Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 26. (652.) 27 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 26
nämligen inom de olika inspektionsdistrikten
sällan lägre än 35; där de förekomma
talrikt, är det nästan alltid betydligt högre;
i några distrikt är medeltalet öfver 60.
Flera mindre skolor i Skånes bördiga
trakter så väl som i Norrlands rikaste
sågverksbygder uppgifvas hafva 70, 80, ja,
ända till 120 barn. Om en trakt i
mellersta Sverige säger inspektören:
I en del af socknen, som väl är den allra
tätast befolkade ligga i en cirkel med mindre
än | mils radie fem mindre skolor med
tillsammans 272 barn (i medeltal 54).
Om Helsinglands mindre folkskolor yttrar
därvarande folkskoleinspektör:
En stor del af dessa mindre folkskolor
återfinnas i skolområden, som efter
ortförhållanden visserligen icke kunna sägas vara aflägset
belägna, enär de utgöra delar af den egentliga,
sammanhängande, mera folkrika bygden och
i intet afseende skilja sig från de
skolområden, som redan hafva egentliga folkskolor.*»
Att deras barnantal är så stort, att det
nödgar till hvarannandagsläsning, är
ingenting ovanligt. Till och med ambulerande
mindre skolor med hvarannandagsläsning
förekomma på många ställen, äfvenså
am-bulering på 3-5 stationer med ganska
många barn på hvardera stationen. För
bildens fullständigande bör ihågkommas,
att läraren har 4 - 6 klasser att undervisa,
I icke få församlingar få mera äft hälften
af hela barnantalet sin skolundervisning i
dylika skolor. Reflexionerna öfver
folkbildningens tillstånd i sådana trakter göra
sig i sanning själfva. Det finnes t. o. m.
skoldistrikt - t. ex. Laxsjö och Hotagens
i Jämtland -, hvilka helt och hållet sakna
folkskolor, som det uppgifves med
domkapitlets s.ärskilda tillstånd. Huru
domkapitlet fått befogenhet att dispensera från
folkskolestadgans § l och bevilja
undantag från villkoren för utfående af
statsanslag, omtalas dock ej. Det är ju annars
regeringen ensam förbehållet att bevilja
liknande undantag. Det senare distriktet
hade 1889 90 barn i sin mindre skola,
enligt uppgift lämnad till P. Borghs
matrikel.
Med de mindre skolornas tillhjälp har
man sålunda faktiskt i vidsträckta områden
af vårt land lyckats komma ifrån
upprättandet af folkskolor.
Huru är det möjligt att ett dylikt
kringgående af lagen kunnat och ännu kan få
fortgå? Gifvet är, att ansvaret i första
rummet drabbar inspektörerna. Vi låta
dem själfva förklara och försvara sitt
handlingssätt.
Beträffande dessa skolors ställning med
hänsyn till det intyg, som kungl, kungörelsen den
13 juli 1887 ålägger folkskoleinspektören att
om dem afgifva, må följande här anföras.
Samtliga ofvan uppgifna 107 mindre folkskolor
äro nämligen inrättade för »byar, hemman, torp
eller lägenheter så aflägsna, att dithörande
barn ej utan svårighet kunna begagna folk
skolan», nämligen den egentlig a folkskola^ som
ligger dem närmast*. Efter den här citerade
ordalydelsen af folkskolestadgans 3 § synas de
sålunda allesammans vara »inrättade under
sådana förhållanden, som enligt gällande
folkskolestadga göra dem berättigade». Men äro
* Kursiveradt af oss.
de väl detta också efter andemeningen af
nämda § och af den citerade bestämmelsen i kungl.
kungörelsen den 13 juli 1887? - ;–––Med
den ordalydelse folkskolestadgans 3 § ännu
har, är frågan icke så lätt besvarad. Klart är,
att en hel mängd af dessa mindre folkskolor
borde förändras till egentliga sådana, och att
de icke borde anses berättigade. En sådan
förändring låter sig dock, såsom redan i förra
berättelsen framhölls, med nämda paragrafs
nuvarande ordalydelse ingalunda framtvinga.
Inför utsikten af en mängd till utgången ovissa
rättstvister med de respektiva skoldistrikten
rörande hvilka mindre folkskolor borde anses
berättigade och hvilka icke, har jag sett mig
föranlåten att inskränka mitt intyg om dem
(enligt kungl, kungörelsen den 13 juli 18S7)
till det i alla händelser fullt sanningsenliga,
att de äro inrättade för »byar, hemman, torp,
eller lägenheter så aflägsna, att dithörande
barn ej utan svårighet kunna begagna
folkskolan». Af ofvanstående torde framgå, att
merariämda 3 § i folkskolestadgan nödvändigt
måste förtydligas därhän, att det blifver fullt
klart, under hvilka förhållanden mindre
folkskolor äro berättigade och under hvilka de
icke äro det. (Richard Norén.}
En annan inspektör yttrar:
Önskvärdt synes vara, att § 3 i nådiga
folkskolestadgan något förtydligas, så att man må
ungefärligen veta, under hvilka förhållanden,
särskildt med afseende å barnantalet, en mindre
folkskola är berättigad.
Och en tredje:
Denna föreskrift (§ 3 i folkskolestadgan) är
ej lätt att tillämpa.
