Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (667.) 10 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 41
SVENSK LÄEARETIDMNG.
523
undervisningen är den, att bibelspråkens
utredning och tillämpning icke nog beaktas, medan
annorstädes kan anmärkas, att deras antal väl
mycket ökas genom tillägg af åtskilliga nya,
men hvilkas blotta ordalydelse kanske
efterfrågas. - – Bibelorden så väl som kanske
åberopade erfarenhetsrön och bibliska
berättelser framträda gerna som ett löst påhäng till
styckenas framställning*.
Vid intet läroämne har lärarens personlighet
sådan betydelse som vid
kristendomsundervisningen, och vid intet ämne är det man så
tydligt märker, hvad läraren är ej blott som
undervisare utan ock sorn uppfostrare, som just
vid behandlingen af detta läroämne. Man
märker - -, om han har något att skicka
med till hjärtat och viljan, något söm har inre
tyngd, något som verkligen väger något och
som kan hafva betydelse för heta människan*.
Det lär nog icke kunna förnekas, att
lärare och lärarinnor befordra tanklös
utanläsning genom sitt eget slafveri under
bokstafven, hvilket antingen gör undervisningen
torr, andefattig och intresselös eller ock
vidtsväfvande och oredig genom en mängd
bibelcitat och exempel, löst hopfogade -
i båda fallen lämnande barnens hjärtan
oberörda.
Det är också påtagligt, att denna
bundenhet under bokstafven i det stora hela
beror på undervisarens egen inre tomhet:
han har intet värderikt innehåll, intet som
han själf högt värderar att gifva barnen,
därför arbeta han och barnen i sitt anletes
svett med - ord.
Men man kunde visserligen gå ä"nnu ett
steg och fråga: hvadan denna tomhet och
andefattigdom hos personer, som dock vigt
sitt lif åt uppfostrandet af människor och
som påtagligen i regel vilja göra sitt bästa?
Svaret gifver sig själft: deras
Revbildning är af samma natur som den de gifva
barnen! Seminarieundervisningen lider
äfven af samma bokstafsträldom, och det är
seminarierna, som påtryckt lärarepersonalen
sin stämpel och bestämt dess utveckling,
Dessa läroanstalter hafva, såsom
inspektörerna ock intyga, stora förtjänster om
läroformernas utveckling. Men vi äro ej
hjälpta därmed: innehållet är det väsentliga.
Måtte alla, som denna sak angår:
föräldrar, prästerskap, skolråd, lärare,
inspektörer och seminarier - måtte de alla
beakta de erinringar i förevarande afseende,
som berättelserna lämna, så att det
viktiga ämnet en gång i vår skola må så
framställas, att det icke blott blifver
»skolans viktigaste kunskapsämne», utan äfven
- och framför allt - det för barnens
lif betydelsefullaste! -d.
FÖR DAGEN.
»Mod att tiga».
Fulla sex veckor hafva nu förflutit
sedan vi med anledning af rektor Fr.
Lundgrens skarpa anfall mot Sveriges
allmänna folkskollärareförening vid mötet
i Linköping den 8 sistlidne augusti
vördsamt anmodade honom upplysa
allmänheten,
1) hvilka de många medlemmar af
Sveriges allmänna folkskollärareförening vore,
som offentligen yrkat kristendomens
utmönstrande ur folkskolan,
2) vid hvilka tillfällen centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärareförening
under förfäktandet af folkskollärarekårens
ekonomiska intressen gått för långt eller för
brådstörtadt eller brukat olämpliga eller
farliga medel,
3) hvilka de »ledande män* inom
Sveriges allmänna folkskollärareförening vore,
hvilka användt föreningen för att »svinga
sig upp till politisk betydelse och vinna
ära, i åtskilliga fall äfven ekonomisk
fördel».
Något svar å dessa frågor har
visserligen ännu ej blifvit afgifvet. Men vi
hafva i stället nöjet att i dag meddela
våra läsare följande aktstycke,
offentliggjordt genom senaste numret af
föreningen »Svenska folkskolans vänners» organ.
Det lyder in extenso sålunda:
Förklaring.
Herr Redaktör!
Jag torde böra upplysa vår förenings
medlemmar, hvarför jag ej bemöter Sv. Ltgs
angrepp mot mig och beder därför om plats för
följande rader.
Sv. Ltg säger i n:r 34 om mig: »Han tyckes
till hvarje pris vilja hafva strid». Huru skall
jag kunna vederlägga detta påstående? Jag vet
blott ett sätt, och det är att tiga och låta den
värda tidningen smäda.
Då jag under mötet i Linköping fann, att en
af stadens tidningar försökt att ordagrant
återgifva mitt hälsningstal men i vissa delar
misslyckats, ville jag i afsikt att förekomma
missförstånd genast gå till tidningens redaktion
och begära rättelse; men mina vänner rådde
mig att i stället gå ett steg längre och sända
en afskrift af talet direkt till Sv. Ltg. Jag
följde deras råd. Huru upptog då Sv. Ltg denna
vänlighet? Jo, hon insinuerar hemliga ränker
och knep samt låter sina läsare förstå,, att man
icke kan lita på att jag verkligen sagt det, som
jag uppgifver mig hafva sagt. Hvad skall jag
svara på sådant? Och hvarför skulle jag öfver
hufvud taget svara? Tidningens läsare hafva
ju af en auktoritet, som för dem torde gälla
mer än min person, hört, att man icke kan
lita på hvad jag säger.
