Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (714.) 4 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
SVENSK LÄBÅKETIDNING.
N:r 36
mänhet ansågo svenskarne den här
inslagna vägen vara den riktiga.
Å. F.
Ett bref om sommarkurserna.
Min käre Tomas!
Du frågar, om vi haft roligt i Uppsala,
om jag kunde lära någonting på den korta
tiden, om jag alltså hade någon nytta af
kurserna, om jag verkligen kunde förstå
de lärda herrarnes framställning, om
vetenskaplig belysning af lärostoffet är af nöden
för oss, folkskolans lärare, som ju
uteslutande syssla med den elementära
undervisningen.
Jag har svaret på alla dina frågor färdigt.
Arbetet en oafbruten fest,, två
arbetsveckor en lika lång högtid - se där det
korta svaret på din första fråga.
Och nyttan? Låt mig med en bild
framställa den för dig! Man står på en
höjd. Landskapet är höljdt i dimma, som
förtränger synfältet och förvränger
konturerna. Då bryter solen fram, och med
ens té sig ändlösa vidder för ens syn.
Det är ett scenen så underbart, så fagert,
så lockande, att man ej har ord för dess
beskrifning. Man ser sä mycket, som man
ej sett där förr, och man ser sä mycket
annorlunda, än man sett det förr. Allt,
hvad man ser, är så solklart. Man
uppfattar på långt när icke allt, kanske blott
några få detaljer men dessa med en
tydlighet, som trotsar all glömska, just
emedan de äro så skarpt belysta. Är icke
en sådan hänförande, eggande syn värd
bergstigningens mödor, och månne icke dess
minnen kunna gjuta sitt skimmer öfver
hvardagslifvets gråa enformighet?
»Hela nyttan inskränker sig sålunda till
varma stämningar och ljusa intryck», hör
jag dig invända i besviken ton. Du
uti-listiska människa! Om sommarkursernas
betydelse blott vore att likna vid ett
stålbad, vid några andedrag i ren, syremängd
luft, kan du anse det vara ringa för den,
hvars hela lifsgärnings värde ligger i
andlig friskhet, ringa för den, som under
hvardagslifvets nötning ständigt står i fara
att förlora tro och hopp på arbetets
framgång och mod till fortsatt kamp samt
framför allt står i fara att förlora den ideala
syn på tingen, som gör honom värdig
lärarekallet.
Om, sade jag. En och annan
nykomling (= den som första gången
besökte sommarkurserna) hände det nog, att
han ej med tillbörlig sans dref sina studier
och därför ej hade den reella (ordet taget
i den betydelse du vill) nytta af kurserna,
han kunnat. Vinet steg honom åt
hufvudet, hvilket man ibland under »samtalen»
kunde höra af de något förvirrade frågorna,
Ifrig att draga nytta af allt, var han med
om så mycket, att han ej kunde smälta
det. Detta var dock långt ifrån fallet
med alla.
Anordningar voro vidtagna, för att
planmässighet vid arbetet skulle möjliggöra en
behållning af ökade positiva kunskaper.
Så voro föreläsningarna grupperade i tre
parallellserier, och inom hvarje sådan gjorde
sig en enhetlig princip gällande. Den
historiska serien t. ex., som behandlade
»Sverige i sjuttonde århundradet»,
innefattade åtta föreläsningar om statsskicket,
sex om undervisningsväsendet, fem om
litteraturen samt fem om lefnadssätt och
seder. Då ljuset sålunda från flera sidor
föll in, blef belysningen så intensiv, att
tidsbilden tycktes taga lif inför ens ögon.
(Denna koncentration vid
hisforieundervis-ningen har jag, inom parentes sagdt, sedan
lång tid tillbaka önskat införd vid
seminarierna. Den skulle göra undervisningen
i hög grad fruktbringande.)
Den, som nu från början förstod eller
snarare förmådde begränsa sig vid valet
af föreläsningar, så att han i lugn kunde
genomtänka dem vid hemkomsten och
möjligen göra sina anteckningar, borde hafva
fått en ej oväsentlig tillökning af
kunskaper på dessa fjorton dagar. I än högre
grad skulle detta varit fallet, om
»grundlinjerna» blifvit före kursernas början
tillgängliga, så att man med hjälp af dem
och den litteratur, de anvisade, kunnat på
förhand göra sig litet förtrogen med
fore-läsarnes tankegång och de resp. ämnena.
Man hade då kunnat draga större fördel
af de tillfällen till förfrågningar, som de
s. k. samtalen erbjödo.
Du borde kunna förstå, att kurserna
måste vara i högsta grad instruktiva, att
man ej kunde undgå att draga nytta af
dem, då du besinnar, att föreläsarne äro
fackmän, hvilka hvar på sitt
forskningsområde stå i främsta ledet, då du tillika
besinnar, att de till sitt förfogande ha
sådana resurser i fråga om
åskådningsmateriel, som endast ett universitet kan
erbjuda. Vi hafva gladt oss åt de
gips-preparat öfver människokroppen, som vi
ha i vår skola, men hur kunna de i
tydlighet och tillförlitlighet mäta sig med
rama verkligheten, som vi fingo se i
Uppsala!
