Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 6
mer öfver de små anletena, och när han
på lediga stunder kunde få ägna sig åt sina
egna små, då fick man uppifrån
bostadsvåningen stundom höra det glädjestormande
ropet: »Pappa leker! Pappa leker!»
l hans gästfria hem i Nöbbeleds
prästgård samlades ofta lärare från orten. Då
var den gamle i sitt element; då sjöngos
sånger från seminarietiden, och då kunde
han vid afskedet gråtande trycka sina »kära
lärares» händer, som om de, icke han,
varit den gifvande parten.
Som hvar och en väl kan förstå af det
redan sagda, var Dahlstedt en djupt religiös
natur i gammalkyrklig anda. Eedan såsom
yngling synes han ha ägt den fasta tro på
försynen, som sedermera aldrig svek
honom. Då fadern vid en af hans resor till
skolan med tanken på de då för tiden
osäkra vägarne lade en väldig knölpåk i
vagnen, yttrade den unge Johan Peter
småleende : »Har jag ingen bättre försvarare, så
gagnar knölpåken föga.» Hans predikningar
voro mästerstycken af värme och tankedjup.
Morgon och afton samlades familjens alla
medlemmar med tjänare och gäster till
gemensam husandakt,, och detta försummades
aldrig utan tvingande skäl. Denna varma
gudsfruktan gaf också Dahlstedt kraft att
med ödmjuk undergifvenhet bära den
smärtsamma förlusten af sin ende son, en
förhoppningsfull yngling, som för nära 13 år
sedan slöt sin bana vid 15 års ålder.
Det porträtt af Dahlstedt, som här
åter-gifves, visar hans utseende under de sista
åren af hans rektorstid. På senare tiden
var hans hår nästan silfverhvitt, men
hållningen var densamma. Ehuru han under
sin lefnad genomgått flera svåra sjukdomar
- som jag vill minnas icke mindre än
6 lunginflammationer - var han dock tills
kort före sin död i besittning af nästan
oförminskade själs- och kroppskrafter.
Under förra sommaren presiderade han vid
Växjö stifts prästmöte med sådan heder, att
det väckte allmän beundran, och ännu vid
senaste julen hördes hans kraftiga stämma
från predikstolen i Nöbbeleds kyrka.
Nu har den klangfulla stämman för
alltid tystnat, den glänsande blicken slocknat,
det varma hjärtat upphört att slå. Hängifne
åhörare ha för sista gången sett den
hvit-nade hjässan andaktsfullt böja sig vid
korsets fot. Från hundratals läraret j all i
Smålands bygder uppstiger en samfäld suck, ett
sista innerligt tack och farväl till den
frigjorda ande, hvars jordiska omhölje nu
hvilar i tysta griften, fjärran från tidens
stormar, djupt under vinterns sno.
Ja, sof i rö, ädle varmhjärtade lärare,
vördade kämpe för sanning och ljus!
Hug-svalan sänke sig ned öfver sörjande
anförvanter, välsignelse öfver din lifsgärning och
frid öfver ditt minne!
Alfred Smedberg.
Barnen hafva blifvit behandlade sonl om
de voro gjorda för skolböckerna och icke
skolböckerna för dem? Quick.
FÖR DAGEN.
En oroväckande ökning
uti antalet af unga förbrytare i vårt
land finna fängelsepredikanterna
fortfarande vara för handen. Uti
fångvårdsstyrelsens nyss utkomna berättelse för
år 1895 hafva flera af dem sökt få
anledningarna till det beklagansvärda för^
hållandet utredda och i möjlig mån
häfda.
Förvisso är det sorgliga siffror, som
möta ungdomsvännen, när han kastar
en blick i tabellerna. Antalet nykomna
straffarbets- och tvångsarbetsfångar
under 20 år, hvilket år 1850 utgjorde 47
män och 4 kvinnor, summa 51, har
varit i ständigt stigande och uppgick
1895 till 356 män och 55 kvinnor,
summa 411. Af dessa voro 2. endast
fjorton år, 22 femton, 61 sexton, 86
sjutton, 95 aderton och 145 nitton år
gamla.
Och sorgliga äro de bilder, som i
fängelsepredikanternas redogörelser träda
oss till mötes.
Man kan häpna - heter det i en berättelse
- när man märker, huru långt bortkommen
i sedligt afseende mången redan vid rätt unga
år kan vara.
Orsakerna uppgifvas mestadels vara
försummad uppfostran i hemmet.
Som exempel anföras vilsekomna barn från
hem, där fadren mest lefvat utom hus, har rymt
till Amerika och lämnat barnen kvar hos
modren, som sedan ingått olofliga förbindelser;
eller där makarna lefvat åtskilda och
utlämnat sitt barn till ett kringresande
cirkussällskap. I ett annat hem var fadern en supare
och flera gånger bortdömd lösdrifvare, som
sista gången sålde hvad gossen stulit och
lefde i stor osämja ined hustrun. I andra
hem, som ej äro så eländiga,, får omsorgen
om barnen stå tillbaka. Fore giftermålet
brukade kanske makarna hvar för sig lefva opp
hela förtjänsten. Efteråt bli icke
förtjänsterna större, men anspråken icke mindre och
krogen tar fortfarande sin dryga procent.
