Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 22
proviserar med anledning af d:r
Bergmans uppmaning att tala något om slöjden
ett litet ledigt, stundom humoristiskt tal,
som i sammandrag återgifves här nedan.
Klangfullt stämmer den unga ätten upp:
»Du gamla, au friska, au fjällhöga nord!»
D:r Bergman tager åter till orda och
upplyser, att i detta verkliga folkskölehus äfven
möbleringen är fullkomligt likadan som i
verkliga skolor. Så är en sal möblerad i
full öfverensstämmelse med en skolsal i
Norrköping, en annan med Huskvarna, en tredje
med slöjdsalen på Nääs och handarbetssalen
alldeles så som en af Stockholms. De å
väggarna uppsatta fotografierna af skolhus
- ett hundratal från alla delar af landet
- kunde visa, att detta utställningsskolhus
hvarken vore bland de ståtligaste eller de
sämsta. Och lärjungebiblioteket bestode af
sådana böcker, som faktiskt användas. Ja,
gipsafgjutningen af Nääs och dess
omgifningar vore så verklighetstrogen, att
livart-enda träd är med och uppsatt på sin rätta
plats!
- Pedant! tillägger direktör Salomon
skämtsamt med anknytning till sitt tal och
lockar fram ett litet leende å allas läppar.
»Ur svenska hjärtans djup» kommer som
afslutning; alla resa sig och en och annan
manlig stämma i korridoren sekunderar de
små flickornas kör i småskolesalen. Men
basarna tystna snart. De barnsliga
rösternas fägring griper dem: de bli idel öra.
Ett och annat öga fuktas. Är det därför
att tanken återföres till deras egen
barndom, då sången i mörka, unkna salar aldrig
hade en dylik frisk klang? Är det vid
fadershjärtats aning och hopp om de ljusare
dagar, som skola gry för ett yngre släkte,
hvilket skall skörda frukten af de
ansträngningar, som skolans vännerxpå senaste
tiden gjort och ännu göra?
Men när åhörarne sprida sig i rummen
för att taga dem i närmare skärskådande,
märkes det granneliga, att den lilla
stämningsfulla högtidligheten har gjort ett
mäktigt intryck. H. W-r.
Talen.
D:r Bergmans invigningstal var af
unge-far följande innehåll:
Årets utställning här i Stockholm bär, som
vi alla veta, namnet »Allmän konst- och
industriutställning». Man har med anledning
däraf mer än en gång hört anmärkningar göras
med afseende på arten af en del
utställningsmaterial. Till en konst- och
industriutställning höra Väl, säger man, endast konst- och
industrialster, och dessa synas ju vara
tillräckligt mångskiftande och omfattande, så
att man icke kan behöfva komplettera dem
med utställningsföremål från andra områden.
Hvad har alltså t. ex. skolan här att göra?
Den, som så tänker och talar, synes mig
icke ha fullt satt sig in i syftet med och
innebörden af en sådan utställning; han har för
mycket fäst sig vid hvad som kan vara
angenämt för ögat att skåda och för litet vid
det verkliga gagnet. Det är visserligen både
intressant och lärorikt att se och beundra en
mängd förträffligt komponerade och väl
utförda arbeten på målare- och bildhuggarekon
s-tens områden, dessa i detalj mästerligt gjorda
arbeten af vårt goda järn och andra metaller,
dessa fina och smakfulla glas- och
porslins-varor m. m. Men af icke mindre vikt synes
det mig vara att vid en utställning fästa
uppmärksamheten på, huru man kommit dit,
huru man lyckats uppnå en sådan fulländning
i komposition och utförande samt på det
myckna arbete, så intellektuellt som kroppsligt, som
ligger mellan det råa och oarbetade
materialet samt den färdiga konstprodukten. I denna
långa serie af förberedande arbeten måste,
såsom lätt inses, skolans och de många
skol-arternas arbeten inordnas såsom viktiga
länkar.