Sv. Ltgs skribent har, ominöst nog, endast
i högst få punkter af sin kritik rätt återgifvit
min mening. Jag tillåter mig ingen gissning
i fråga om orsaken. Innan jag höll-
föredraget, vägde jag mina ord liksom på guldvikt
och lät äfven andra pröfva samt ändrade
öfverallt, där någon tillrådde ett mjukare uttryck.
Sedan Sv. Ltg slog allarm, har jag åter pröfvat
mina ord och deras innebörd. Men icke heller
nu finner jag anledning till ändring. Att
försvara mig vore således att upprepa, hvad jag
sagt; men hvartill skulle det tjäna?
Sv. Ltg vill nödvändigt hafva det så, att jag
är en fiende till Sveriges folkskollärarekår. Är
jag kårens fiende, blott därför att jag refererat
anmärkningar, som andra framställt, och gifvit
uttryck åt farhågor, som så ofta uttalats ? Mitt
samvete vittnar, att jag icke har gjort det i
afsikt att skada. Men om jag med ljus och
lykta hade sökt efter sådant, som hos kåren kan
alstra själfbelåtenhet, men förtegat det, som
kan tjäna till själfpröfning, då skulle jag
nödgas anse mig som kårens fiende, icke nu. Hvar
är fienden? Jag blott frågar.
Sv. Ltg tillåter sig gent emot mig en ton,
som knappast prygelperiodens skolmästare skulle
brukat gent emot sina offer. Man må under
sådana omständigheter icke begära, att jag
skall svara. Då dessutom angreppet icke är
riktadt mot vår förening utan mot min person,
äger jag också rätt att tiga. Mod därtill
saknar jag icke heller. Pressens makt är stor,
men sanningens är större. Men om jag
ovetande och mot min vilja på något sätt står i vägen
för vår förenings utveckling i den riktning, som
§ l i våra stadgar utvisar, då är jag villig att
afgå. Vår förening behöfver icke mig, hon
ledes af starkare hand än min och bäres på
starkare skuldror än mina. Min plats i
förvaltningsutskottet är jag när som helst färdig
att ställa till föreningens disposition. Med
glädje skall jag sedan förblifva en af dessa
undangömda, som hvarken höras eller synas.
Men för Sv. Ltgs hot och trug viker jag icke.
Stockholm den 29 sept. 1894.
Fredrik Lundgren.
Det vore skada att störa intrycket af
detta dokument genom några utförligare
kommentarier. Vi k,unna inskränka oss
till några korta erinringar.
1. Rektor Lundgren ordar upprepade
gånger om vårt »angrepp» mot honom;
han vill låta oss »smäda», säger han,
han viker ej för vårt »trug och hot»,
vi hafva gent emot honom tillåtit oss
»en ton, som knappast prygelperiodens
skolmästare skulle brukat gent emot sina
offer» o. s. v. Har han då ej, när han
nedskref dessa ord, tänkt sig möjligheten
af att de skulle komma att läsas äfven
af sådana personer, som tagit kännedom
om såväl hans »predikan i pansar» som
våra betraktelser däröfver? Dessa
personer veta ju mer än väl, hvem
»angreppet» här kommit ifrån, hvem som
här »smädat» (för att använda hans
eget uttryck). Örn »tonen» i våra
betraktelser har allmänheten fällt en helt
annan dom, än den rektor Lundgren af
lätt insedda skäl önskar göra gällande.
2. Rektor Lundgren förklarar, att vi
endast i högst få punkter af vår kritik
rätt återgifvit hans mening. Till
belysning af detta hans påstående skola vi
erinra därom, att vi i ordagranna,
sammanhängande citat meddelat våra läsare
samtliga de delar af hans tal, hvilka
hade afseende på den allmänna svenska
folkskollärareföreningen och de allmänna
svenska folkskolläraremötena. Dessa
citat upptaga mer än två hela spalter.
Rektor Lundgren anför ej heller en enda
punkt, i hvilken vi skulle orätt återgifvit
hans mening. Han framkastar blott en
ny beskyllning, lika obevisad och lika
grundlös som alla de föregående.
3. Enligt rektor Lundgrens
»förklaring» skulle vi låtit förstå, att man icke
kunde lita på att han verkligen sagt det,
som han uppgifver sig hafva sagt.
Härvid skola vi erinra, att vi alltigenom
hållit oss just till det han själf
uppgifvit sig hafva sagt. Östgöta
Correspon-dentens stenografiska referat hafva vi
(såsom vi ock uttryckligen
tillkännagif-vit) anfört endast för att därmed visa,
huru de af rektor Lundgren omsorgsfullt
valda ordalagen måste af hans åhörare
uppfattas. För öfrigt kunna vi ej annat
än beklaga, ’att rektor Lundgren ännu
efter två månaders förlopp icke ansett
sig böra i Östgöta Correspondenten
be-riktiga de osanna påståenden, som denna
tidning tillskrifvit honom och som inför
dess talrika läsekrets hela tiden fått
kvarstå ovederlagda.
4. »Sv. Ltg vill nödvändigt hafva det
så, att jag är en fiende til] Sveriges
folkskollärarekår», säger rektor Lundgren.
Något sådant hafva vi emellertid aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
