Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 7
aktade Herrens maningar. I samband
härmed stod den betydelse Melanchthon tillade
drömmarna, hvilka han efter deras ursprung
delade, i tre arter: naturliga, gudomliga och
diaboliska. Till det andra slaget i ordningen
hänförde han Jakobs, Daniels och Josefs
drömmar, till det tredje hedningarnas,
mani-keernas och vederdöparnes.
Äfven på det rent naturvetenskapliga
området stodo för Melanchthon forntidens
författare såsom de högsta auktoriteterna. .Då
han i sin antropologi lämnar en utförlig
anatomisk framställning öfver
människokroppen, använder han alltigenom grekiska
benämningar och stöder sig på Aristoteles,
Galenus, Celsus, Plinius, Hippokrates m. fl.
samt i tillämpliga delar naturligtvis därjämte
på bibeln. Sålunda gör han vid beskrifningen
öfver människans refben följande anmärkning:
»Ehuru Eva är skapad af ett utaf Adams
refben, så är dock hos man och kvinna
antalet refben detsamma. På grund häraf
måste man antaga, att mannen
ursprungligen haft 13 ref benspar. Det trettonde
befann sig på det ställe, där mannen spänner
bältet om sig; det blef taget ut, och däraf
vardt Eva skapad.»
I detta liksom i mycket annat var
Melanchthon endast ett barn af sin tid. Till de
allra främsta banbrytarne hörde han
visserligen icke. Hade så varit, hade han väl
ock fått dela dessas vanliga lott att vandra
i ensamhet, och han hade då svårligen kunnat
blifva den vidtberömde läromästare, i hvars
föreläsningssal trängdes män af alla stånd
och från alla land: furstar, grefvar, friherrar
och andra ädlingar, tyskar, fransmän,
engelsmän, ungrare, siebenbiirgare, polacker,
danskar, svenskar, böhmare, italienare och
greker m. fi. Men om det sålunda icke kan
sägas, att han var före sin tidsålder, så
stod han dock i det hela långt öfver den
stora massan af sina samtida, och han
kunde därför med sin betydande begåfning
öfva ett både hälsosamt och kraftigt
inflytande på de skaror af bildningssökande män,
som flockade sig omkring honom i
Wittenberg, och som därifrån sedan spredos ut
öfver nästan alla Europas land.
Den störste bland Melanchthons
lärjungar var utan all jämförelse Luther. Trots
sitt djupare snille och sin högre ålder
blyg-des denne ej att såväl offentligen som
enskildt erkänna Melanchthon såsom den i
fråga om kunskaper och framställningsgåfva
öfverlägsne. Betecknande är i detta
hänseende följande genom uppteckningarna af
Luthers »bordssamtal» bevarade anekdot:
Den l augusti 1536 skref d:r Luther på sitt
bord:
Sak och ord - Filippus,
Ord utan sak - Erasmus,
Sak utan ord - Luther,
Hvarken ord eller sak - Karlstadt.
Melanchthon, som råkade få se det, såg på
d:r Basilius och sade leende: »Det är nog
rätt, hvad Erasmus och Karlstadt beträffar,
men omdömet om mig är för gynnsamt, och
d:r Luther måste äfven ordet tillerkännas, ty
han har vältalighet.
Då Luther under sin beryktade disputation
med d:r Johan Eck erhöll stöd af
Melanchthon genom en och annan upplysning, som
denne tillhviskade honom, och Eck med
anledning häraf efteråt uttalade sig hånligt
om den i teologiska ting obevandrade
»Wit-tenberger-grammatikern», svarade Luther,
att magister Filippus gällde för honom mer
än »många tusen flottiga Éckar». Allmänt
bekant är ock den karakteristiska jämförelse
han uppdrog mellan sin egen natur och
Melanchthons.
Jag är därtill kommen i världen - sade
han - att ligga i krig med sekter och
djäf-1 ar; min ande är bullrande, och stormande,
den vräker ut en stor skog och massor af
ord. Jag måste rycka upp stubbar och
stockar och är den grofva timmeryxan, som måste
bryta och rödja väg. Men magister Filippus,
han far så fint och varligt fram, han odlar
och planterar, sår och vattnar med lust,
eftersom Gud rikligen gifvit honom sina gåfvor.
Att Luther äfven i sina åsikter tagit
ganska starka intryck af Melanchthon,
intyga i synnerhet hans uttalanden om
undervisningen vid universiteten och i
lärdomsskolorna. Dock var det långt ifrån, att
han ens på detta område i allt svor på sin
käre »magister Philippsens» ord. Så t. ex.
var och förblef han en kättare i astrologien.
Jag är så vida kommen och bevandrad i
astrologia - sade han - att jag tror, hon
är ingenting. Ty Filippus Melanchthon har
emot sin vilja nödgats bekänna för mig, att
konsten funnes väl, men det funnes inga
mästare, som rätt kunde och förstode den. - -
Filippus har ofta ifrigt bemödat och beflitat
sig att beveka mig till att gilla hans mening
och hålla med honom, men han har aldrig
kunnat intala eller förmå mig därtill.
