Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (514.) 4 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 44
Klagomålen mot folkskolan.
I en serie artiklar i tidningen
»Vestgöta-Posten» har den del af Aftonbladets
»Tidslyten», som riktats särskildt mot folkskolan,
fått en grundlig och sakrik granskning.
Författaren, som tecknar sig Ä, bakom hvilket
märke förmodligen döljer sig
centralstyrelseledamoten J. G. Söderberg, anser, att om
de af Aftonbladet framkastade påståendena
äro falska, bör detta uppvisas, ty annars
kan lätt den allmänna meningen vilseledas
och osunda ref or m s traf van den uppstå.
Om påståendet, att undervisningen i
folkskolan bör ordnas med hänsyn därtill,
att eleverna skola blifva handtverkare,
kroppsarbetare, drängar och pigor, yttrar
författaren:
I barnet, sådant det inträder i skolan, måste
man i första rummet se icke den blifvande
dagakarlen eller handtverkaren, utan
människan, hos hvilken gudsbelåtet skall
åtminstone på ett begynnande sätt utdanas och de
rent mänskliga anlagen och förmögenhet erna
- de moraliska, intellektuella och fyiiska -
utvecklas på samma gång en grundval lägges
af positiva kunskaper och färdigheter, hvilka
på den nuvarande kulturståndpunkten äro
nödvändiga för en hvar, som är ämnad att blifva
något mera och något bättre än att vara
allenast en kugge i det stora arbetsmaskineriet.
Och att äfven den blifvande kroppsarbetaren
är ämnad till något mer än en varelse med
kött och blod, hvilken skall med knapp nöd
genom sina händers arbete fysiskt existera, är
väl en hvar villig att medgifva. Och med
fästadt afseende härpå har folkskolan att
anordna sin undervisning. Därförutan har hon
icke sitt fulla berättigande. Må aldrig denna
sanning släppas ur sikte!
Först i andra hand kan den egentliga
fack-bildningen komma i beaktande. Detta är en
fundamentalregel, hvars sanning dock
beklagligtvis endast få människor inse. Däraf detta
ideliga rop på att undervisningen skall vara
praktisk. Och man behöfver ej ens läsa mellan
raderna för att finna, att ordet praktisk tages
i betydelsen omedelbart nyttigt, eller sådant
som omedelbart låter valvera sig i materiella
uppehållelsemedel eller i klingande mynt.
I det följande visas det principielt
oriktiga och praktiskt outförbara i den fordran,
att folkskolan skulle göras till en anstalt
för utbildande af yrkesskickligheten, så att
barnen genast vid sitt utträde ur skolan
skulle kunna i följd häraf förtjäna sitt
uppehälle. Dylika yrkesfunderingar falla
på sin egen orimlighet.
Artikelförfattaren menar emellertid icke,
att det i alla afseenden är förträffligt ställdt
med våra folkskolor. Tvärt om framställer
han en hel del synpunkter för reformerande
i den rätta riktningen. Framför allt bör
skolan taga barnet sådant det är med alla
dess egendomligheter och särskilda kraf,
icke nöja sig med minnets och förståndets
utveckling och meddelandet af åtskilligt
teoretiskt vetande, utan jämväl gifva näring
åt känsla och fantasi och skärpa
iakttagelseförmågan. Därjämte böra
lärokurserna bättre afpassas efter de olika åldrarna
och åtskilliga tillbakasatta ämnen gifvas
en mera aktad och erkänd ställning.
Förglömmas får slutligen icke, att i
undervisningsarbetet bor finnas mera värme och
innerlighet, mera poesi, hvarigenom hela
skollifvet får en högre lyftning.
Litteratur.
Lärobok i naturlära af doktor N.- J.
Berlin, f. d. professor i kemi vid
universitetet i Lund. Af k. m:t belönad
täflingsskrift. Tolfte upplagan (350:e till
399:de tusendet) efter skolans nuvarande
kraf omarbetad af d:r Sv. Leonh.
Törnqvist. Lund, C. V. K. Gleerups förlag.
Pris inb. 75 öre.
Det namn, som läses på titelbladet af
ofvanstående lärobok i naturlära, är kändt
och berömdt af »allt Sveriges folk». Ty
detta folk har, fängsladt af
framställningens oförlikneliga enkelhet och
genomskinliga klarhet, länge med uppmärksamhet,
ja man kan säga, nästan med tjusning
lyssnat till hvad dess bärare haft att
förtälja om naturen, dess krafter och
verkningar. Detta har likväl icke
åstadkommits af författarens lärobok, utan af den
välbekanta »Läsebok i naturläran i för
Sveriges allmoge af dokt. N. J. Berlin».
Om detta arbete hör man knappast mer
än ett omdöme uttalas: alla, lärda och
olärda, förena sig i loford öfver detsamma.
Rörande författarens lärobok hafva
däremot meningarna sedan länge varit delade.
Och detta har desto mer blifvit fallet, ju
högre anspråken på läroböckerna för
folkskolan i detta såsom andra ämnen stigit.
