Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 23. (649.) 6 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
SVENSK LÄEAKETIDNING.
N:r 23
Folkskolans ställning
till den sociala frågan.
Vid Stockholms folkskollärareförenings
vårfest å Djursholm sistlidne lördag hölls
hälsningstalet af direktör Ernst
Beckman (f. d. folkskoleinspektör, nu rektor
vid Stockholms nya samskola), som
därvid yttrade ungefär följande:
Mina herrar och damer!
Det gläder mig mycket, att det fallit på
min lott att i dag hälsa eder välkomna
hit ut till vårt unga samhälle. Folkskolan
är min ungdoms kärlek - att det icke
förunnats mig att åt henne ägna hela mitt
lifs arbete, har herott på skickelser öfver
hvilka jag icke själf kunnat råda. Då jag
dessutom har den lyckan att bland eder
räkna många personliga vänner, så har
jag i sanning rika anledningar att göra
mig till tolk för en från hjärtat gående
välkomsthälsning.
Och härmed skulle jag måhända ha
kunnat anse min uppgift vid detta tillfälle
fylld. Man jag har icke trott mig äga
rätt att undandraga mig den vänliga
uppmaning jag erhållit att här äfven yttra
några ord om en eller annan folkskolans
angelägenhet.
Jag har då tänkt mig, att det för oss,
folkskolans vänner; samlade till fest, kunde
vara skäl att rikta blicken utåt, från
skolrummet, ut till den stora rörelse, som
genombrusar samhället, och att erinra oss
folkskolans ställning till densamma, till
den s. k. sociala frågan.
Vår tid, säger mången, är en farlig tid,
ty folket, massorna rycka oemotståndligt
fram mot fronten. Andra åter - och jag
tror att I kanske utan undantag hören till
dem - se häruti icke en fara utan en
naturlig utvecklingsgång. Demokratiens
framryckande kan åtminstone bidraga till
förverkligandet af förhoppningen om, att
ljusare dagar stunda för mänskligheten.
Rättvisans höga kraf bjuder, att de bland
våra bröder, som hittills hållits tillbaka,
nu få träda fram till människovärdets
jämlikhet. Må man därför icke frukta denna
rörelse, som i alla händelser intet kan
hejda, utan förhoppningsfullt bida, hvad
som en gång skall framträda ur dess sköte.
Det är sant: en sådan öfvergångstid
är oundvikligt förknippad med missnöje.
Men är då missnöje alltid ett ondt? Om
jag är missnöjd med mig själf, så är detta
ofta första steget till omvändelse och
bättring. Om en hel folkklass är missnöjd
med sin ställning, så kan detta just vara
sporren att genom arbete både inåt och
utåt söka förbättra den. Är man i slöhet
nöjd med allt som är, blott därför att det
är, så stagnerar samhället likt ett
stillastående vatten. Missnöjets rätsida, så
att säga, är längtan efter idealet.
Det har med rätta erinrats om att i vår
tideräkning funnits två andra skeden, som
man - kunnat beteckna såsom missnöjets
tidehvarf. Det ena var reformationstiden,
den stora kyrkliga revolutionens dagar, då
mycket störtade samman, hvarmed man
förut nöjde sig. Från den tiden äga sär-
skildt vi dyrbara arf i tankens och
religionens frihet. En annan jäsningens och
missnöjets tid var den stora borgerliga
revolutionens. Ehuru den franska
revolutionen i sin utveckling fläckades af
handlingar, för hvilka hvarje o förvilladt sinne
måste rysa, så skänkte äfven denna det
politiska missnöjets tid till arf åt
nationerna, framför allt åt förtryckets barn,
ovärderliga medborgerliga förmåner.
Nu ha vi åter, vid slutet af detta
nittonde sekel, en sådan missnöjets tid. Den
har med rätta betecknats såsom det
ekonomiska missnöjets tid. Missnöje med
sin ekonomi. Detta låter ju ganska
tarfligt och materialistiskt! Men
världsordningen är nu en gång sådan, att kropp
och själ äro sammanväfda, att förbättring
af den andliga tillvaron står förbunden med
förbättring af den lekamliga. Den senare
eftersträfvas mer eller mindre medvetet
icke blott såsom sitt eget mål, utan ock
för att hela människan må sättas i
tillfälle att lefva ett högre, ett rikare lif.
Därför må minst vi, som själfva äro
lyckligare lottade, kasta stenen mot dessa,
som nu söka att stiga ett steg uppåt.
Nu frågar man sig: Hvad kan vara
orsaken till att detta missnöje, hvars
grunder existerat i århundraden, först nu funnit
sitt klara och medvetna uttryck? Orsakerna
kunna vara flera; en bland dem är
folkskolan. Folkskolan eller hvilket är
detsamma folkupplysningen - se där, hvad
som orsakar, att man icke längre vill nöja
sig med ett tillstånd, som utestänger
möjligheten till andens och kroppens fulla
utveckling.