Hvad som i denna sak gjorde Luther så
särskildt stark i sitt tvifvel, uttalade han
vid ett tillfälle, då man bragte honom en i
Nurnberg tryckt bok, som bland annat innehöll
hans »nativitet» d. v. s. en uppgift på
himlakropparnas inbördes ställning vid hans
födelse.
Jag sätter intet värde därpå - sade lian -
och tilltror icke astrologerna det minsta. Men
gärna ville jag, att de för mig upplöste
följande argument: Esau och Jakob föddes af
samma föräldrar, på samma tid och under
samma stjärna och voro likväl af alldeles
stridig natur, art och sinnelag.
Huru Melanchthon redde sig med
upplösningen af detta beniga argument är
tyvärr icke berättadt.
3.
Den kyrkliga revolution, som Luther
å-vägabragte, framkallade med nödvändighet
en omdaning af skolväsendet inom de land,
där hans läror vunno insteg. Denna
omdaning blef det Melanchthons uppgift att
genomföra.
Melanchthons förtjänster i detta afseende
kunna sammanfattas sålunda: han ledde
omorganisationen af de protestantiska
universiteten och lärdomsskolorna, och han försåg
dessa universitet och lärdomsskolor med
undervisare samt med undervisningsböcker.
Alla de universitetsstatut och
skolordningar, som l det lutherska Tyskland under
1500-talet kommo till stånd, härledde sig
omedelbart eller medelbart från
Melanchthon eller voro åtminstone uppburna af
hans anda.
Via universiteten var det egentligen
endast tvänne fakulteter, som blefvo väsentligen
ombildade: den teologiska, hvilken förvan..
lades från katolsk till luthersk, och den
filosofiska, hvilken förvandlades från
skolastisk till «humanistisk». De båda öfriga,
den juridiska och den medicinska,
behandlades jämförelsevis styfmoderligt och förblefvo
mera i sitt medeltida skick.
Jämte föreläsningarna lade Melanchthon
fråga om universitetsundervisningen stor
vikt äfven vid «deklamationer»
(vältalighetsprof på latin) och disputationer.
Reformationens århundrade var ju framför alla
andra de offentliga » rcligi mssamtalens » gyllene
tidsålder, då man tan ligen allmänt trodde
på möjligheten att bev sa en religiös
öfvertygelse med samma bindande stränghet som
en lärosats ur Euklides. Den nya kyrkan
måste i alla händelser äga män, som i de
teologiska torneringarna kunde med ära bryta
en lans med påfvekyrkans skarpaste
hårklyf-vare. Melanchthon, som själf var ett klart
och logiskt hufvud, hyste en formlig afsky
för allt töcknigt och dubbeltydigt, vare sig
det härrörde af oreda i tankegången eller
af medveten afsikt att under ett
meningsbyte blanda bort korten för de mindre
skarpsynta. Trots sin mycket omtalade mildhet
och fridsamhet hände det därför ofta, att
han brusade upp mot dem, som vågade
komma med ihåliga fraser eller knep.
Det var så herr Filippi vana af naturen
- säger en af hans samtida - att både i
offentliga och enskilda disputationer snart
varda otålig, när någon kom med svaga eller
underhaltiga bevis. Ty han själf var en skarp
dialektiker och gjorde därför anspråk på att
möta skarpa argument. Hade då opponenten
endast slöa vapen, vände sig Melanchthon
snart ifrån honom, och utan att ens höra
oppositionen till slut bad han honom tiga och
lämna plats för en annan.
Sådana motståndare, som icke kunde
förmås att klart och otvetydigt uttrycka sin
mening utan sökte hjälpa sig undan med
slingrerier, hade af Melanchthon ingen misskund
att vänta; de måste t. o. m. bereda sig på
att offentligen i allas närvaro få heta både
»gök», »åsna» och »dumhufvud». Olika
uppfattningar kunde Melanchthon
jämförelsevis väl fördraga; svammel eller sofisterier
däremot icke.
De ynglingar, som kommo till
universitetet i Wittenberg, fann Melanchthon i
allmänhet ganska illa underbyggda. De kunde
dock ej hänvisas till någon duglig
förberedelseskola, ty en sådan fanns ej i staden.
Härtill kom, att Melanchthon under en lång
följd af år befann sig i mycket knappa
ekonomiska omständigheter. Båda dessa skäl
gjorde, att han - enligt en både före och efter
honom gängse sed - mottog förmögna mäns
söner såsom pensionärer,i sitt hus. Så
uppstod den läroanstalt, som är känd under
namnet Melanchthons » Schola privata», och
som ägde bestånd i ungefär ett årtionde.
Hufvudsumman af de därstädes bedrifna
studierna var latin jämte något grekiska.
Dessa båda språk inhämtades icke allenast
genom inpräglande af de läroböcker,
Melanchthon för ändamålet författade, utan
äfven genom samtal, uppförande af latinska
skådespel o. s. v.
Oaktadt Melanchthon var mycket fästad
vid sina »små vänner», måste han i slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
