Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40 (B). (666.) 3 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 40 (B)
SVENSK LÅRAEETIDNING.
515
förestående valen till riksförsamlingen. Efter knappa 10 år har
dess fordran i denna sak redan börjat blifva en folkfordran. Vid
sidan häraf står dess betydelsefulla uppslag i lärarebildningsfrågan,
hvilket gifvit första initiativet till de flerstädes uppspirande
fortbildningskurserna, som nu tagit äfven högskolornas krafter i sin
tjänst.
Det nu framhållna starkare betonandet af lärarekårens ideella
intressen utgör ett af vår förenings mest utmärkande
karaktärsdrag. Ett annat, som måhända varit ännu mera oundgängligt för
dess bestånd och framgång, ligger i själfva arten af vår
sammanslutning.
För det första är Sveriges allmänna folkskollärareförening i
fullaste mening folkskollärarnes egen förening. De gå här icke
i någons ledband; de, som sköta de gemensamma angelägenheterna,
äro deras likar’, utsedda till sitt värf genom deras eget fria
förtroende. De äro således här herrar i sitt eget hus, hemma hos
sig själfva, och de kunna därför känna den hemtrefnad, som har
detta medvetande till sin nödvändiga förutsättning.
För det andra har det allt ifrån början varit ett grunddrag
hos vår förening, att den velat vara en sammanslutning i frihet.
Alla skulle icke skäras öfver samma kam, alla hjärnor icke gå i
samma ticktack, alla tungor icke säga samma ord; hvar och en
skulle få vara sig själf samt tänka och känna efter sin natur.
Endast med bibehållande af en sådan själfständighet är
samverkan mellan friborna och tänkande människor för gemensamma
syften öfver hufvud taget möjlig. Det sammanhållande bandet
måste vara icke enformighet och andligt förtryck, utan »enhet
och god anda», de samfälda intressenas enhet och den ömsesidiga
aktningens och fördragsamhetens goda anda.
En sammanslutning af denna art har naturligtvis ej kunnat
undgå att väcka anstöt. Den strider allt för skarpt mot den
uppfattning af folkskollärarekåren, som ännu är rätt vanlig och som i
denna blott ser en kår af andliga underofficerare, hvilka det
tillkommer att icke resonnera, bara marschera.
För denna uppfattning i sin rena ohöljda form kan man
visserligen icke inom folkskollärarekåren själf påräkna synnerligen
många anhängare. Det är endast få folkskollärare, som kunna
känna sig så genomträngda af underofficers-medvetandet, att de i
likhet med en ärad yrkesbroder sky alla lärareföreningar, emedan
dessa ju äro en sorts »fackföreningar» och alltså - smaka af
socialism, eller i likhet med en annan dito högtidligen proklamera
såsom sin plikt att utgå ur alla föreningar och upphöra med alla
skolmötesbesök, till hvilka de ej af förmän uttryckligen
beordras. Sådana känslor äro allt för sällsynta, för att föreningen
genom någon vädjan till dem skulle kunna sprängas.
En något tacksammare jordmån för söndringens utsäde har
dock* till en tid inom föreningen funnits. Nödvändigheten af en
sammanslutning i inbördes frihet och fördragsamhet har ej från
början kunnat stå fullt klar för föreningens samtliga medlemmar.
Mången har menat, att alla, som inträda i densamma, borde vara
stöpta i ungefär samma form - naturligtvis så till förståendes,
att alla de andra borde vara stöpta just i hans form. En dylik
missuppfattning är i själfva verket den första, som faller den
outvecklade människan in; den är så att säga ett naturligt
genomgångsstadium, nästan lika nödvändigt som det, att frukten skall vara
kart, innan den blir mogen. En dylik andlig grönhet ger sig
dock vanligen under meningsbytenas värme, då man får lära sig
den svåra konsten att taga och gifva skäl samt härunder
småningom finner, att en sak ej sällan kan ses från flera sidor än en.
Så länge den varar, är den emellertid en god
anknytningspunkt för deras sträfvanden, som vilja söndra för att härska.
Försök i denna riktning gjordes ock redan tidigt. Vi torde alla
hafva i friskt minne det stora anlopp, som företogs 1890,
äfvensom dess för mången så öfverraskande utgång. Om detta anlopp
må nu endast sägas, att det var bra, att det kom öfver oss, och
bra, att det äfven gick öfver oss. Det har i hög grad gagnat
genom den ökade klarhet och den fastare sammanslutning, det
fört med sig. Det har bidragit till, att då vår förening nu vid
fyllda 13 års ålder riktar blicken framåt mot ungdomens och
mandomens praktiska uppgifter, så kan den göra detta i det glada
medvetandet, att den antagligen har sina värsta kriser bakom sig
och således ej längre behöfver störas af tanken på de
utvecklings-sjukdomar, som man under barndomsåldern vanligen har att
genomgå.
