Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - sjunga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn) sö-, sǣ-, sē-, insjö, hav, (rinnande)
vatten = isl. sjór, sjár, sǽr, no. sjø
m. m., ä. da. siø, sio, sæ- ds., da. sø =
got. saiws, insjö, träskmark, fsax. sêu,
sjö, hav, fhty. sêo (ty. see m., insjö, f.
hav), ags. sǽ (eng. sea, blott i betyd,
’hav’), av germ. *saiwi-, *saiwa- (nord.
spr.), jfr finska lånordet saivo, klart
ställe på sjön. Dunkelt, trots åtskilliga
tolkningsförslag. Enl. Zupitza Gutt. s.
68 m. fl. av ä. germ. *saiʒwi- (med
bortfall av ʒ före w såsom i t. ex. mö),
w-avledn. till roten i germ. vb. *sīʒan,
sippra, glida, sjunka (se signa), o.
sålunda i avljudsförh. till fhty. gisig, insjö,
träsk; jfr, något avvikande, E. Olson
Appell, sbst. s. 285. Däremot av
Bezzenberger BB 27: 144 f. sammanställt med
litau. sývai, saft, m. fl., vartill (med
utförlig motivering) H. Petersson
Heterokl. s. 178 f. Dock enl. Feist snarast ett
förindoeur. ord. - I vissa sv. ortnamn
uppträder ett Si-, som innehåller ordet
sjö (fsv. sǣ-, sē-), t. ex. Siende, härad
i Vstml., fsv. Seunda, Seanda; se
Lindroth Fornv. 1914 s. 185 o. med avs.
på ljudutvecklingen under fä. - Om
en avljudsform. siw- i no. ortnamn se
Bugge Ark. 20: 352. - Formväxlingen
i ordet beror på olika utveckling i
skilda kasus av nomin. *saiwa-, delvis
också på analogisk utjämning; i
enskildheter f. ö. omtvistat; se. t. ex. Kock Sv.
ljudh. 2: 300 f. o. där citerad litteratur.
- Jfr Sjuhundra, Sju- o. Sjökarby,
Säbrå, Säm. En del ortn. på Sjöge-,
Sjös- innehålla icke appell. sjö utan
personnamn på fsv. Sigh-; se under
Sig- o. jfr Sjögesta(d), Sjöstorp.
Räfsjö Ögtl. är ett fsv. Ræfshögh. -
Sjöblad (Siö-), nu utdöda adliga o.
friherrliga ätter, med namnet (urspr.)
från y. fsv. siöbladh, blad av vita
näckrosen, liksom da. søblad o. ty. seeblatt
använt som heraldiskt tecken, som
ingått i åtskilliga nordiska o. tyska
släkters vapen. - Sjöbjörn, E. Carlén
1842 (som djurnamn O. Rudbeck 1679),
väl efter ty. seebär el. eng. sea-bear; jfr
fra. loup de mer, ’sjövarg’ (i sv. sällsynt:
sjövarg, sjöulv). - Sjöbuss, Almqvist
1838 (-busse); se buss 1. I samma
betyd, förekomma icke sällan olika benämningar på sjöfåglar, t. ex. sjöhane
Gustaf I, sjöorre Gustaf III, sjöfågel m. m. Jfr
förf. Spr. o. st. 16: 65, Å. W:son Munthe
Spr. o. st. 17; 35. - Sjöman, 1660,
Grubb 1678, ej i fsv. = isl. sjómadr
(sällsynt), da. sømand, holl. seeman, ty.
seeman 1641 (jfr dock fhty. Sêman som
personnamn), ags. sǽman (eng. seaman).
I fsv. i samma betyd.: skipari (se
skeppare). - Sjöskum (i sjöskumspipa
1725 osv.), Linné 1735; jfr nedan, motsv.
da. merskum, efter ty. meerschaum, fra.
écume de mer; med österländsk förebild;
jfr turk. kefi-kil, av pers. kef, havsskum,
o. gil, lera (E. H. Tegnér Ark. 5: 163):
mineralet troddes förr bestå av stelnat
sjöskum; jfr Relat. cur. s. 110 (1682).
Vámbéry anser, att ordet ytterst beror
på en i Tykland försiggången ombildning
av turk. ak-merdžan, vit korall (jfr ZfdW
1: 361); mycket osäkert (ZfdW 2: 345,
7: 292).
[Sjögesta(d), ortn. Vgtl. o. Ögtl.,
till fsv. personn. Sighvald, se under
Sig- slutet o. -sta(d).]
[Sjökarby, ortn. Uppl., egentl.:
sjökarlarnas by; se Älvkarleby.]
[Sjöstorp, ortn. Hylletofta sn Smål.,
till fsv. personn. Sighhvat, se under
Sig- slutet o. torp.]
skabb, fsv. skabber, motsv. isl. skabb
n., da. skab, lty. schabbe f., ags. sceabb
m. (jfr eng. shabby, usel, trasig; meng.
scabbe, eng. scab, skabb, på grund av
nord. inflytande); jfr mlty. schabbe,
trashank o. d. Med enkelt b: fsax.
skaƀatho, skabb, mhty. schebic (ty. schäbig,
skabbig, usel, girig), ä. ty. schabe, schäbe,
skabb, utslag. Urbesl. med lat. scabiēs,
skabb, klåda, scaber, skrovlig (se
skabrös). Till roten i skava (se d. o.). Jfr
med avs. på betyd.-utvecklingen ty.
krätze, skabb o. d., till kratzen (se
kratsa); grind, skorv, besl. med litau.
gréndu, river; el. sanskr. kacchū, skabb
(av ie. *kos-kh-ū), besl. bl. a. med ry.
česátĭ, kratsa, kamma m. m. (Trautmann
KZ 43: 153); el. grek. psṓrā ds. till psẽn,
kratsa, riva; el. ital. raschia, skabb, till
raschiare, skava; el. ty. dial. rappen,
skabb, till sv. dial. rabba, raspa o. d.
- Konsonantförlängningen i skabb är
att jämföra med den i det nyss nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
