Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 39. (665.) 26 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 39
Nära invid Tirslundsstenen var anordnad
en inbjudande folkmötesplats af det slag,
som man så ofta finner i Danmark och
så sällan i Sverige. Här stodo vi midt
på den jutska höjdryggen med en
vidsträckt utsikt öfver de väldiga ljunghedar,
som sträcka sig utefter hela dess längd
upp emot Skagen. Men här sågo vi också
den lofvande begynnelsen till det nationella
storverk, som en dag skall kläda den
ödsliga heden i hela dess vidd med präktiga
furuskogar, där den ej kan förvandlas i
böljande sädesfält. Vi stå här inför en
stort anlagd och djärft utförd plan att inom
Danmarks gräns eröfra Sönderjylland åter;
och här möta vi ånyo Ludvig Schröder
såsom den ledande själen i det stora
företaget efter dess förste, nyligen aflidne
upphofsman, den ädle Enrico Dalgas - en
af dessa fredens och arbetets hjältar, som
i Sverige är långt mindre känd än han
borde vara.
Med sinnet fylldt af forntidsminnen och
framtidshopp fortsatte vår lilla flock sin
färd mot gränsen. Den afbröts vid
Fol-dingbro, där landsvägen från norr går öfver
Kongeå och där sönderjyderne strax inom
gränsen på Danmarks fria jord uppfört
ett präktigt församlingshus, hvarest de nu
i högtidsklädda, allvarliga skaror voro oss
till mötes. Det gjorde ett underligt
gripande intryck att se dessa enkla, men
intelligenta män och kvinnor, på hvilka
den tysta, aldrig hvilande kampen mot
främlingsförtrycket satt sin outplånliga prägel.
På den fria stranden af Kongeån vimlade
det af danska flaggor, liksom hvar vi
dragit fram i Danmarks rike under dessa
dagar - men den tyska stranden var tom.
Ännu starkare framhäfdes kontrasten,
då den långa raden af tal och skålar
afbröts genom ett kort uttalande af en svensk,
fil. kand. Emil Svensén, som med
synnerligt eftertryck betonade, att vi nu upplefde
årsdagen af slaget vid Breitenfeld, där
svenska och finska män blödde för
Tysklands frihet, och utan hvilket det nu så
stolta tyska riket icke skulle varit till, -
och nu, på denna samma 7 september,
förvägrades svenska och finska män och
kvinnor att göra ett fredligt besök å detta
samma tyska rikes jord. Det ordknappa
talet väckte stark sensation bland den
talrikt församlade mängden och gaf upphof
till åtskilliga kommentarier, hvilka icke voro
särdeles smickrande för den stormakt, som
så stolt kallar sig protestantismens bålverk
i Europa.
Med söndagens morgongudstjänst och
dess i hög grad stämningsfulla
grundtvi-gianska predikan voro dessa oförgätligt
minnesrika mötesdagar till ända, och efter
ett hjärtligt afsked tog mötets icke mindre
angenäma efterspel sin början. Det var
den egentliga »feellesreisen», hvars första
dag förde oss ett godt stycke uppåt
Jutland. Färden gick genom Kolding med
den imponerande ruinen af dess gamla
fäste till det historiskt minnesvärda
Frede-ricia, där hågkomsterna från den svenske
Karl Gustafs dagar nästan trängas i skug-
gan af minnena från 1849 års nationella
själfständighetskamp med sina minnesstoder
och väldiga hjältegrafvar.
Ännu en kort järnvägsfärd utmed
Veile-fjorden, som lik en bred majestätisk
norrländsk älf buktar sig genom bokdungarna,
och vi voro vid foten af Munkebjserg.
Uppför branta backar och trappor bar det hän
mot dess topp, 93 meter Öfver hafvet, där
en den härligaste utsikt mötte det häpna
ögat. Men hvad vill detta säga - är detta
Danmark? Vi hade ju tänkt oss den
danska vallen såsom salig Rasmus Montanus’
omgifning tänkte sig allas vår moder
jorden »flak som en pandekage», - och här
utbreda sig ju höjder och dalar med
buktande vatten i växlande, storslagen
mångfald!
Aftonen tillbragtes på angenämaste sätt
under gästfria värdars vänliga ledning, och
öfver natten stannade vi på Munkebjsergs
präktig hotell.