Föreningens religiösa och politiska färg.
Det har icke sällan händt, att folkskollärareföreningar
eller enskilda lärare och lärarinnor blifvit afrådda från att
ingå i Sveriges allmänna folkskollärareförening af det skälet,
att denna förening skulle vara af en i religiöst och politiskt
hänseende mycket betänklig karaktär.
Från några af föreningens mest fanatiska fiender
framkastades för några år sedan t. o. m. sådana påståenden, som
att åtskilliga af föreningens förtroendemän skulle vara
»kristendomsfientliga», ja »socialister och positivister» samt vänner
af »kristendomsundervisningens skiljande från folkskolan».
Alla dessa påståenden blefvo emellertid offentligen bevisade
vara helt och hållet osanna.
Sedan dess hafva föreningens motståndare i allmänhet
inskränkt sig till att låta förstå, att densamma skulle vara
»främmande»,, »likgiltig» eller »neutral» i afseende på
kristendomsundervisningen. Men .äfven detta är fullständigt
vilseledande. Allt ifrån sitt stiftande har föreningen såsom en
orygglig grundsats fasthållit, att inga religiösa tvistefrågor få
af centralstyrelsen till allmän behandling inom kretsarna
utsändas. Naturligtvis innebär detta dock ingalunda, att
pedagogiska frågor rörande kristendomsundervisningen ej skulle få
till sådan behandling upptagas. Föreningens centralstyrelse
har tvärtom upprepade gånger förklarat, att enligt dess
uppfattning det arbete för folkskolans och folkbildningens höjande,
som är föreningens mål, alltid i sig inbegripit arbetet på
höjandet och därmed äfven tryggandet af det
undervisningsämne, som enligt lag är folkskolans främsta. Den har 1891
med anledning af de vilseledande uppgifter rörande föreningens
sträfvanden, hvilka då med stor ifver utspriddes, genom
årsskriften uppmanat samtliga kretsar att formligen uttala sig för
kristendomsundervisningens bibehållande inom folkskolan. Allt sedan
1886 har den haft under behandling frågan om åstadkommande
af bättre bibliska planscher för folk- och småskolan, och i
synnerhet en af dess ledamöter har härå nedlagt ett
mångårigt samt i hög grad mödosamt arbete, hvilket, enligt hvad
man för närvarande har anledning hoppas, torde komma att
leda till ett mycket tillfredsställande resultat. År 1890
utsände centralstyrelsen till allmän behandling inom kretsarna
frågan om den nya normalplanens bestämmelser rörande
kristendom sundervisningens anordning samt den åt detta ämne
anslagna tiden, och blefvo uttalanden härom då gjorda af ej
mindre än 122 kretsar. Hvarje krets inom Sveriges% allmänna
folkskollärareförening är dessutom oförhindrad att vid sidan
af de från centralstyrelsen årligen utsända ärendena behandla
hvilka frågor den själf behagar, och intet enda år har därför
gått, utan att ett stort antal kretsar inom sig diskuterat ett
eller annat spörsmål rörande kristendomsundervisningen. Finna
fem kretsar något af dessa spörsmål vara till den grad
brännande, att ett uttalande från hela föreningens sida däruti anses
af nöden, så hafva de (enligt stadgarnas § 14: 2) makt att,
om de så finna lämpligt, framtvinga dess utsändande till
allmän behandling.
Att föreningens centralstyrelse skulle intagit en »likgiltig»
eller »neutral» hållning gentemot kristendomsundervisnirxgen,
är så mycket mera oriktigt, som samtliga dess medlemmar
visat sig vara varma vänner af dess pedagogiska reformerande
d. v. s. dess allt noggrannare afpassande efter hvarje ålders
mottaglighet och behof. De anse sig häruti vara i god
öfverensstämmelse med föreningens och. med kårens flertal, som
efter allt att döma likaledes hyser den öfvertygelsen, att en
grundlig förbättring är af nöden, i fall
kristendomsundervisningen skall blifva i möjligaste mån tilltalande för barnen
och fruktbärande för deras sunda utveckling. Men det har
å andra sidan icke kunnat vara centralstyrelsen obekant, att
rätt många lärare och lärarinnor ännu äro starkt fastade vid
de yttre former, i hvilka kristendomsundervisningen hittills i
allmänhet blifvit meddelad och att icke få särskildt i detta ämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