Eller huru skulle alla dessa sinnrikt
konstruerade maskiner, medelst hvilka man
tillgodogör sig ångans och elektricitetens kraftiga
hjälp, eller alla dessa beundransvärda
arbetsmaskiner m. m., m. m. hafva åstadkommits, om
det icke funnits en vid högre tekniska
läroanstalter väl utbildad kår af skickliga och kunniga
ingeniörer? Och huru skulle dessa
genialiskt uttänkta, på papperet nedskrifna och
tecknade projekt hafva kunnat realiseras och
göras användbara utan en kår af arbetare,
som haft tillfälle att förvärfva sig nödiga
teoretiska och praktiska insikter vid lägre
tekniska läroanstalter - tekniska yrkesskolor,
tekniska elementarskolor, slöjdskolor m. In.
Detta torde lätt nog inses.
Men då förstår man nog ock, att äfven de
läroverk, som icke peka på något visst yrke,
utan som hafva till mål att väcka och vidare
utbilda de förmögenheter, som potentiellt eller
till möjlighet af vidare utbildning finnas
nedlagda hos hvarje människobarn, äfven måste
hafva en plats, ja måste intaga en viktig plats
i det mänskliga arbetets utvecklingsserie.
Så har man ansett, att icke allenast de många
arterna af tekniska läroverk, af högre
läroverk för manlig och kvinnlig ungdom utan
äfven folkskolan har en berättigad plats vid
1897 års allmänna konst- och
industriutställning.
De, som fått sig uppdraget att ombestyra
folkskolans utställning, hafva sökt vinnlägga
sig om att, såvidt möjligt varit, visa svenska
folkskolan sådan hon är. Man har gifvetvis
icke kunnat visa det där pågående dagliga
arbetet, men vi ha velat åskådliggöra de yttre
förhållandena, under hvilka en väl ordnad
folkskola hos oss arbetar,, alltså skolsalar med
i dem använda möbler, sådan åskådnings- och
undervisningsmateriel, som i skolan
användes. Likaså ha vi velat visa resultatet af
arbetet, för så vidt som detta kan visas,
nämligen skrif- och ritprof samt hufvudsakligen
slöjdalster af såväl flickor som gossar, och
slutligen ha vi velat visa ett verkligt skolhus.
Folkskolornas utställning är delad på tre
håll. I Stockholms stads paviljong finner
man en skolsal, tvänne slöjdsalar och ett
skolkök, allt med möbler, åskådningsmateriel,
redskap o s. v. sådana dessa verkligen
förekomma här i hufvudstadens folkskolor. I
Nordiska museets byggnad är inrymd en
motsvarande, visserligen mera sammanträngd, men
förträffligt gjord utställning från Göteborg,
och slutligen stå vi nu här i ett blifvande,
verkligt skolhus från vår landsbygd.
Förtjänsten att detta hus fått en plats på
utställningen tillkommer Nacka kommun,
särskildt skolrådsledamoten grosshandlaren Carl
Bengtsson, äfvensom Ekmanska
snickerifabriken och dess chef generalkonsul O. Blanck.
Den 26 mars togs första spadtaget
tillbyggnadens uppförande, den l april lades första
bjälken, och den 6 maj stod byggnaden
färdig,
Talrn erinrade till sist, hurusom den svenska
folkskolestadgan tillkom 1842, men huru det
dröjde några år, innan den började omsättas
i verklighet. Så kunde vi just i dessa dagar
fira den svenska folkskolans verkliga
50-års-jubileum. Särskildt gällde detta Stockholm,
där de första verkliga folkskolorna tillkommo
1847; de skolor, som dessförinnan arbetade,
grundade sig på enskilda donationer eller
liknande förutsättningar.
Direktör Salomons tal hade i
sammandrag följande lydelse:
D:r Bergman nämde, att år 1897 är ett
half-sekelsår för svenska folkskolan. Det är ett
jubelår äfven för slöjdundervisningen så till
vida, som det var år 1872, som våra första
slöjdskolor i egentlig mening kommo till stånd.
Äfven förut funnos nog slöjdskolor men ej
i den bemärkelse, hvari vi nu taga begreppet.
