Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (669.) 24 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 43
SVENSK LÄEARETIDNING.
547
nare ålder i lifvet, så gifves det dock vissa
grunddrag, som äro och måste vara
gemensamma för allt redbart arbete. Man skall
därför genast från början söka att komma i de
rätta hjulspåren. (C. G. Bergman.)
Här gifves åt innanläsningen en central
betydelse för skolans arbete, så att
framgång däri anses leda till framgång i
öfriga ämnen, Det torde bli svårt att
bestrida sanningen däraf. Förstår man det
rätt, så är, såsom en inspektör säger,
»konsten att läsa i bok skolans viktigaste
ämne».
Att det är på det lägre folkskolestadiet,
som bristen på för barnen njutbara
läsestycken är störst, hafva många
inspektörer, fastän oafsiktligt, gifvit intyg om. De
hafva iakttagit, att »innanläsningen i
småskolans andra klass ofta är bättre än i
folkskolans första klass». Några skjuta
skulden härför på den omständigheten, att
barnen fått två nya ämnen, geografi och
naturkunnighet, att läsa. Men detta
stämmer illa med det medgifvandet, att
»läsningen blir betydligt bättre i folkskolans
högsta klass», där ämnenas antal dock är
betydligt större. Skälet är nog i stället
det, att småskolans läseböcker vanligen
hafva för den gifna åldern lämpligare form
och innehåll än folkskolans läsebok
erbjuder för tredje och fjärde skolåret.
Innanläsningstimmarnas minskning genom
införandet af ett par nya ämnen, hvilka
läras med tillhjälp af lärobok, borde
snarare öka än minska läsfärdigheten, enär
ju enligt säker erfarenhet läsfärdigheten
af ett språk säkrast befordras genom att
hvarje eleven förelagdt stycke omsorgsfullt
genomarbetas och tillägnas.
b) Talöfningarna.
Då, att döma af inspektörsberättelserna,
talöfningarna utan undantag ställas i
förbindelse med läsöfningarna, och dessa
senare endast undantagsvis äro anlagda på
uppfattning af innehållet, så faller det af
sig själft, att man under förestående
rubrik ej kan hafva mycket att säga. De
flesta inspektörer inskränka sig till att
omtala, att sådana öfningar ej förekomma,
eller, om de förekomma, att de bedrifvas
på otillfredsställande sätt.
Barnens öfning i innanläsning kräfver en
väsentlig del af hans (lärarens) arbete, och
därtill kommer nödvändigheten att genom
utredning och förklaring af innehållet af det lästa
göra detsamma tillgängligt och fruktbärande
för barnen. Den värdefulla öfning att uttrycka
sig klart, som barnen kunde vinna genom
muntligt återgifvande af det lästa, beredes dem
sällan, och lärotidens knapphet gifves skulden
därför. (B. G. V. Vestling.}
I ganska få skolor äga barnen någon större
färdighet att med egna ord framställa
innehållet af det lästa. De synas mångenstädes icke
vänjas att vid läsningen med tanken tillägna
sig innehållet. Skolor finnas dock, i hvilka
barnen äro ganska skickliga att åte/gifva
berättelser. (C. G. Åström.)
Att muntligt eller skriftligt gifva uttryck åt
sina tankar och redogöra för innehållet, af
hvad som blifvit läst eller muntligen
meddeladt, faller sig för barnen ganska svårt och
beror i väsentlig mån uppå, att lärarne icke,
såsom önskligt vore, meddela undervisning i
detta ämne. (Carl N:son Gierow.)
Dessa citat, tagna ur högen, visa, att
denna gren af modersmålsundervisningen
ej ännu kommit öfver de första spridda
och famlande försökens stadium. De peka
också, fastän oafsiktligt, på orsaken
härtill, nämligen därpå att lärarnes tid,
uppmärksamhet och energi äro så upptagna
af den omöjliga uppgiften alt lära barnen
läsa väl och förstå sådant, som ligger
öfver deras andliga horisont, att ingen tid
och inga krafter finnas öfriga för
talöfningarna. Att dessa kunna och böra
före-hafvas i samband med andra ämnen är en
klen tröst, ty då de vanskötas i samband
med läsningen, där de lättast kunna
bedrifvas, så är det ju sannolikt, att de vid
öfriga ämnen blifva ännu mera förbisedda.
Konsten att klart och tydligt säga, hvad
man menar, är såväl för undervisningen
som för lifvet lika viktig som konsten att
läsa eller skrifva. Detta borde ej behöfva
framhållas för skolmän, men det är af det
anförda tydligt, att detta ämne icke ännu
kommit till sin rätt.
Iakttagelser inom
barnpsykologiens område.
Pedagogiska sällskapet härstädes höll
den 13 d:s sitt första sammanträde för
terminen. Därvid förekom öfverläggning
öfver ofvannämda intressanta ämne.
Densamma inleddes af lärarinnan fröken A.
Lithner med ett anförande af i
hufvudsak följande innehåll.
I Amerika har under de senaste åren
en pedagogisk rörelse af stort intresse
uppstått. Dess upphofsman och ledare
är den framstående pedagogen och
psykologen Stanley Hall. Denna rörelse har
till uppgift att göra barnen till föremål
för studier och undersökningar, såväl i
kroppsligt som i andligt afseende, på det
att uppfostran och undervisning mer än
hittills må grundas på verklig kännedom
om barnens kroppsliga och andliga natur.
