Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1. (627.) 3 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r l
SVENSK LÄRARETIDNING.
{?cm grubblar:
,,5.å af foliens sefelgång
mot molnfyöljbt mål en bagsmarscfy än är tråbb!
i}r>ab mnst är väl meb bagens tunga nåbb?
fjar r>anbrarn sfäl att sjunga jubelsång?
Kan mera Hart mb öfenranb fy an se
bet brömba Kanaan mot fyans längtan le?
£)ar bröbers ftf på r>ägen tystnat än?
Dags mänsfot)ärbe jämnt på mammons Dag?
f?ar färlef flammat upp fyos fyög som låg
meb mob att för bet goba stå som män?
(Dd? träber ej i ö!nens btmmor ut
ur orbets elbstob §ebaot till slut?
(D ve, bär btgna moblöst frtng oss neb
bestänbtgt sfär or, som till tänbren opp
gå r>apentyngba - just mot bröbratropp!
(Dcfy gansfa ofta t be fallnas leb
bu sfåbar en, som föll på eget sr>ärb,
af pessimismens samummnb förtärb.
Kring gulbets lalf i yrsel bansen går
blanb glömba spillror utaf ITtose bub
od] bessemellan fnorras fyögt mot (5ub,
att lefrebröbets manna ej förslår -»
3a, själf r>a £em sä b t tron är Ilen
od? glömmer allt, fyt?ab l^erreri gjorbe re’n.
Hög slugglagb bilben, sebb i stort, sig ter,
ocfy liloäl finnes månget fribfullt bo,
bär lärlel blommat, stilla fyopp ocfy tro,
om ocfså enbast fjerrens blicf bet ser,
som allgob slonat själfva Sobom än,
om blott bär lefvat tio fromma män.
Du nya bag, som gryr mb österns ranb,
fyur slall väl bu i foliens fyäfber stå?
Slall bu ge frihet åt betrycfta små
od? rycfa maltens glaf ur sålbets fyanb?
Slall.bu som tusen anbra flybba år
besmla foliens r^opp om sällhets t)år?
Du Härå stjärna, slolans bliba bilb,
far oförtröttab fort att tirtbra milb!
^för jorbens slälter nog bet länge brår,
tills öfuer allt bet bltfmt ljusan bar,
(Dcfy först när solen själf, all Hartets grunb,
till jorben lommer, blelna må birt runb!"
Henrik Wranér.
FÖR DAGEN.
Nyårsönskningar.
Årsskiftet har alltid varit en
önskningarnas och förhoppningarnas tid, i
synnerhet för de unga. Nu är ju svenska
folkskollärarekåren en af de yngsta bland
kårer. Hvarför skulle då ej äfven den
med hoppfullt sinne hälsa det nya året
välkommet?
Och dock - säger man - är det
ingalunda med den sorglösa
barndomens ljusa förväntningar, som en stor
del af denna kår går den närmaste
framtiden till mötes.
Att så förhåller sig är nog sant. Och
det är äfven lätt förklarligt.
Det har med afseende härpå gått med
denna kår som med så mången af
fattigmans söner. Han har ständigt lefvat
i små och bekymmerfulla
omständigheter, alltid tydligt känt verklighetens hårda
tryck, alltid varit tvungen att se lifvet utan
hvarje förskönande rosenskimmer, och
han har härigenom nästan fullständigt
förlorat förmågan att hoppas på barnets
vis - hoppas, att framgången skall
komma af sig sig själf utan eget arbete
såsom det gyllene äpplet i Aladdins turban.
Detta har bidragit att gifva honom ett
kärfvare, nyktrare och mindre
sangvi-niskt skaplynne, än han antagligen skulle
erhållit, om han fått utveckla sig under
blidare och gynnsammare villkor.
Den, som kommit in i svenska
folkskollärarekåren utan att blifva medveten
härom, han vet tydligen ej rätt, hvar
han är hemma. Här duger för visso ej
att i lugn och rö slå sig ned på sin
plats och sedan vänta, att allmänheten
och myndigheterna skola komma på
uppvaktning och själfmant bjuda det bistånd
och det understöd, som man anser sig
behöfva. Här gäller tvärtom att i
främsta rummet lita på sig själf, att göra
sig reda för hvad man vill och icke vill
samt att sedan säga ifrån härom så
tydligt, så ofta och med andragande af så
öfvertygande skäl, att vederbörande
slutligen börja skänka någon
uppmärksamhet däråt.
Så har det hittills varit, och så lär
det ock fortfarande förblifva.
