Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 52. (678.) 24 december 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672
SVENSK LÅBAEETIDNING.
N:r 52
tadt innebär en djup sanning. Det
utsäger, att lif endast kan skänkas genom
lif, att den insikt, som verkligen förädlar,
måste omsättas i lif, och att endast den
lärometod är något värd, som meddelar en
lefvande undervisning.
Som bekant ställde folkhögskolans
vördnadsbjudande fader kärleken till det
jordiska fosterlandet och det himmelska i ett
innerligt samband. Hela hans åskådning
var i detta stycke ett slags lyriskt förspel
till det kraf på kristendomens framträdande
i det borgerliga samhällslifvet, som utgör
ett af den närvarande tidens allt tydligare
fattade och särskildt af våra anglosachsiska
bröder framburet kraf. »Kristendomen»
yttrade också en af den svenska
folkhögskolans målsmän, direktör Teodor Holmberg,
vid mötet på Askov, »är icke en åsikt
utan en makt, en makt som vill vara en
frätning icke blott för de enskilda utan
för folken*.
Arbetet för en sådan uppfattning i fråga
om samhällslifvet, dess institutioner, dess
politik, dess partibildning är ett dyrbart
folkhögskolans arf, vid hvars förvaltande
och förkofraifde hon har en stor kallelse.
Hon kan bereda surdegen, som skall
genomsyra det hela. Hon bör allt mer söka
att hos ungdomen fostra en kristen
medborgareanda, hvars fulla betydelse folkskolans
barn ännu äro för unga att fatta.
Hennes lärjungar äro ännu i de åren, då tron
på skyldigheten att »lefva som man lär»
plägar vara ofördunklad. De kunna ännu
tro, att äfven i det politiska lifvet ärlighet
och rättvisa vara längst. De kunna’fatta,
att det där är orätt att böja sitt samvete
under det osjälfständiga partinitets
tyran-vniska bud.
j De kunna läras, att försummelse af
medborgerliga och sociala plikter bär en dryg
del af ansvaret därför, att
samhällstillståndet och samhällsmoralen i de kristna
länderna så föga motsvara kristendomens
ande. Det är icke nog med att bedja
bönen »tillkomme ditt rike» och sedan
lägga händerna i kors. På det sättet löses
icke den sociala frågan. Det gäller att
med försakelse af det egna jaget arbeta
både på sin egen och samhällets
förbättring.
Detta är den sanna fosterlandskärleken,
den som folkhögskolan är satt att tända.
Att värma sinnet vid fosterlandets höga
minnen saknar visst icke sin betydelse.
Men må man också - detta är särskildt
något att betänka vid ett sådant festernas
år som det nu gångna - må man också
erinra sig Geijers bekanta ord: »Det
finnes en verklig fara att genom själfva min-
net glömma sig själf, för hvilken den nation
är utsatt, som bär på en stor ära utan
att uppbära den. Ett folk, särdeles ett
litet folk, som en gång träffats af ärans
odödliga stråle, äger lika mycket att frukta
som älska dess glans. Den är farlig. Och
hvad vore den utan fara? Det ädlaste är
farligt!»
*
Jag nämde nyss ordet »att lefva som
man lär».
Det kan icke skada att vid årsskiftets
allvarliga räkenskapsdagar ställa det ordet
som en spegel för sitt samvete.
»Vill man för sig klargöra många
uppfostrares dagliga program för
undervisningen, så skulle det lyda ungefär så. Första
lektionen: den rena moralen; andra: den
orena eller den, som lärer, att man främst
skall söka sitt eget; tredje: gör, som du
ser, att jag gör; fjärde: den vuxne kan
tillåta sig mycket, som icke passar för barn;
femte: hufvudsaken är, att du kommer fram
här i världen; sjette: vårt rätta
medborgare-skåp är i himmelen, det är icke det
timliga utan det eviga, som det kommer an
på; sjunde: hämnas icke, men tål hellre
orätt; åttonde: slå duktigt ifrån dig, om
någon angriper dig» o. s. v.
Hvilken uppfostrare måste icke i djupet
af sitt hjärta känna svedan af dessa Jean
Paul Richters blodiga gisselslag? Och
smärtan minskas icke, när han tillägger:
»Mången uppfostrare liknar en harlekin, som
under hvardera armen bar en packe med
papper och på tillfrågan hvad han bar
under den högra armen svarade: Order;
och när man så sporde honom, hvad han
bar under den vänstra, svarade: Jo, det är
kontraorder.»
Fela göra vi alla. Uppsåtet må vara
än så allvarligt, så lär icke alltid förmågan
räcka. Det finnes i hvarje uppfostrares
lif mycket, som kräfver öfverseende och
förlåtelse...
Och nu till slut: må det stundande året
föra med sig rik glädje och hugnad för
arbetarne i folkskolans tysta men stora
och fruktbringande verk!
Ernst Beckman.
Sedan tidningstaxan för år
1895 nu utkommit, han
prenumeration å Suensh Läraretidning
för nästa år när som helst
verkställas. Den bör ske å närmaste
postanstalt ju förr dess hellre.
Priset är det vanliga - 3 kronor 50
öre för hel årgång.
Nyårshälsning
till Sveriges lärare.
Godt nytt år åt eder alla,
som i barnahjärtan så
lifvets sad! O, må den falla
i en fruktbar jord och gå
upp att rika skördar gifva,
som i trygghet växa opp
och åt såningsmannen blifva
lönen för hans tro och hopp!
Ständigt smider vetenskapen
åt vår odlings tappra här,
åt vår skola nya vapen.
Hållen ut i striden där,
ej att egen ära finna
men som ljusets riddarvakt,
städs att nya segrar vinna
åt det sannas, godas makt!
Att den lön, som I f ån skörda,
ej blir guld, det veten I.
Men att barnen er må vörda -
kärlek skall er rikdom bli.
Och när lifvets afton skymmer,
kärlek bästa lönen är
för den möda och bekymmer,
som en hvar af eder bär.
G. p. 5.
FÖR DAGEN.
En återblick.
Med detta nummer talar Svensk
Läraretidning för sista gången under 1894
till folkbildningens vänner i vårt land.
Detta manar oss att vända blicken
tillbaka på det gångna årets lif inom vår
pedagogiska värld. Det kan själfklart
endast bli en högt tagen perspektivbild,
där detaljerna försvinna och endast
skarpt framträdande föremål, skuggor
och dagrar synas.
Är en sådan allmän bild gjord i
öfverensstämmelse med verkligheten samt
med blick för de verkligt stora dragen,
framkallar den dock erinringar om
enskildheterna, d. ä. arbetet, striderna,
segrarna och missräkningarna inom de skilda
skolorna, distrikten och orterna. Det
är detta senare, så att säga, primära
skollif, som är själfva ursprunget och
anledningen till de allmänna
folkskolefrågornas framträdande, utveckling och
lösning, ehuru å andra sidan dessa
frågors behandling återverkar på lifvet i
de enskilda kretsarna.
Denna organiska växelverkan mellan
den enskilde lärarens dagliga arbete och
de allmänna skolfrågornas behandling är
ännu allt för litet uppmärksammad inom
alla grader af vår folkskolas målsmän.
Den enskilde läraren märker ofta ej,
att han är så att, säga en cell i en stor
organism, hvilken sträfvar att höja icke
en eller annan människa utan hela
mänskligheten efter den förebild, som är
tecknad i evangelium. Både storheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0678.html
