äga en sådan
kännedom, men att han hindras från dess
förvärfvande genom teorierna om
fysikens molekyler och kemiens atomer?
Den, som kan tyda gåtor, han svarel
Beträffande historieundervisningen
fälles följande omdöme:
Folkskolan redogör för krigshändelsernas
samverkande politiska orsaker men har ej
mycket att säga om det mänskliga arbetets
banbrytande män.
Vi gissa, att föredragshållaren
härmed velat säga: »folkskolans
historieundervisning bör ej lägga
hufvudvikten på krigshändelserna utan snarare på
skildringen af det mänskliga arbetets
banbrytande män», och för vår del hafva
vi mot en dylik mening intet
synnerligt att invända. Men är det månne
detta, som skall kallas en reduktion,
en inskränkning, en »skarp
begränsning» af ifrågavarande ämnes omfång?
Det blir ju tvärt om en betydande
utvidgning.
De enda skolämnen, rörande hvilka
den ärade föredragshållaren gifvit sitt
reforrnkraf ett någorlunda fattligt
uttryck, äro, betecknande nog, de i
speciell mening »praktiska».
Nu kan man väl säga - yttrar han härom
- att äfven undervisningen i kroppsarbete
fått en plats bland skolans ämnen, nämligen
genom slöjd, kvinnligt handarbete,
skolköksundervisning och hvad allt detta heter. I hvad
mån detta förmår bibringa de unga färdighet
i arbete i ordets egentliga mening och ej blott
i s. k. pedagogiskt arbete., som vanligen är
mycket skrik och liten ull, d- v. s. mycket prat och
litet gjordt, därom saknar jag tillräcklig
kännedom. Men i fråga om den nu ensamt
erkända pedagogiska slöjden är man ju
synnerligen angelägen att framhålla, att »det ej är
fråga om att utbilda eleverna för något visst
yrke utan endast att väcka och skärpa
iakttagelseförmågan och vänja till noggrannhet».
I den gamla tiden, då gossen tidigt kom i
handtverkslära och fick arbeta i verkstaden
under yrkesmans ledning, åsidosattes säkerligen
hvarken noggrannhet eller iakttagelseförmåga,
något hvarom gesällprofven vittnade, och
kunde man därtill samtidigt erhålla
yrkesskicklighet, så borde väl detta vara ett plus af
synnerligen afsevärd beskaffenhet, hvilken
betydelse såsom uppfostringsmedel den
pedagogiska slöjden i folkskolorna än må äga. Det
synes därför, som skulle t. o. m. skolans mest
praktiska ämne behöfva reformeras i praktisk
riktning. Jag minnes ännu, hur djupt det
grämde mig, då jag ifrån att under några
månaders tid hafva fått arbeta efter fritt val
i slöjden och därvid med nöjaktig
noggrannhet hunnit förfärdiga hvarjehanda
husgerådssaker, där sinkning, gradning, girning o. d.
öfningar ingingo, vid den pedagogiska
Nääs-modell-seriens ankomst till skolan fick* börja
tälja räfspinnar, blomkrukskäpp, nyckelbricka
o. d. ända till bort emot 40-talet, om jag rätt
minnes ordningen, innan jag åter stod på den
punkt, att jag fick skära ut en sinktapp.
Detta uttalande har åtminstone den
förtjänsten, att man begriper hvart
föredragshållaren vill. Slöjden i skolan
- så är det långa talets korta mening
- bör icke åsyfta att utveckla och
uppfostra gossen utan att föra honom
in i ett visst yrke, för hvilket han så
tidigt som möjligt måste danas. Bort
därför ur barndomsskolan med »s. k,
pedagogiskt arbete» och fram i stället
med »arbete i ordets egentliga mening»,
d. ä. yrkesarbete!
Från denna punkt faller ljus äfven
öfver föredragshållarens tankegång i
öfrigt. Ty hvad han menar om
slöjden är endast en konsekvens af hans
mening om de andra skolämnena: de
värderas allesamman endast efter sin
förmenta betydelse för den
förutbestämda lefnadsställningen. Folkskolans
lärjungar skola ju bli arbetare, och
dessa - menar han - behöfva, för
att reda sig i lifvet, ingen annan
allmänbildning än läsa, skrifva och
räkna. Folkskolan har sålunda att inlära
detta samt dessutom »att använda och
tillämpa denna färdighet genom att
inskärpa katekesen».
Föredragshållaren är sålunda i
själfva verket ganska konsekvent, men det
förefaller oss, som han kunnat vara
det i ännu högre grad. Med den
uppfattning af skoluppfostrans betydelse,
som han ådagalägger, borde han väl
rätteligen gått ännu längre i sina
re-duceringskraf.
Den gamla stam af inflytelserika dannemän
- säger han - af hvilka några ännu sitta
kvar som ordförande i kommuner och
medlemmar af landsting, dessa män hafva i de
flesta fall ej åtnjutit mer än kanske några
månaders skolundervisning, om ens någon,
och de besitta ändå kunskaper af gedignare
art än dem, som det nutida skolväsendet
förmår skänka. De få stycken, som
folkskolan meddelade, gjorde den så grundligt till
sina elevers egendom, att man ännu i dag
kan fullständigt återfinna dem hos äldre
personer. Detta gäller både om katekesen och
om andra saker. I räkning besitta ej sällan
dessa gamla personer en färdighet, som
hinner både om och omkring de yngres
tungrodda sifferkalkyler, utan att dessa hvarken
i säkerhet eller omfattning föra längre än de
förras hufvudräkning.
Hvad borde slutsatsen af allt detta
egentligen blifva? Månne ej den, att
åtminstone räkningen gärna kunde
utgå ur folkskolans program samt att
folkets barn i grunden blott behöfva
»några månaders skolundervisning, om
ens någon» ?
Så tänkte man ju ock under den
gamla goda tiden före 1842 ganska
allmänt. Men förhållandena och
åskådningssätten äro sedan dess väsentligt
förändrade, och hvarken Göteborgs
Aftonblad eller någon annan lärer
numera kunna bringa dem tillbaka till
hvad de varit. Den »röst ur
fackmannalägret», h varåt den ärade
tidningen så lifligt gladt sig, är icke ett
förebud för hvad som komma skall;
den är endast en genklang från en
svunnen tid, hvilken aldrig vänder
åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
