Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ärenpris ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
u-) omljud, jfr 0x under yxa. Om
grundformen o. ljudutvecklingen se f. ö.
litter. hos Pipping Nord. spr. ljudl. s.
200, Pipping ibid. s. 171 samt om
härledningen f. ö. Persson Indog. Wortf.
s. 290, 774, 840. Med avs. på
betyd.-växlingen ’ärr’ o. ’sår’ jfr grek. oulé,
ärr, o. lat. vulnus, sår, el. grek. öteilé,
som i poesin betyder ’sår’ o. i prosan
’ärr’ samt är besl. med lett. wäts, sår.
- Engelskan har i stället de närmast
romanska cicatrice (av det etymologiskt
ganska oklara cicätrix) o. scar,
[Ärstavik, ortn., se Ärn-.]
ärt, fsv. cert, plur. certir, -er (jfr det
nsv. uttalet arter) = isl. ertr plur. (genit.
ertra; med r-et uppfattat som hörande
till stammen), no. o. da. ert; nordiskt
lån (sannol. under vikingatiden, före
vilken ärtodling synes ha varit okänd
i Norden) från fsax. erit (mlty. erwete)
= fhty. ar(a)weiz, -wiz (ty. erbse), av
ett germ. *arawait-, -wit- f., på ett el.
annat sätt besl. med lat. ervum, en
balj-frukt (vicker?), o. grek. örobos m.,
vic-ker el. lins (av *érobos), grek. erébinthos,
kikärt; sannol. ytterst (såsom lat. pisum
o. cicer nedan) från ett icke-indoeur.
spr. - Härtill utvidgningen ärta Odel
Sinel.-visan o. 1740, plur. -or Linné;
mera vanligt först under 1800-t:s senare
hälft. - Det inom de germ. språken
isolerade ägs. pise (eng. pea, plur. peas,
med s uppfattat som pluraländelse, o.
kollekt, pease), från lat. pisa, plur. till
pisum (jfr grek. pisos, -ön), torde visa,
att anglosaxarna gjort bekantskap med
ärterna först efter invandringen till
England; jfr även ägs. earfe från lat.
ervum. - Ett minne av en annan
urgammal hithörande beteckning
föreligger i sv. kikärt, Cicer arietinum,
kaffeärt, o. 1580: Kickeårther, Schroderus
1640: Kijkärten, Franckenius 1659:
Kic-kerärt osv., från ty. kichererbse, av fhty.
chichura (m. m.), gammalt lån från lat.
cicer (plur. cicera), jfr fpreuss. keckers,
ärt, armen, sisern o. grek. kriös, kikärt;
sannol. (liksom lat. pisum osv.) från ett
icke-indoeur. språk i Östeuropa. De
flesta inom de indoeur. spr.
uppträdande beteckningarna för ’arf äro
sålunda lånade. - Pisum sativum är känd
från neolitisk tid i de schweiziska
pål-byggnaderna (jfr Schrader Reallex.2 s.
257 med litter.).
1. ärta, sbst., se under ärt.
2. ärta, dialektord, uppreta, fsv. certa
= isl., no. erta, av germ. *artian-,
formellt motsv. sanskr. ardäyati, såra, skaka,
skingra (Persson Wurzelerw. s. 36) samt
rotbesl. med grek. eréthö, erethizö,
uppretar, uppäggar (Prellwitz o. Liden
Språkv, sällsk. i Ups. förh. 1891-94
s. 80 n. 3), alltså utvidgningar med
resp. d o. dh av ie. er-, röra m. m., i
lat. orior, uppstiger, m. m. (se [-Ori-ent(en).-] {+Ori-
ent(en).+} Härtill möjl. också (enl.
Karsten Ark. 22: 183), såsom germ. lånord,
finska artti, tvist, gräl o. d.
ärtskocka el. -schocka, t. ex. 1597
(enl. Strindberg), 1638: erttskock, Lex.
Linc. 1640: art-, arti-, 1664: ärteskocka,
Lind 1749: erdskocka; Linné 1751:
jord-ärtskåckor = da. artiskok, (i sv. i
anslutning till ärt) från ty. artischo(c)ke,
ä. ty. även ombildat till erd-, från ital.
articiocco, varav fra. artichaut, eng.
ar-tichoke, ombildning av ä. spän.
alcar-chofa, från arab. alkharsuf (m. m.) (med
artikeln al; jfr ital. carciofo); alltså
ytterst av österländskt ursprung liksom
spenat. Jfr liknande folketymologiska
ombildningar under sparris. -
Artskockan användes redan under antikens
dagar som närings o. läkemedel, men
bar då helt andra namn (grek. kyndra
> lat. cinara m. m.).
ärva, fsv. cerva (ipf. -pe, även -adhe,
jfr t. ex. J. G. Oxenstierna Skörd.:
ärf-vat, men även ärft), i fsv. även: lämna
i arv = isl. erfa, fhty., ty. erben, ägs.
ierfan, av germ. *arƀian, avledn. av arv.
Da. har i stället det efter arv
ombildade arve. - En avledn. till ärva
(knappast till arv) på germ. -ipö
föreligger i fsv. ærfþ f., arvtäkt, arv (=
isl. erfð), vars genitiv æerfþa(r) ingår i
ärvdabalken, en avdelning av 1734
års lag. Bildat med samma suffix som
t. ex. dygd, hävd, nämnd.
[ärvdabalken, se föreg.]
1. äska, fordra, begära, nu nästan
blott i vissa stående el. officiella förb.,
t. ex. äska anslag, ljud; tidigare i
allmännare anv., t. ex. Kellgren Nyårs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