Samma klagomål framställes af ännu
några andra.
Inspektörerna skjuta sålunda skulden på
folkskolestadgans otydlighet. Det bör ej
heller bestridas, att i § 3 kan inläggas
den betydelsen, att då ett skoldistrikt
upprättat en folkskola, men denna ej räcker
till för alla barnen, så är det berättigadt
att hänvisa de återstående till mindre
folkskolor eller med andra ord: ungefär
två tredjedelar af nuvarande folkskolor
skulle kunna »lagligen» utbytas mot mindre
folkskolor. Att detta dock icke är lagens
mening, därom borde man ej behöfva
öfvertyga inspektörerna. Den, som har den
minsta kännedom om folkskolestadgans
tillkomst och ändamål, måste veta, att den
vill bereda folkskoleundervisning åt alla
Sveriges barn. Men då så är: hvarför
ingripa ej inspektörerna åtminstone emot
det värsta oskicket? Äro de ej säkra på,
att myndigheterna hafva den aktning för
lagens mening, att mindre folkskolor med
50 ä 100 barn skulle bli utdömda?
Somliga domkapitel gynna verkligen de
mindre skolorna. Men får man, såsom
man väl bör, döma efter de kungl,
resolu-lutionerna, som i dylika mål gifvits på
senaste tid, så borde dock inga tvifvel råda
om utgången af dem i högsta instansen.
Icke desto mindre måste dock
ecklesiastikdepartementet dela ansvaret med
inspektörerna: de äro ju dess förtroendemän.
Och icke kan det väl vara möjligt, att
departementet lefvat i okunnighet om de
oerhörda missbruk, som skett under skydd
af § 3. Den är ju gammal och den
förmenta tvetydigheten är påpekad i
föregående berättelser. Men om de varit kända,
huru kunde då samma skolform legaliseras
i normalplanen af år 1889, utan att 3 §
först förtydligades; huru kunde vederböran-
de då låta förklara, att mindre skolor
endast förekomma »i skärgårdar och aflägsna
skogsbygder»; och hvarför låter man år
efter år förgå, utan att något verksamt
göres för att råda bot mot det onda och
förhindra^ att skoldistrikt få uppbära
statsbidrag, till hvilka de enligt k. m:ts egen
lagtolkning ej äga någon rätt?
Detta är frågor, som icke blott hvarje
ärlig folkbildningsvän utan äfven hvarje
laglydig medborgare måste göra sig.
Att denna skolforms upptagande i
normalplanen tjänat att befästa och äfven
utbreda den, framgår tydligt af berättelserna.
I 34 inspektionsdistrikt angifves bestämdt,
att de mindre skolorna ökats till antal och
inom 5 af dessa hafva de fördubblats,
om 4 distrikt får man veta, att desamma
något minskats. Om de återstående
an-angifves blott antalet vid periodens slut,
men i några af dessa har man alla skäl
att antaga deras tillväxt i antal. Somliga
inspektörer söka gifva en för folkbildningen
gynnsam tolkning åt deras utbredning, men
de flesta inskränka sig till att konstatera
den.
Öfre och mellersta Norrlands inspektörer
anse i allmänhet den mindre skolan som
den enda möjliga för vidsträckta områden
i dessa trakter. Utan tvifvel är detta
riktigt angående många bygder men på
långt när ej allestädes, där den mindre
skolan nu ensam besörjer undervisningen.
Det är nämligen icke alltid den ringa
folktätheten, som framkallat henne utan oftare
en annan orsak, hvilken en inspektör
framställer sålunda:
Skolväsendets ordnande stöter på stora
svårigheter, hvilka - - - i synnerhet bestå uti
ofta förekommande fattigdom. Landets
egentliga värde ligger i skogen, men den såldes på
de flesta ställen redan före afvittringen för en
ringa penning till stora sågverksbolag.
Köpeskillingen var snart förtärd, jorden är mager,
klimatet hårdt - och barnskaran stor. Här
skulle ingen nöd varit, om skog afsatts till
sockenallrnänningar, såsom skett i Dalarne
och flerestädes; men nu lära kommande
generationer under all framtid få böta för hvad
okunnighet, själfviskhet och vinstbegär för stunden
åstadkommit. (A. Th. Frykholm.}
Huru industrien stundom ställer sig till
folkskolan, framgår af följande. En
inspektör meddelar, att staten på sin bekostnad
vid ett sågverk upprättat en fast folkskola,
mot det att ordentlig lokal lämnades till
densamma, men att verkets målsmän dock
hittills hafva undandragit sig att uppfylla
denna förpliktelse.
Om än, efter hvad ofvan blifvit visadt,
regeringen måste med inspektörerna dela
skulden, för att mindre folkskolan fått
oberättigadt intaga folkskolans plats, så är
det dock otvifvelaktigt, att de med god
vilja och utan något särskildt bistånd från
högre ort kunna hindra hennes utbredning,
ja, i det närmaste utrota henne.
I Jämtland har inspektören fört en
ständig kamp mot ifrågavarande skolform och
i en mängd fall nekat distrikten att
förvandla småskolor med tre eller fyra klasser
till mindre skolor. Härigenom hafva
visserligen uppstått skolor, som icke finnas
omtalade hvarken i normalplanen eller i
folkskolestadgan, men just detta gör, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
