Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - kalk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varav lat. calyx, senare skrivet calix o.
förblandat med calix, bägare.
3. kalk, jordart, fsv. kalker = da.
kalk, från mlty. kalk = fhty. kalch,
kalk (ty. kalk), ägs. cealk (eng. chalk,
krita); gammalt lånord från lat. calx
(genit. calcis), kalksten, kalk (av grek.
khdlix, kisel, kalk), liksom källare,
mur, tegel o. vissa andra uttr.
tillhörande stenbyggnadskonsten, sorn
germanerna lärt av romarna. Det inhemska
ordet för ’kalk’ är lim. Jfr kalkyl.
kalkera, 1784, av fra. calquer, av ital.
calcare, inpressa, trampa, av lat. calcare
ds., till calx, häl (se chaussera o.
kalsonger).
kalkon, Asteröpherus 1609: kalkun,
1700-t.: kalkon Serenius osv., motsv. da.
kalknn, Ity. kalkun, höll. kalkoen; den
svenska o-formen möjl. av ett Ity. *
kalkan el., med Kock Sv. ljudhist. 2: 162,
uppkommen genom ljudsubstitution; jfr
plommon. Egentl, kortform till uttr.
såsom ä. nsv. kalkunsk hane, höna 1633,
calkoneske hanar och hönor o. 1640,
kalkons höns 1649 = Hy. kalkunsche
höner osv., motsv. ty. kaleknlischer hahn
(med kortformen kalekut); egentl.: från
Kalikut (jfr kal i k å). Uttr. beror på
missuppfattning av sådana benämningar
på kalkonen som t. ex. fra. poule el. coq
d’Inde (varav dinde)» Då fågeln egentl,
härstammar från Mexiko, o. Amerika i
äldre tid antogs vara en del av Indien
(se indian), kom han att benämnas
efter den allmänt kända ostindiska
handelsstaden Kalikut (jfr kalikå). - Eng.
turkey, egentl.: från Turkiet.
kalkyl, Palmquist Algebr. 1746, från
fra. calcul, räkning, till calculer, räkna,
av lat. calcnläre ds., till calculus,
räkning, liten sten (använd vid
räkneoperationer), dimin. till calx, sten, kalk (varav
kalk 3). - Tidigare: kalkulation,
1633. - Vb. kalkulera finns redan 1613
o. hos Wivallius.
kall, adj., fsv. kald er = isl. kaldr,
da. köld, got. kalds, f sax. kald, fhty.,
ty. kalt, ägs. ceald (eng. cold), av germ.
*kalda-, participbildning till germ. st.
vb. *kalan = isl. kala (köl), göra
frusen (mik kelr, jag fryser), sv. dial. kala,
blåsa litet, ägs. calan, göra frusen,
frysa, vartill kausativbildningen germ.
*kölian = fsv. kola, isl. kela, fhty.
knölen, ägs. célan, göra kall, avkyla
(möjl. dock avlett av germ.
adj.-stammen köl- i fhty. knoli, ägs. cöl, motsv.
resp. ty. ktihl, eng. cool, kylig, se
kultje); se även kul, kulen, kuling,
kyla, köld, källa samt klake. Besl.
med lat. gelu n., frost, gelidns, kall,
geläre, frysa, litau. gélinenis, häftig kyla,
ävensom lat. glades, is (jfr sv. lånorden
glass, gletscher).
1. kalla = fsv.: ropa på, åkalla,
mana, säga, nämna, isl.: ungef. ds. =
da. kalde} kalla, mlty. kallen, tillkalla,
tala, fhty. kallön, tala, prata, ägs.
ceal-lian (eng. call), ropa, kalla; antingen
av *kalz-, bcsl. med f slav. glasiti (*gols-),
ropa, glasii, röst, el. av *kaln-, jfr fir.
gäll, berömd, gäll, svan; möjl. hör
också hit lat. gallns, tupp, som dock
kanske snarare betyder ’det galliska
(djuret)’; utan utvidgning med -sel.-n:
fslav. glagolati (*gol-gol-), tala, osv.
Jfr k al t a. - Kall, yrke, särsk.:
prästämbete o. d., egentl.: vartill man blivit
kallad; jfr ty. bernf, eng. vocation.
2. kalla (en växt), av lat. calla (el.
calsa); f. ö. dunkelt.
Kalle, mansn., se Karl.
kalligraf == ty. kalligraph, av grek.
kalligrdphos, skönskrivare, av källos n.,
skönhet, o. grdphein, skriva.
kallun (sydsv. dial.), innanmäte av
slaktkreatur, ä. sv. kaldun t. ex. 1548,
Wadman: ’Och dricker vatten, tills
kaldunet svider’ == da. kallun, från
mlty. kallune(n), kaldune(n), inälvor =
ty. kaldaunen, av mlat. calduna (ffra.
chaudun, eng. chaudron), till lat.
cal(i)-dus, varm (se kalfaktor); alltså antagl.
egentl, om de ännu varma inälvorna av
nyss slaktade djur.
Kalmar, stadsnamn, runsv. i kalmarna
(trol. 1000-t.), isl. Kalmarnir, av sv. dial.
kalm, stenröse, stenkummel (möjl. av ie.
*gol-mo-, jfr t. ex. sanskr. gana-, mängd,
hop, av *gol-no-, lat. glomus, klump,
nystan? H. Petersson Ar. u. arm. Stud.
s. 28), o. en i sv. ortnamn vanlig
ändelse -ar/i, jfr fin. lånordet arina, klippa
el. grund i sjön (egentl, samma ord som
fsv. arin, härd; se äril).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
