Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - org ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ör, grus (Noreen V. spr. 3: 96; jfr
Boëthius Orsa målet 1: 69). Jfr med avs.
på formen Lödöse o. Tönnersjö.
orsak, O. Petri 1528, i ä. sv. ofta
(folketymologiskt) ordsak (ännu in på
1800-t.), ä. nsv. även ur-, y. fsv. ursak,
från mlty. orsake = mhty., ty. ursacke;
i ä. ty.: orsak till strid el. anklagelse;
jfr t. ex. sv. ’söka sak med ngn’; till
ur, prepos. o. adv., o. sak; jfr ursäkta.
orsten, ett slags bituminös kalksten
(även kallad stinkkalk på grund av
den lukt som stenen utvecklar vid slag
el. rivning), Salander 1727, Bromell 1730
osv.; jfr I. Erici 1642: oolsten, sydsv.
dial. olsten, varom nedan. Formerna
med or- äro väl, med Noreen V. spr.
3: 94, att sammanhålla med mlty.
orlîm, som översättes med ’bitumen’(dock
hos Lübben 1888 försett med?), o. möjl.
även med lty. ôr, ’fuchserde’ (?).
Sannol. till ä. da. or, vämjelig lukt, da. dial.
ur(r)e, lukta; jfr ovan o. ty. stinkstein.
— Enl. Bromell 1730 ’synes’ stenen ha fått
sitt namn därav att den användes som
botemedel mot de svinsjukdom, som
kallas oran. — Den äldre nysvenska o.
dial. formen olsten beror, därest ordet
haft ursprungligt r, på anslutning till
sydsv. dial. ol, vilket just är namnet
på den sjukdom hos svin- o. fåkreatur,
mot vilken stenen alltjämt brukas; även
benol; o. i något nordligare trakter or
(jfr östgöten Broocman 1726: ordet), =
y. fsv. fotol, fotsjuka, podager; besl. med
ags. fót-ádl ds. I vissa sydsv. trakter
är det dock (enl. uppgift av dr Sven
Berg) vinstenen, som begagnas för
svinen o. som bär namnet olsten. Då f. ö.
I. Erici talar om oolsten som ett
botemedel för vissa svinsjukdomar, kunde
han möjl. ha åsyftat den senare, vars
användning för detta ändamål har
utomnordisk upprinnelse o. som kanske i
Sverige senare ersatts av den
illaluktande orstenen; men i tidigare källor,
t. ex. P. Månsson s. 481, där stenen
kallas Medus, är det tydligen fråga om
orsten. Då de lty. formerna synas vara
osäkra till sin betydelse, vore det ju
slutligen ej otänkbart, trots Noreens
förnekande, att sjukdomsnamnet ol
verkligen är den ursprungliga
sammansättningsleden i ordet, vars äldst uppvisade
form är olsten.
1. ort, trakt, ställe, Erik XIV 1536:
örter plur. (även senare uppträdande
pluralform, från ty. örter), 1614: ortar
plur., J. Baner 1626: ort = ä. da., från
mlty. el. ty. ort, ställe hörn, vinkel,
egentl.: spets o. d. (se Landsort) o.
etymologiskt identiskt med udd (se
närmare d. o.) o. med följ. — I betyd.
’gruvgång’ från samma ty. ort ds., egentl.:
ändan av en horisontal gruvgång. —
Med avs. på betyd.-utvecklingen till
’trakt, ställe’ jfr fslav. město, ort, osv.
(Berneker Et. Wb. 2: 51; dock ej
alldeles säkert).
2. ort, äldre svensk viktdel, ävensom
äldre svenskt silvermynt (= 1/4 daler
el. riksdaler), 1530, om mynt, Var. rer.
1538 ds. = ä. da. o. da., från mlty. el.
ty. ort ds., egentl.: en av de fyra delar, i
vilka myntet delades av ett kors (jfr
ty. myntnamnet kreuzer till kreuz, kors),
utvecklat ur betyd. ’hörn’ = ort l o.
udd.
3. ort, ett sydsvenskt namn på iden
el. (enl. uppgift) i somliga trakter på
mörten. Av okänt ursprung. Medan
iden är eftersökt, värderas däremot
mörten alls icke som föda. Vore möjl. den
senare betyd. den ursprungliga, kunde
man tänka på lån från mlty. ort, vad
som ratas som föda (av or-ât, till ur
o. äta).
ortografi, ytterst av grek.
orthographía, till orthós, rät, rak, o. en avledn.
av gráphein, skriva.
Orust, önamn, fno. Orðust, Orðost;
Sannol. till isl. urð, no. urd, ur, or, sv.
dial. or, stenfylld terräng; se förf. Göteb.
Aftonbl. 31. 7. 09, Lindroth Bohusläns
härads- o. sockenn. s. 26; annorlunda H.
Pipping NoB 8: 34. Senare leden är
oviss; snarast att sammanställa med
fno. önamnet Óst(r); se M. Olsen MoM
1919, s. 92; annorlunda Lindroth anf.
arb.
orv, väsentl. dial., lieskaft,
Stiernhielm Fateb.: urf, Broocman 1733: orf,
Lind 1749 (som dock upptager en del
dialektord), i dial. även: arv(e), ärve
samt dessutom med betyd. ’oxok, båge
i i en sele’ = isl. orf n., lieskraft, fhty.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