Skillnaden synes bäst i Nordiska museet, den
värdefullaste *afdelningen på utställningen
enligt min åsikt.
Jag är en afgjord motståndare till
slöjdutställningar - därför är jag naturligtvis här.
Och motståndare är jag till
slöjdutställningar, därför, att där tränger sig fram
någonting, som aldrig borde få finnas i
slöjduppfostran. Lyckligtvis ha vi intet svenskt
ord för det - i Amerika kallas det humbug.
En god vän upplyste mig en gång om, att
den måste finnas vid alla utställningar - och
det är väl så kanske. Men jag vågar tro, att
den förekommer jämförelsevis mycket litet
på skolslöjdens område.
Förr i tiden utställdes märkliga ting i slöjdväg,
Syskrin, fågelburar, snurrande tebord - allt
möjligt. Var läraren mindre sanningskär,
sade han helt enkelt, att barnen gjort det.
Drog han sig för att tala osanning, kom han
med en omskrifning och sade, att det var
»gjordt i skolan». Men han sade aldrig hvem,
som gjort det. Nu utställes nog i skolorna
ingenting annat än det, som är förfärdigadt
af barnen. Inte vågar jag gå i borgen för
det, förstås - det gör jag aldrig för
någonting - men jag tror, att det åtminstone ytterst
sällan förekommer.
Det utmärkande för nutidens
slöjdundervisning är, att lärjungarnas arbeten ej afse
att vara konstprodukter utan uttryck för en
bestämd metod, ett bestämdt, systematiskt
tillvägagående vid undervisningen.
Naturligtvis kallar man det för pedanteri. Pedanteri
- också ett slagord - säger man alltid, när
man menar något riktigt styggt, och när man
vill riktigt klämma till en lärare, kallar man
honom en pedant. Många äro rädda för det
ordet, men af oss, mina vänner, som äro
lärare och lärarinnor, finns väl ingen, som ej
skulle vilja kallas så! Ty pedanteriet är
motsatsen till slarf, sköteslöshet,
oeftertänksam-het, osamhörighet.
Hur har man ej gjort sig lustig öfver »de
pedantiska pekpinnarna på Nääs»? På dem
har man kokat soppa många gånger, ty
man kan koka soppa på en pekpinne likaväl
som på en spik! »Nog kan man använda en
sak^ en sked, en pekpinne, ett skärbräde lika
väl, om de inte äro så förfärligt väl gjorda!»
säger man. En sked kostar bara 4 öre - ja,
nu kostar hon till och med inte mer än tre. »Och
så skall ett barn stå och arbeta 12-14 timmar
för att få färdig en sked, som kostar 3 öre! >
säger man. Där ser inan, hur de stackars
barnen få arbeta för att få fram någonting!
Där ser man, hur det går, när praktiska
saker öfverlämnas åt pedanter.
Men det är inte skeden, inte skärbrädet,
inte pekpinnen det gäller, det är något helt
annat! Hvilka egenskaper kunna icke ut
vecklas under det arbetet! Ordning,
noggrannhet, uppmärksamhet. Att skärpa blic
ken, att odla smaken - huru mycket är det
vardt? Det kan inte vändas i öre, men det
kan omsättas i verklighet, användas i lifvet.
Och därför kan det aldrig värderas i penningar.
Slöjden är ett medel, ett ypperligt medel att
fostra det yngre släktet och göra det rustadt
för. lifvet och dess fordringar.
Ett besök i folkskolehuset.
Vid sidan af det stolta nordiska museet
ligger folkskolehuset, enkelt, anspråkslöst och
- rödmåladt. Det är icke en vanlig
utställningsbyggnad denna, utan ett verkligt
skolhus, hvars salar och korridorer
framdeles, sedan utställningen upphört, skola
genljuda af glada barnaröster. Som bekant är
det Nacka kommun, som äger byggnaden.
Sistlidna fredag var på sätt och vis
folkskolehusets dag. Då invigdes detsamma
med en enkel men anslående högtidlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