För den ytlige och kortsynte kan det
se ut, som om under sådana
förhållanden intet vore att hoppas, och för
honom kan därför den frestelsen ligga nära
till hands att kasta yxan i sjön, begränsa
sig till sina egna små personliga affärer
och för öfrigt låta världen ha sin gång,
bäst den vill och kan.
Men den, som så gör, är icke någon
lefvande del af den kår, han till
namnet tillhör, och hvars utveckling och
förkofran han borde känna sig förpliktad
att främja. Han är i stället en parasit
på densamma, och han bidrager i sin
mån att förlama dess kraft och hämma
dess framåtgående.
Att svenska folkskollärarekåren under
de senare åren verkligen befunnit sig i
framåtgående, därom lärer väl ingen
sväfva i okunnighet, som kan minnas
något tillbaka. Men hvar och en, som
följt med sin tid, vet ock, att detta
framåtgående icke varit betingadt af yttre,
särskildt gynnsamma omständigheter utan
i väsentlig mån varit en frukt af dess
egen sega ihärdighet.
Folkskollärarekåren har nu själf tagit hand om en hel
del angelägenheter, i hvilka den förr gick
i ledband, man börjar på nästan alla
håll lyssna till dess önskningar,
vetenskapens målsmän öppna för densamma
sina lärosalar, den politiskt myndiga
delen af nationen har vid utseendet af
representanter tagit allt större hänsyn till
dess synpunkter, inom riksförsamlingen
har den mera folkvalda delen däraf
uttalat sig för önskemål, som leda sitt
ursprung från folkskollärarekåren o. s. v.
Men söm hvar och en vet, har allt detta
ingalunda kommit af sig själft. Tvärtom
- på hvarje punkt har det måst
kämpas för att besegra likgiltigheten och
motståndet, och ej sällan har detta senare
varit störst just på de håll, där
lärarekåren haft rätt att vänta det varmaste
understöd. Hvad den vunnit, det har
den till stor del vunnit genom sitt eget
arbete.
I själfva verket ligger det i sakens
natur, att så måste ske. Samhällslifvet är
ju en växelverkan mellan en oändlig
mångfald af skilda intressen, alla
fram-drifna af sina speciella målsmän. Hvar
och en af dessa har sitt att tänka på
och sträfva för. Äfven om de ej -
såsom dock ofta händer - för dess
skull rent af förakta
folkbildningsintresset och trampa det under fötterna, så
kan man likväl ej vänta, att de skola
göra sig till detsammas riddare. Skolan -
det är läraren, kunna de säga, och vill
icke lärarekåren förfäkta sina intressen,
liksom alla andra kårer förfäkta sina,
så må den skylla sig själf.
Huru man betraktar saken, finner man
sålunda, att äfven för lärarekåren gäller
den stora lagen: »Hjälp dig själf, så
hjälper dig Gud!»
Att folkskollärarne hysa önskningar och
förhoppningar, innebär således egentligen,
att de ställa fordringar på sig själfva:
fordringar på ännu varmare
hängifvenhet för sitt heliga kall, ännu
plikttrognare arbete på de ungas utveckling till
dugliga, verkligen fosterlandsälskande och
i sann mening kristna människor, ännu
allvarligare sträfvan att själfva oaflåtligen
gå framåt och hålla sig i jämnhöjd med
tidens växande kraf samt ännu klarare
medvetande af sin samhörighet med alla,
hvilka sträfva mot samma mål och
kämpa under samma fana, den som bär
inskriften: Folkets bildning såsom medel
för folkets frihet och lycka!
Vare detta de nyårsönskningar, för
hvilkas förverkligande den svenska
folkskollärarekåren under 1894 kommer att
lefva och sträfva l
En kretsförening på öfver 25O
medlemmar
kan deri allmänna
folkskollärareföreningen nu uppvisa. Stockholmskretsen har
nämligen under det gångna året sett sitt
medlemsantal ökadt från 232 till 254.
Känner Ni
någon lärare, lärarinna eller skolvän,
som ännu ej prenumererat på Svensk
Läraretidning, så försumma ej att
snarast möjligt visa honom eller henne
tidningen och omtala fördelarna af att för
egen räkning hålla sig med densamma.
Prenumeration sker på närmaste
postanstalt.
Minst ett sammanträde
mellan skolråd och lärarepersonal måste
nu enligt k. kungörelsen den 5 augusti
1892 vara hållet inom hvarje skoldistrikt
i riket, Där dylika möten varit
anordnade, hafva de i allmänhet taget varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