Hittills har det företrädesvis varit barn
uti åldern under fyra år, som varit föremål
för dylika studier, hvilka bestått af
mätningar, vägningar, undersökningar af tänder,
näsa, strupe, syn- och hörselförmåga,
säkerhet och snabbhet i rörelserna samt af
iakttagelser rörande deras själslif.
Vid flera af de amerikanska normal
schools, motsvarande våra seminarier,
bedrifves ett sådant barnstudium vid sidan
af det systematiska studiet af psykologien.
Lärjungarna få själfva aktgifva på hvilka
som helst i ögonen fallande handlingar
eller yttranden af barn samt skriftligen
redogöra för sina iakttagelser.
Anteckningarna samlas och ordnas samt användas
som material vid lektionerna. Detta sätt
att studera har visat sig vara af stor
betydelse för de blifvande lärarne. De
komma till insikt om, att lärandet icke
uteslutande beror af läraren och metoden
utan ock af dem, som skola lära; deras
intresse och tankar fästas vid hvarje
särskildt barn och icke vid den pedagogiska
abstraktion, som kallas »barnet», och de
vinna därigenom den för hvarje lärare så
viktiga förmågan att kunna sätta sig på
barnets ståndpunkt.
Vid en af de pedagogiska kongresserna
på världsutställningen i Chicago bildades
en förening i syfte att åstadkomma en
sammanslutning af och samverkan mellan
de lärare, föräldrar och öfriga personer,
hvilka intressera sig för dylika studier af
barn. Styrelsen, som utgöres af
professorer och lärare i psykologi, meddelar råd,
anvisar lämpliga metoder samt ordnar och
bearbetar det samlade materialet. Med- j
lemmarna utvälja endast ett eller ett par
områden för sina studier. Så ha t. ex.
fyra lärarinnor i Boston efter en noggrant
planlagd metod verkställt iakttagelser öfver
barns osannfärdighet. Dessa iakttagelser
hafva bearbetats af Stanley Hall. Flan
indelar de antecknade fallen af osanningar
i sju olika slag.
Det första slaget af osanning kallar han
pseodofobi. Den yttrar sig som ett. slags
skräck vid hvarje afvikelse från sanningen.
Uttrycken »jag tror» och »kanhända» infogas
tyst för att omintetgöra skulden af en frivillig
eller ofrivillig lögn.
Det andra slaget af osanning kallas den
heroiska lögnen. Hit höra falska bekännelser,
genom hvilka starka barn påtaga sig svagares
straff. Barn söka ofta försvara dylika
osanningar såsom varande medel för ett godt
ändamål. Det normala barnet fattar det stora i
själfuppoffringen långt tidigare och djupare än
det höga i sanningen. Vid sådan
osannfärdighet som denna har äfven den samvetsgranne
uppfostraren stor benägenhet att fela. Man
bör ihågkomma, att, ehuru ändamålet är godt
och osanningen kanske obetydlig i början, värre
lögner för sämre ändamål kunna bli en följd.
Sådana fall som dessa utgöra lämpliga
tillfällen att lära barnen nödvändigheten af att i
sitt inre hafva en domstol, hvarest den
personliga öfvertygelsen sitter till doms, och
hvilken allena sätter människan i stånd att rätt
finna sig i brytningarna mellan olika plikter.
Det tredje slaget kallas sanning för vänner
och osanning för ovänner. Hos de flesta barn
är sanningsenligheten mycket beroende af
personliga sympatier och antipatier. Gossar äro
i komplott med hvarandra, hvilket flickor sällan
äro - dessa skvallra på hvarandra -, däremot
får man gossar mycket lättare än flickor att
bekänna eller att, då de blifvit ertappade, stå
för en sak. Alla barn draga sig för att »fuska»
för en lärare, som de tycka om. Det tar lång
tid både för barn och vuxna att fatta storheten
i den sanning, som ej tager hänsyn till person.
Det bästa stättet att motverka detta slags
osannfärdighet anser Stanley Hall vara en praktisk
och grundlig undervisning i naturvetenskaperna.
Tillika uppmanar han uppfostrare att noga
aktgifva på de vänskapsband, som barnen
knyta, samt att studera de tongifvande barnens
karaktär.
Det fjärde slaget af osanningar kallas
själf-viska osanningar. Hvarje lek, i synnerhet en
spännande, för med sig frestelsen till
bedrägeri. Häftiga tvister om förmenta orättvisor,
om falska rättigheter och anspråk visa, huru
hänsynslösa äfven helt unga barn blifva genom
det allt behärskande begäret att utmärka sig.
Äfven i skollifvet förekomma ofta dylika
afsikt-liga osanningar. Få äro de barn, som ej ta
emot hjälp eller titta i böckerna, då de frukta
att blifva kuggade. Låtsade krämpor för att
slippa skolan, falska ursäkter för frånvaro eller
för sen ankomst äro allmänna företeelser bland
skolbarn. Detta slags osanningar hjälpa
barnen öfver många svårigheter och äro en
bekväm täckmantel för veklighet och stundom
äfven för svåra fel. Den lätthet, hvarmed en
hel skola blir fördärfvad i detta afseende
genom ett enda dåligt och djärft men populärt
barn, det skydd, som skolan erbjuder för äfven
inrotade lögner af detta slag, och det
moraliska förfall, hvartill de leda, allt detta ger vid
handen, att de själfviska osanningarna äro de
farligaste och fördärfligaste och därjämte de
svåraste att motarbeta. Öfverdrifven täflan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
