Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skälf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adj. skälig), plikt, laga form, laga intyg,
bevis, orsak, bestämmelse m. m. = da.
skel; samma ord som föreg., med vissa
betyd, anslutande sig till skilja o. andra
beroende på senare utveckling; så utgår
t. ex. uttr. giva goda el. starka skäl
för från betyd, ’redogörelse’; göra skäl
för sig på den av ’rätt o. billighet,
plikt’. - Fsv. biformen skil n., m.
beror på ny anslutning till skilja; jfr
föreg.
[skäl, sv. dial., musselskal., mussla,
se skal.]
[Skälderviken, se Skelderviken.]
Skälf, Skölf, gård- o. byn. i Sdml.,
Nke, Ögtl., fsv. Skælf (Skiolf, Skölf);
med sammans, fsv. Varisskælf (till
personn. Varin), nu Vårskäl Vårkumla
sn Vgtl., fsv. Skælveem (= *Skælfhem),
nu Skälvum, sn i Vgtl., fsv.
Hidhinskiælf, nu Hönsgärde Uppl., Loaskialf,
nu Losgärde Uppl., Viskialf, nu
Vissgärde Uppl. (se Vi); Fiardhaskialf, nu
Färdskär Vstml., Hættoskialf,nu
Hättskär Vstml., m. fl.; med motsvar. i
Norge (åtskilliga väl dock av annat
ursprung än de svenska namnen) o. (som
lån från nord. spr.) i eng. ortnamn; jfr
de mytiska isl.-fno. Hlið-, Valaskjǫlf.
En namngrupp av stort icke minst
kulturhistoriskt intresse, men trots flitig
behandling åtm. i enskildheter ej säkert
fastställd innebörd. Vanl. sammanställt
med ags. scylfe, något av bräder
förfärdigat (betyd, ’bänk’ är ouppvisad!) =
lty. schelf, plankställning o. d. (varav
eng. shelf, bräde, nu: hylla; kanske
dock i st. från holl.), holl. schelf, ä.
schelve, höstack (egentl, om själva
träställningen), o. i de mytiska namnen
resp. ortn. tolkat som ’högsäte’ (Bugge
TfPh 8: 44, Läffler Ark. 10: 166 f.) el.
som ’träbyggnad’ (Kock Hist. tidskr.
1895 s. 169) el. som ’avsats o. d.’ (Brate
NoE> 1: 102). Snarare dock, med
Björkman NoB 7: 163 f., att förbinda med
ags. scylf m., klippa, höjd (även i ortn.),
en betyd., som synes passa även för de
svenska namnen. De båda orden med
betyd, ’träställning, bräde’ o. ’höjd’ äro
urspr, etymologiskt identiska o. höra
till en labialutvidgning av roten skel,
klyva, i skilja osv., av samma slag
som skalp, skölp; jfr även halv. -
En avledning föreligger i namnet på den
fornhistoriska svenska konungaätten
Skilfingar; se senast Björkman anf. avh.
- Om namnen med Skälv- i första leden
även höra hit är osäkert o. kräver en
särskild undersökning.
skäll, om mjölk, Spegel 1712 (anf.
som götaländskt), i dial. även: mager
(om jord), besl. med mlty. schal, fadd,
oklar = mhty. ds., ty.: fadd, samt med
grek. skéllein, göra torr, samt, utan s-,
lett. kals, mager, mhty. hel, svag, lty.
hall, torr; jfr Ehrismann PBB 20: 64,
Falk-Torp s. 1002.
1. skälla, sbst., fsv. skælla, bjällra,
liten klocka = isl. skella, skramla, no.
skjella ds., mlty. schelle, bjällra, fhty.
scella (ty. schelle), av germ. *skellōn (ej,
med Torp. Etym. ordb. s. 600, *skalliōn),
till germ. st. vb. *skellan, ljuda, skramla,
smälla o.d. = fsv. skælla (ipf. plur.
skullu; jfr gamla bibelövers.: ’så att det
skall i markene’ 1 Sam. 4: 5), isl. skjalla,
no. skjella, mlty. schellen, fhty. scellan,
ags. sciellan, till en ie. rot (s)kel i grek.
kélados, larm, kaléō, kallar, ty. hell,
klar, egentl.: ljudande, osv.; se f. ö.
skall o. skälla 2. - En biform härtill
är dalm. skvälla (ipf. skvall), med
analogiskt w el. möjl. av en växelrot sku̯el,
som dock enl. Noreen Sv. 1m. 1: 737
även skulle ligga till grund för germ.
*skellan (med i så fall analogiskt
bortfallet w); jfr skvallra.
2. skälla, vb, fsv. skælla (ipf. -lte),
skälla, om hundar (även transit.),
utfara i häftiga o. hårda ord (med prepos.
mot; i ä. nsv. även trans.: ’skall iag
Kiärleken skiälla’ Dahlstierna) = isl.
skella, smälla, slå av o. d., skälla (om
personer), da. skælde, skälla (om hundar
i stället: gø, jfr nedan), av germ.
*skallian, en kausativ- el. intensivbildning
till st. vb. *skellan (se skälla 1) av
samma slag som bränna till brinna,
lägga till ligga osv. Betyd, ’utfara i
hårda ord, häftigt klandra o. d.’ beror
möjl. på inverkan från det rotbesl. mlty.
schelden = fhty. sceltan st. vb (ty.
schellen). - Ett annat gammalt verb för
’skälla (om hundar)’ är sydsv. dial. gö,
fsv. göia = isl. geyja (ipf. gó), da. gø, jfr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
