Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (662.) 5 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄEÄKETIDNING.
451
materialet till den stora sammanfattande
öfverblicken. Om denna böjelse är det
yttre uttrycket för talarens vetenskapliga
arbetssätt, som i sådant fall har en starkt
intuitiv läggning, eller om den är en
af-siktlig tillämpning af en pedagogisk metod,
eller slutligen om den har sin orsak i
bådadera, vill ref. icke våga sig på att
afgöra. Den öfvar emellertid en mycket
förmånlig inverkan på åhöraren eller
lärjungen. Intresset väckes genom den på
samma gång varma och rika belysning, som
då och då kastas öfver ämnet, man drif
ves att själf söka upp mellanlänkarna och
sättes i tillfälle därtill genom det
utomordentligt rika objektiva material, man
erhållit. W:s framställningssätt verkar
således eggande och sporrar till själfständig
tankeverksamhet hos lärjungen.
W:s vetenskapliga skriftställareskap kan
ej här behandlas. Vi erinra här endast
om hans mästerliga »Gustaf II Adolf»,
emedan den är så allmänt känd.
Martin Johan Julius Weibull är född i
Landskrona 1835, student i Lund 1853, fil. kandidat
1861, fil. doktor 1862, docent i historia s. å.,
adjunkt 1866, e. o. professor i historia och
statskunskap 1877, professor 1888; har af
Svenska akademien tilldelats Karl Johans pris
för litterära förtjänster 1887; ledamot af
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
’N. Hansson.
B. Lundgren.
Det ämne, som vid sommarkurserna i
Lund hade åt sig anslaget det största
antalet timmar, var Skånes geologi.
Föreläsare var professor B* Lundgren, som jämte
de egentliga föreläsningarna äfven för sina
åhörare anordnat en studiefärd till de i
geologiskt hänseende intressanta orterna
Hardeberga, Billebjär, Sandby och
Fågelsång.
Oaktadt andra föreläsningar pågingo
samtidigt med professor L:s, och fastän inga
tillfälliga åhörare hade tillträde till hans
föreläsningar, var dock intresset för dem
så stort; att icke blott alla sittplatser voro
upptagna utan många måste stående åhöra
dem.
Vid inträdet i lärosalen fästes strax
uppmärksamheten vid de många kartor och
planscher, som skulle belysa föreläsningen.
Det dröjde ej långt inpå den akademiska
kvarten, förr än en liten medelåldrig herre
med ett anspråkslöst yttre trädde in och
hälsade de närvarande hjärtligt välkomna.
Den föreläsning, som nu följde, var sådan,
att den ingaf en liflig lust att vara med
om hela serien.
Att här referera denna tillåter hvarken
förmåga eller utrymme. Enligt åhörarnes
allmänna mening vittnade den i hög grad
om föreläsarens stora förmåga och
brinnande intresse för den geologiska
vetenskapen.
Särskildt tack förtjänar professor
Lundgren för den offervillighet, hvarmed han
på extra tid utom de bestämda nio
föreläsningstimmarna å museet förevisade och
redogjorde för de geologiska samlingarna.
Åhörarnes frågor i ämnet upptogos alltid
med största vänlighet, och de utredande
svaren blefvo till allas belåtenhet.
Som emellertid ett utförligare studium
af geologien kräfde mycket mera tid än vi
vid denna sommarkurs hade att förfoga
öfver, inbjödos de för ämnet särskildt
intresserade att sedan, när helst det för
dem lämpade sig, komma tillbaka till
muséet, och skulle professorn då gärna, så
långt hans tid det tilläte, stå till tjänst.
På den nära till hands liggande frågan
efter någon för åhörarne lämplig
handledning i bokform gafs ett mycket tvekande
svar: det bästa arbetet i ämnet (»Jordens
historia» af professor A. G. Nathorst) vore
nämligen för oss allt för digert. Bäst vore
att; som nu under dessa föreläsningar skett,
erhålla muntlig ledning och studera
geologiska museet. Tack vare de åskådliga
föreläsningarna och det intresse för ämnet,
som professor L. förstod att gifva sina
åhörare, kommer nog detta museum att få
många besök af deltagare i dessa
sommarkurser, hvilka längta att snart
återkomma och få veta ännu mycket mera
om vårt Skånes geologi.
Sven Anders Bernhard Lundgren, född i
Malmö den 19 februari 1843, blef, efter att ha
varit docent i paleontologi vid Lunds
universitet sedan 1867, e. o. professor därstädes 1880.
I geologiskt syfte har L. företagit resor i de
flesta västeuropeiska länder. På bekostnad af
danska regeringen har han gjort geologiska
forskningsresor på Island. En mängd
afhandlingar och uppsatser i geologi äro af honom
skrifna i vetenskapliga tidskrifter.
P. Ekström.
David Bergendal.