Hustrun får ingenting att förslå, och så börja
hon och barnen lida nöd. Det blir nu
hennes lott att försörja sig och dem - i värsta
fall äfven mannen. Så blir hon hjälphustru,
och barnen »få passa sig själfva». Men från
den tiden ledes deras uppfostran af
gatdrif-vare och skolkare och blir därefter.
Ett par andra exempel anföras, där
orsaken till brottsligheten måste sökas i
tidens njutningslystnad.
En femtonårig yngling från ett icke fattigt
hem dömdes för stöld och frigafs i början af
året. Han förklarade resultatet af denna
första bekantskap med fängelset vara, att han
ej numera vore rädd för detsamma. Också
kom han åter om fjorton dagar i sällskap
med två förut straffade ynglingar, som nu
tillsammans stulit och därpå sålt eller
pantsatt det stulna samt för penningarna köpt
förtäring eller gått på cirkus. Samma
yngling, som vid redogörelsens nedskrifvande ej
var konfirmerad, hade emellertid redan då
nunnit bli fri och dömas till tvångsarbete.
Två andra nyss konfirmerade ynglingar hade
medelst inbrott skaffat sig medel till -
velocipeders anskaffande, ty med den sporten
ville de roa sig. Hjälp bereddes dem vid
frigifningen, men en här sedan blifvit dömd
till lösdrifveri, .och om den andre uttalar
fängelsepredikanten sin farhåga att denne, som
sedan fick komma till ett aktningsvärdt folk,
hvilket han dock lämnat, är ute och stryker
kring landsvägarna. Hvad skall det blifva
af sådan ungdom? utbrister han.
Bättre ställdt är det på landsbygden med
de mindre barnen - heter det i en berättelse
- men sedan skolåldern inträdt, rifva
föräldrarna ofta endast ner hvad skolan byggt
upp, genom att ideligen klaga på läraren och
lärarinnan. De konfirmerade barnen lämnas
helt åt den nattvandrande ungdomsskaran,
och faderlig vård om tjänstefolk och arbetare
kommer sällan ifråga.
Andra orsaker, som nämnas, äro slapp
barnuppfostran, den materialistiska
tidsandan och rusdryckerna, hvilka hafva
en förfärande procent af brotten på sitt
konto. Men ett särskildt skäl har
anförts af ett par predikanter från
fängelserna.
Strafftiden för de unga - heter det - är
i regeln så kort, att någon egentlig fostrande
vård ej kan lämnas dem. Den tanken tränger
sig ofta på fångvårdsmannen, om det är
pedagogiskt att så tidigt och så kort tid sätta
personer i fängelse. Månne det ej vore bättre
att deras straff sparades till året blefve fullt ?
- - Som det nu är, synes fängelsestraffet,
synnerligen om det flera gånger upprepas, ej
af ungdomen betraktas vare sig som skam
eller straff. Den anser vanligen sina
förbrytelser som pojkaktigheter, och den tillfälliga
omväxlingen i deras lif af några dagars eller
veckors fängelse förmår ej åstadkomma
någon brytning i deras lifsåskådning. Straffet
är ej nog verksamt att tygla en otuktad natur,
på samma gång mången ej anser sig behöfva
ångra, hvad han kallar ett gladt- lif. Den
korta strafftiden betager straffet dess
hälsosamt allvarliga och afskräckande karaktär.
Som vanligt uttala sig flera af
predikanterna skarpt mot vanfrejdspåföljden.
Exempel lämnas på ynglingar, som efter
ett första felsteg och därpå följande utståndet
straff velat förverkliga sina i fängelset fattade
goda uppsåt och söka komma fram på ärligt
sätt men falla på vanfrejdsbetyget - den
sten, som öfver allt ligger dem i vägen,
särskildt vid tillströmning af arbetskrafter till
städerna. En arm ynglings fråga skär
människovännen in i själen: »arbeta får jag icke,
stjäla får jag icke, tigga får jag icke - hvad
skall jag göra?»
Endast åtta af de till
fångvårdsanstalten under loppet af 1895 inkomna
fångarna saknade all kunskap i kristendom
och innanläsning och af dem hade fyra,
enligt hvad handlingarna utvisade, saknat
stadigt hemvist och fört ett
kringstrykande lefnadssätt.
Predikanten vid östra anstalten å Nya
Varfvet, där 35 unga för lösdrifveri
dömda arbetare varit intagna, utbrister också
å ena sidan uti en bitter klagan öfver
den punkt, på hvilken deras sedliga lif
står, huru invigda de äro i allehanda
laster och utsväfningar och hur man vid
genomgåendet af deras meritlista snarare
kunde tro dem vara långt öfver
medelåldern, under det de i själfva verket ej
ens uppnått myndighetsåldern. Men å
andra sidan erkänner han ock, att|ingen
varit i innanläsning okunnig, och att
han ofta vid åhörande af deras
läsning haft en förnimmelse af att de
draga allt för liten nytta af den
kunskap och läsfärdighet de besitta. De
hafva läst ganska mycket, men dålig
lektyr; deras vetande, mest öst ur orena
källor* är grumladt, oordnadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