I sammanhang härmed besvarar jag din
fråga, om det var möjligt för oss, om vi
kunde ha förutsättningar för att fullt
tillägna oss de höglärda professorernas
framställning. Jag måste förtro dig, att jag
på förhand hyste farhågor angående den
saken, farhågor som dock visade sig
fullkomligt ogrundade. I början förundrade
jag mig, att föreläsarne kunde göra allting
så klart, så påtagligt för oss
förutsättningslösa människor; men snart fann jag den
enkla lösningen: källans vatten är alltid
mest genomskinligt. Det är på sin väg
från källan yattnet upptager främmande,
grumlande tillsatser, som fördunkla. Eller
för att tala utan bild: ju större insikt man
har i det ämne, man föredrager, ju mer
man behärskar detsamma, ju fullständigare
man känner alla dess detaljer, ju större
möjlighet till ett lättfattligt, enkelt
öfver-bevisande meddelande. (Du skall tro, att
denna upptäckt hos mig väckte reflexioner
angående vår utbildning!)
Sättet för framställningen underlättade
ock uppfattningen. Man fick nämligen ej
det färdiga resultatet, man fick vara med
och se, hur det växte fram. Du skulle
bara för att hafva fått se ett enda exem-
pel varit med på d:r Öhrvalls föreläsning
om »psykisk uttröttning»!
Människokraften själf fick skrifva ett intyg om
uthållighetens begränsning. Sådana experiment
må du tro har man ej svårt att uppfatta.
Och då föreläsarne alltjämt fortsätta
forskningen på sina områden, gåfvo deras
framställning intryck af en ursprunglighet,
en omedelbarhet, en hängifvenhet för och
ett lif hos deras ämnen, som icke blott
i hög grad fängslade och uppfriskade utan
ock befästade fakta i minnet. O, ja, där
breddes ljus öfver så många gåtor, som
man grubblat öfver, och Öfver så många
gåtor, som man icke grubblat öfver! Du
kan ej ana, hur man genombäfvades af
lycka, när någon ny lösning gafs, när ett
förut ej anadt sammanhang i
världsordningen stod fram i full klarhet, när man
t. ex. vid de naturvetenskapliga
föreläsningarna fick se, hur minsta småsak är ett
betydelsefullt led i orsakskedjan, hur allt
är ändamålsenligt, konsekvent, lagbundet!
Din sista fråga tror jag mig redan hafva
besvarat och vill därför ej spilla ord på
den. Jag vill i stället rikta en fråga till
dig. Du tror ej, att ett grundligt arbete
kunde förekomma å kursdeltagarnes sida,
då ej tanken på examen och betyg
pressade dem. Jag frågar då dig: Hvad utgör
sporren vid dina hemstudier?
»Vetgirigheten och själfansvaret», säger du. Välan!
Den sporren fanns ock här. Den
framkallade kapplöpningen efter de bästa
platserna i de fyllda salarna, den framtrollade
det uttryck af spänd uppmärksamhet, som
präglade den andäktiga åhörareskarans
anleten, den framtvingade de lifliga
tankeutbytena efter föredragens slut.
För att få ett bevis på att träget arbete,
äfven hemarbete, förekom skulle du blott
behöft bo några dagar i den »engelska
bikupa», jag bebodde (samtliga voro
medlemmar i den praktiska kursen i engelska).
I arla morgon hörde jag, huru min granne
i nästa rum mornade till sig med att öfva
de engelska språkljuden; kom jag hem i
middagsrasten surrade »suppose», »pleasure»,
»father», »nothing» m. m. från ett annat
rum; ja, ännu vid Il-tiden på aftonen
kunde man höra, huru oböjlig svensk tunga
tvingades att forma sig efter engelska
fone-tikens kraf. Hur mången gång tänkte jag
ej, då jag såg eller hörde denna ifver:
»Nog vittnar väl det intresse, hvarmed
språkkursen för nybegynnare omfattats,
om ett behof hos vår kår att genom
kunskap i främmande språk sätta sig i
förbindelse med andra nationer! Här är
någonting för seminarierna att beakta.» Men
märk: kurserna voro valfria. Därför var,
enligt mitt förmenande, intresset så stort -
den ypperliga undervisningens andel häri
oberäknadt.
Jag skulle vilja sammanfatta nyttan af
sommarkurserna i ett par ord: man lärde
sig, man vande sig eller kanske bättre
man väcktes till att tänka själf. En
kursdeltagare sade vid ett samtal, att han hade
lättare att tänka i Uppsala än då han var
i sitt hem. Detta framkallade löje hos
mången, men uttryckte dock en sanning.
Där gåfvos impulser, idéer tillfördes själen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