På en nordisk fest vid Lunds
universitet i början af 80-talet framhöll den för
sin frisinthet bekante unge vetenskapsman,
som då hade fått i uppdrag att tala för
nordens universitet, att ett universitets
uppgift ingalunda inskränkte sig till att
föra vetenskaperna framåt och att utbilda
ämbetsmän, utan att dess uppgift också vore
att direkt bidraga till att sprida kunskap och
bildning till så vidsträckta kretsar af
nationen som möjligt. I detta afseende kunde
och borde universiteten enligt hans mening
göra mera, än hvad de dittills gjort.
Ordet »universitetsutvidgning» nämde han
visserligen då icke, men saken satte han
upp såsom ett oafvisligt kraf.
Talaren var n. v. professor D.
Bergendal. Det är således icke en tillfällighet,
att man finner honom bland dem, som
ställde sig i främsta ledet, då det blef
fråga om att vid Lunds universitet på
allvar söka fylla detta kraf.
Det ämne, hvaröfver han föreläste,
nämligen »ryggradsdjurens utvecklingshistoria»,
är till nästan hela sitt omfång ett resultat
af de sista årtiondenas forskningar. En
stor del af detsamma har kommit fram
först under de allra senaste åren, och
föreläsaren har själf tagit en verksam del
i hithörande frågors utredande.
Professor Bergendal besitter i ovanligt
hög grad förmågan att såsom föreläsare
väcka sina åhörares intresse. Hans
framställningssätt är åskådligt, enkelt, klart
och energiskt. Med lif och lust går det
undan, och dock är det förunderligt lätt
att följa med och uppfatta, hvad han vill
ha sagdt eller visadt. Detta beror
förnämligast därpå, att han alltid skarpt
framhåller och betonar hvad som är
hufvudsak samt därtill anknyter det öfriga. Det
intresse, hvarmed hans framställning under
dessa kurser följdes af hans åhörare,
karakteriseras kanske bäst genom följande
yttrande, som jag hörde en af dem fälla:
»Då jag säger, att jag betraktar professor
Bergendals föreläsningar såsom verkliga
högtidsstunder, är detta endast ett svagt
uttryck för hvad jag verkligen känner.»
Dämd Bergendal föddes i Kville i
Bohuslän den 4 maj 1855. Han aflade
studentexamen i Göteborg 1874 och studerade sedan i
Lund, där han blef fil. kandidat 1877 och
licentiat 1882. Sistnämda år genomgick han
profår vid Lunds katedralskola. Han
utnämdes till docent i botanik 1883, till fil. doktor
1884 och till docent i zoologi 1886, erhöll
1887 och 1889 af Vetenskapsakademien
Flor-manska belöningen för utgifna anatomiska
arbeten samt invaldes 1889 till ledamot af
Fysiografiska sällskapet i Lund. Efter det han
under lång tid ledt de zootomiska öfningarna och
under flera examensperioder förestått
professionen i zoologi, kallades han 1894 till e. o,
professor i jämförande anatomi vid Lunds
universitet.
Under tiden 1879-93 har han skrifvit en
mängd afhandlingar och uppsatser i svenska,
tyska, engelska och franska vetenskapliga
tidskrifter, i början mest behandlande botaniska
ämnen men på senare tider endast zoologiska.
För idkande af studier har han gjort talrika
resor såväl till olika delar af vårt eget land
som ock utrikes. Så vistades han på
Nord-grönland april-oktober 1890 på uppdrag och
bekostnad af danska »Kgl. Commissionen for
Grönlands geologiske og geografiske
undersö-gelse» samt i egenskap af Letterstedtsk
stipendiat december 1890-oktober 1891 på zoologiska
stationen i Napoli och på Sicilien. Under
sommaren 1893 besökte han en^mängd museer och
universitet i Tyskland, Österrike, Schweiz,
Frankrike och Holland.
Sedan 1883 har han varit lärare vid Lunds
privata elementarläroverk (»Realskolan»), och
sedan 1892 är han denna skolas rektor.
L. T. Larsson.
F. Y. C. Areschoug.
Vid inträdet i föreläsningssalen n:r 6
möttes man af en rik skörd af yppiga
växter, såväl tropiska som svenska, hvilka
lågo utbredda på ett långt bord. »Hvad
kunna dessa ha att göra med ämnet: de
yttre förhållandenas inverkan på växternas
byggnad?» tänkte möjligen en och annan
under sin väntan. Men så visar sig
plötsligt gråhårsmannen med de blida
anlets-dragen i katedern. Man märker strax, att
man har framför sig den rutinerade
föreläsaren. Med exemplarisk klarhet och
vetenskaplig skärpa uppvisar han för sina
girigt lyssnande åhörare kretsgången i den
organiska naturen, därvid nu särskildt
framhållande betydelsen af växternas
kolassimilation. Och han undervisar icke
endast med ord utan ock med bild. I ett
nu står han framför svarta taflan för att
med kritan klargöra bladets inre byggnad
genom att upprita de olika lägena af
klo-roplasterna (motsvarigheterna till djurens
röda blodkroppar) i bladen hos olika väx-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
