Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (644.) 2 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKOBLAD FÖf^. bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJH SKOLVÄNNER.
N:r 18. (644.)
STOCKHOLM, 2 MAJ 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va år 2
kr., J/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt
Byrå:
r.arnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-0.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f m.
Allm tel 6 O O O.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholn
Xiösntmimer
å 10 öre säljas å tidningens
byrå samt å allm
tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
Ii varje onsdags förmiddag
Annonspris!
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser).
Födelse-, förlofnings- och
vigsel-aiinons l kr , dödsannons 2,00 kr.
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
Från Vår engelska broderförening,
Intryck från läraremötet i Oxford.
2.
Direktör Otto Salomon fortsatte i
lördags inför Göteborgs skolförening
skildringen af sitt besök på skolmötet i
Oxford. Början gjordes med
Festen i Chrisf Church Hall.
Ett sforartadt nummer på andra
mötesdagens program var festmiddagen, som
ägde rum i en af Englands största salar
från medeltiden," Christ Church Hall,
mellan 7 och 12 e. m. och hade 250
deltagare, däribland flera representativa
personligheter, som på föreningens bekostnad
inbjudits.
En så rundligt tilltagen middagstid
lämnade helt naturligt tillfälle till en mängd
skålar och tal. Som detta »schema» för
utländingen erbjuder åtskilligt originellt må
det här återgifvas med iakttagande af den
officiella ordningen.
Skålen n:r l ägnades drottningen och den
kungliga familjen, n:r 2 alla bekännelsers
prästerskap, n-.r 3 parlamentets båda kamrar,.n:r
4 undervisningsdepartementet, n:r 5 Oxfords
universitet och stad, n:r 6 lärareföreningen, n:r
7 skolråden, n-r 8 deputationer och andra
gäster, n:r 9 damerna och n:r 1.0 presidenten.
Talarnes namn voro tryckta på
matsedeln. Mellan talen sjöngs men försiktigt
nog icke af lärarne utan af särskildt
engagerade yrkessångare.
På skålen för parlamentet svarade lord
Jersey med betonande af att i
uppfostringsfrågor fanns ingen skillnad mellan
kamrarna. Den allmänna meningen hade
allt mer ändrats i den riktningen, att intet
vore för godt för nationens barn.
Allmänheten bör hedra lärarens kall - icke
så mycket för lärarens som för barnens
skull.
Ett originellt tal hölls af föreningens
sekreterare mr Yoxall, som fått
undervisningsdepartementet på sin lott.
Han började med att förklara, att han nu
ämnade hålla en »object lesson» (en
åskådnings-öfningslektion skulle det heta på svenska). Han
hade ju hvad han skulle tala om framför sig.
»Ingen i de förenade konungarikena har kanske
talat och skrifvit så mycket mot departementet
som jag. Jag är nu glad öfver att kunna säga
något godt om detsamma. Och det goda i
departementet representeras af de närvarande.»
Undervisningsministern Acland svarade
härpå.
Han hade - sade han - icke kunnat annat
än slita sig lös från göromålen och hasta att
begagna sig af tillfället att se sina vänner
lärarne liksom i sitt hem, det college, hvari han
för 23 år sedan gjorde sitt blygsamma inträde
som student. Mycket hade sedan dess föränd
råts. Då hade man på denna plats ett bord
för de rika studenterna, som buro fina dräkter
och guldtofsar på mössorna, och ett i
skamvrån för de fattiga. Universitetet besjälades
nu af en annan tankegång. »Universitets
utvidgningen» utgjorde därpå ett vältaligt bevis.
Man insåge numera i Oxford, att det icke
borde uppdragas någon skillnad mellan den
ena eller andra klassen af lärare, utan att alla
hörde tillsamman.
Lärareföreningen hade gjort betydelsefulla
insatser för folkbildningens höjande. Sin största
betydelse syntes den ha för den mera
ogynnsamt lottade landsbygden, hvars lärare just
hos föreningen kunde hämta uppmuntran,
upplysningar, hjälp och skydd.
Departementet skulle framgent alltid med
tacksamhet mottaga förslag från
lärareföreningen, liksom det förut mottagit många värdefulla
sådana. »Det är på Eder, på lärarne, vi hafva
våra ögon fastade. I kännen barnen och
deras behof bättre än vi, förstån bättre än vi,
hvilken undervisning och hvilka metoder, som
bäst lämpa sig för dem. Hvarje råd, hvarje
förslag, som har sin grund i det gemensamma
stora intresset - fosterlandets barn -, skall
städse af departementet mottagas med vänskap
och välvilja.»
Talet, som räckte i 3A timme, vann
allmänt bifall.
Så fick undervisningsministerns närmaste
man, mr Kekewich, ordet och uttalade till
en början sin glädje öfver, alt numera en
skål som denna både kunde föreslås och
besvaras - något, som varit otänkbart för
blott få år sedan. Rörande
skolinspek-tionen yttrade talaren: »Det är mindre
viktigt, att inspektören bedömer det förflutna,
än att han lämnar anvisningar for skolans
framtida verksamhet.»
Sant och beaktansvärdt framhöll
öfverinspektören, rev. Sharpe, en gammal
älsklig man, att hvad man än beslöte, vore det
än så väl öfvervägdt, allt vore dock af
underordnad betydelse, öm man ej
ständigt hade för ögonen barnet, icke det barn,
som läser och förhöres, utan ett barn, som
frågar. Läraren borde så fatta sin
uppgift, att den icke så mycket afsåge att
inlära,- att förhöra utan fastmer att besvara
barnets vetgiriga och nyfikna spörsmål.
Tala därför aldrig om sådant, som ej kan
väcka barnets intresse och nyfikenhet, tala
aldrig i ett för barnen svårfattligt språk,
och fråga aldrig efter sådant, som du ej
själf kan nöjaktigt besvara!
En populär talare var mr Sadler, lärare
vid Oxfords universitet och sekreterare hos
styrelsen för »University extension»
(universitets-utvidgningen). Då han skulle tala,
applåderades han entusiastiskt. Han ville
blicka framåt mot en lid, då alla lärare
skulle samarbeta i en enda lärareförening.
På alla grader af undervisningen borde
män och kvinnor för samma arbete
åtnjuta samtna heder.
Doktorspromotionen.
Glanspunkten på tredje mötesdagens
pro–gram var mr Grays kreerande till
hedersdoktor. Denna ceremoni, som firades med
stor prakt, torde med hänsyn till den
åskådning, för hvilken denna akt var ett
uttryck, kunna betecknas som
århundradets måhända märkligaste företeelse på
folkundervisningens område. Utmärkelsen
gällde nämligen, såsom det vid tillfället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