Alla vörda vi arbetet. Vi böja oss i
beundran för det uthålliga slitet och släpet,
som bär sin börda från tidig morgon till
sen kväll. Men om nu både den, som bär
denna börda, och vi andra börjat inse, att
den är så tung, att den hindrar kroppens
och själens fulla utveckling - är det icke
då ovärdigt att icke söka lätta den? Är
det då rätt att stå såsom likgiltiga
åskådare, hvilka frukta att blanda sig i striden?
Är det icke tvärtom en plikt att med råd
och dåd söka bistå dessa små? Icke minst
genom att arbeta för att missnöjet vändes
mot rätt håll, att det blir ett missnöje
mot allt, som i djupare mening förnedrar
människan, en Uängtan efter allt, som i
sanning lyfter henne? Hafva månne icke
här folkskolan och hennes lärare en
uppgift af snart sagdt omätlig betydelse? I
samma mån som folket genom folkskolan
blir ej blott upplyst utan bildadt, skall
trygghet vinnas, att den rörelse, som nu
råder på djupet, skall kunna vändas till
en mäktig lifsström och icke varda en
förödande stormvåg.
Ett kännemärke för vår tid, den
framryckande demokratiens tid, är, att de stora
rörelserna till folkets frigörelse i våra dagar
utgå från folket själft. Det har funnits
andra tider, då impulsen kom ofvanifrån.
Nu kommer den nedifrån. Se till exempel
på nykterhetsrörelsen! Huru har icke denna
strid mot rusdryckernas tyranni vuxit fram
ur det egentliga s. k. folket, kämpats af
folket, oftast utan bundsförvanter? Detsam-
ma kan ock sägas om den s. k.
frikyrkliga rörelse, hvilken storartade religiösa
rörelse bland de små i samhället dragit
statskyrkans portar förbi. Rösträttsrörelsen,
som också artar sig till att blifva en
verklig folkrörelse, har likaså sitt ursprung
och sin styrka just i dessa djupa leder
för hvilka den sociala frågans lösning är
en lifsfråga. Jag har redan antydt, att
det icke är tänkbart, att denna sista stora
rörelse skall kunna i längden tillbakahållas.
Det folk, som nu klappar på
representationens dörr med krafvet på rätt att också
hafva sitt ord med i laget, skall för visso
en gång erhålla denna rätt. Men då, när
röstsedeln ligger i dess hand - då
kommer sättet att begagna den att bero på
den grad af verklig bildning, folket erhållit
i sin skola, i folkskolan.
Vår folkskola lider emellertid af två
brister, som hindra henne i arbete för
nationens sanna bildning. Den första är,
att hennes undervisning är allt för formell.
Man talar just i dessa dagar förbittrade
ord om det examensväsen, som ständigt
hos oss gör nya eröfringar och hvars
formalism likt en brännande vind stryker fram
öfver undervisningens fält. Vi hotas af
en verklig nationell fara därigenom, att
studentexamen uppställes såsom fordran
för både likt och olikt. Snart anses väl
ingen utan att ha tagit studentexamen äga
anspråk på att vara en bildad man. Med
denna lysande examen till mål pluggar man
i lärjungarne en mängd af strödda
examenskunskaper och ägnar mera
uppmärksamhet åt deras formella utveckling än
deras verkliga bildning. Många
pluggläsningens ohälsosamma genvägar leda till
studentexamen, men till verklig bildning
leder sannerligen ingen enda genväg. Ty
den förutsätter en långsamt mognande,
harmonisk utveckling af både kropp och
själ, en sådan förmögenheternas jämvikt,
där förståndets skärpa icke föröder
känslans värme, och där hela varelsen styres
af en stark, renad och förädlad vilja.
Folkskolan suckar äfven hon i sin mån
under samma ök och bär allt för tydligt
prägel däraf, att man här i landet tyckes
anse de läroverk, hvilka ha till uppgift
att skapa studenter, såsom urtypen efter
hvilka andra undervisningsanstalter så långt
möjligt skola bilda sig.
Det andra felet är, att folkskolan icke
ännu är hela nationens skola,
bottenskolan, där alla landets barn få sin första
medborgerliga bildning. Först när det
blir fallet, då får folkskolan också i
ekonomiskt afseende den plats, henne
tillkommer. När det målet är vunnet, då skola
lärarne få en lön, som står i förhållande
till det förtroende fosterlandet visar dem
genom att i deras händer anförtro det
dyrbaraste det äger, nämligen sina barn
och därmed sin framtid. Ja, då få vi
kanske till och med - nytt skolhus i
Östermalm! (Munterhet.)
Må alla, som inse dessa folkskolans brister,
också sluta sig samman till oaflåtligt arbete
för en reform l Må ingen draga sig undan!
Måtte liksom stundom religiösa väckelser
blåsa genom ett land också en »väckelsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