På måndags morgon bar det öster ut
öfver Lilla Bält till Odense. I Fyens
hufvudstad mötte oss ett nytt storartadt prof
på dansk gästfrihet i form af en lukullisk
frukostmiddag, hvartill vi inbjödos af en
enskild folkhögskolevän, grosshandlaren
Faber. Vår vänliga värd är en af stadens
rikaste män och en af Danmarks störste
mecenater, som i fullaste mått gör heder
åt satsen richesse oblige. Den väldiga
grundt-vigianska frimenighetskyrkan, som vi med
beundran genomvandrade, och som några
af oss i häpenheten togo för Odense
domkyrka, är till största delen hans verk.
Sa bar det åter af mot söder till
Svend-borg och öfver ett smalt sund till ön
Taa-singe. Här befinna vi oss midt i det rika
Danmarks allra rikaste bygd, hvarom vi
hade det bästa tillfälle att öfvertyga oss
under en färd i vagn kring den yppigt
fruktbara ön. Innan dess ha vi dock från
spetsen af Bregninge kyrkas torn njutit af
ännu en storartad utsikt utöfver
grönskande öar mellan glittrande fjärdar och sund.
Största delen af ön lyder såsom stamgods
under ättlingarne af Niels Juel, den
berömde sjöhjälten, och i kyrkan sågo vi
åtskilliga minnen af honom, däribland
äfven segerbyten, hemförda från Sverige.
Vid Kristiansminde utanför Svendborg
var bygdens allmoge samlad till folkmöte
för att hälsa oss välkomna; och en mera
på en gång välmående och intelligent
menighet torde man få leta efter, ej blott i
de tre nordiska rikena, utan långt utöfver
dessas gränser. Är folkhögskolan öfverallt
i Danmark vorden en makt, så har den
här tydligen mer än någonsin vuxit
samman med folkets hela lif. Det var också
i denna bygd, som Kristen Köld, kanske
den mest begåfvade och i allt fall den
originellaste af Grundtvigs lärjungar, lefvat
och verkat; och i allo välförtjänt var
därför den varma hyllnjng, som svensken
Odhner här bragte hans minne. Färden kring
Taasinge och mötet på Kristiansminde samt
den i hög grad lysande fest, hvartill de
långväga gästerna därefter inbjödos af den
Fyenska folkhögskolans ledare och vänner,
utgjorde själfva höjdpunkten af denna
underbara färd öfver hyperboreernas lyckliga
öar, där den ena öfverraskningen i ständig
stegring aflöste den andra.
En lika stämningsfull som anslående
kontrast härtill bildade det i all sin
anspråk-löshet så hjärtliga och tilltalande
mottagandet i Sorö dagen därpå. Absalons,
Hol-bergs och Ingemanns minnesrika siad med
sina fridfulla omgifningar gaf åt vår stolta
Odyssé den angenämaste afslutning vi gärna
kunde önska oss. Ett störande intryck
gjorde dock det föga pietetfulla sätt,
hvarpå Sorö rika akademi, under det den
väntar på att blifva hvad Grundtvigs snille
ämnat den till, handhaft vården om
Bernhard Severin Ingemanns enkla boning.
I Sorö upplöste sig våra småningom
glesnande led, men en i det sista trogen
kärntrupp fortsatte färden till Köpenhamn,
där vi om onsdags afton för sista gången
möttes på folketingsmannen Harald Holms
»Höiskolehjem». Om detta »hjem» och
det sätt, hvarpå det under sin utmärkte
ledare fyller sin uppgift såsom medelpunkt
för folkhögskolans vänner och forne
lärjungar i Köpenhamn, vore mycket att säga,
Det är en inrättning af ett i Sverige
alldeles okändt slag - hvad dess
föreståndare med ett lyckligt funnet uttryck
kallade ett den danska folkhögskolans konsulat
i Köpenhamn. Här är en mötesplats för
alla dem, som på något sätt höra
folkhögskolan till, där de finna utmärkta bostäder
under sina besök i hufvudstaden, och de,
som äro bosatta i Köpenhamn,
sammanträffa där hvarje onsdag till samkväm,
föredrag och sång på äkta godt
folkhögskolevis. Dylika »hjem» finnas i flera danska
städer fastän i mindre skala, och vore i
sanning något att försöka sig med äfven i
Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