Från början var läroboken i själfva
verket ett sammandrag af läseboken, men
naturligtvis betydligt innehållsfattigare, helst
sträfvan efter den största möjliga
lättfattlighet, hvarom författaren synbarligen
särskildt vinnlagt sig, förledde honom att
delvis röra sig med lärostoff, som till och
med knappast efter folkskolans dåvarande
förhållanden hade bort upptagas.
De följande upplagorna undergingo väl
förändringar, dock voro dessa
jämförelsevis små och obetydliga. Den nu utgifna
upplagan har emellertid, såsom förordet
framhåller, undergått större förändringar,
föranledda dels af de nya fordringar, den
pedagogiska metoden numera uppställer,
dels af praktiska kraf och dels af nya
åskådningssätt inom vetenskapen. För vår
del anse vi dock dessa förändringar icke
vara nog omfattande.
Två i ögonen fallande förändringar i
fråga om lärostoffets yttre anordning förete
läroböckerna i naturkunnighet, som
utkommit under de senaste åren: läran om
människokroppen ställes ej i spetsen för
lärobokens innehåll, och den systematiska
framställningen af de stora
hufvudafdel-ningarna föregås af beskrifningar på
enskilda naturföremål eller naturföreteelser
såsom typer. Den senare anordningen har
af den nye utgifvaren accepterats, inen
icke den förra. För vår del finna vi
detta sista icke välbetänkt. Det är oss
icke obekant, att den gamla anordningen
med läran om människan främst ännu har
försvarare. Men så vidt vi kunnat finna,
är dock numera den meningen hos det
stora flertalet af folkskolans lärare
stadgad, att erfarenheten ådagalagt
olämpligheten af att börja undervisningen i
naturkunnighet med läran om människokroppen.
Mot lärostoffets anordning kunna äfven i
ö
andra afseenden riktas befogade
invändningar. Liksom i de äldre upplagorna
har i kapitlen om däggdjuren och fåglarna
följts en helt annan ordning i själfva
framställningen än i »öfversikterna». Att ett
sådant tillvägagående icke underlättar utan
i stället försvårar lärjungens arbete, säger
sig själft.
I allmäiihet kfcn sägas, att lärostoffet
icke är nog omsorgsfullt ordnadt för att
»ligga väl till» för lärjungen att inhämta.
Långt ifrån öfverallt är läroinnehållet
noggrant disponeradt och försedt med
innehåll sr ubriker, hvilket dock i så hög grad
underlättar inlärandet. I kapitlet om
ljudet t. ex. finnas inga dylika rubriker
alls, som angifva ämnets uppdelning. De
i detta afseende fullkomligt stumma
siffrorna, som äro satta vid styckena, göra
naturligtvis föga eller intet till saken. Ibland
hafva till och med icke ens kapitlen
särskilda öfverskrifter, utan flera äro
sammanförda under en gemensam sådan, t. ex.
femte afdelningen: »Jordytan och dess
förändringar», som utgör fyra kapitel. Några
kapitel sakna hvarje öfverskrift, t. ex.
tredje afdelningen, 10:e och ll:e kapitlen.
De utgöra ett slags tillägg till växtläran.
Men redigare och bättre hade det
tvifvelsutan varit att inordna det af deras
innehåll, som bort användas, inom den
systematiskt ordnade beskrifningen af växterna.
Därigenom hade vunnits, att denna
kommit att innehålla sådant, som gjort
densamma saftigare och liffullare, på samma
gång reda och fasthet i lärjungens
kunskap befordrats.
Fordran på bättre systematisk
ordningsföljd i ämnets behandling, hvilken fordran
är framhållen af lärobokskommittén, är i
denna nya upplaga icke tillbörligen beaktad
eller uppfylld.
En mycket berömvärd egenskap, som
»Berlins naturlära» ägt tillsammans med
läseboken i samma ämne, har varit det
lediga och klara framställningssättet. Den
nye utgifvaren synes oss hafva lyckats
ganska väl i att bevara denna egenskap,
hvilken därför ock fortfarande är kanske
bokens förnämsta. Alltjämt kan hon i
denna del, särskildt i fråga om vissa
partier, ställas såsom mönster.
Men härmed sammanhänger ett fel,
hvilket allt oftare och starkare och med rätta,
blifvit anmärkt och framhållet, men
hvilket icke blifvit af den nye utgifvaren
undanröjd t, nämligen att en del af bokens
utrymme upptages af lärostoff, som ej hör
till läroboken, snarare till läseboken för
småskolan. Såsom exempel härpå kan
anföras: större delen af första kapitlet,
sid. 33 om hästens olika färg m, m., sid.
35 om svinets kött m. m., sid. 100 om
skogsträdens användning o. s. v. Att
innehållet är enkelt och lättfattligt, är
naturligtvis icke förkastligt, utan tvärtom
högeligen förtjänstfullt. Men det är ingen
förtjänst, att en bok är lättfattlig för sin
läsekrets, om hon rör sig med ett
innehåll, som efter sin beskaffenhet egentligen
passar för en annan läsekrets än den, för
hvilken boken är skrifven. Förtjänsten
hos en läroboksförfattare att skrifva en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
