Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.2. Järntillverkningen. Af professor J. G. Wiborgh, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678
IX. BERGSHANDTERING.
tion, afsedd för charger endast vägande omkring 200 kg. Denna ugn
har sedan utbytts mot en något större, enligt Roberts konstruktion,
och chargens storlek är något öfver l ton. Denna senare bessemerugn
har endast en forma, och vid tappningen begagnas Casperssons
konverterskänk.
Fördelen med dessa små konvertrar är egentligen, att processen ej
erfordrar så stora och kraftiga blåsmaskiner, men däremot blir
temperaturen lägre genom större värmeutstrålning, hvilket dock,
eftersom järnet tages direkt från masugnen, till viss grad motväges
däraf, att man till följd af små charger är i tillfälle att kunna
minska afståndet från formorna till masugnens botten och i följd
häraf få tackjärnet varmare. Afbränningen ställer sig dock något
större än vid vanliga större konvertrar.
Basisk bessemer begagnas äfven blott vid ett järnverk, Domnarfvet,
där både sur och basisk process finnes.
Tackjärnet för den basiska bessemerprocessen tillverkas af de
mest fosforhaltiga malmerna från Grängesbergs malmfält och tages
äfven direkt från masugnen in i den med bränd dolomit infodrade
konvertera. För öfrigt utföres processen såsom vid dylika
tyska verk är brukligt. Någon återkolning af den mjuka basiska
bessemermetallen brukas dock ej, och den erhållna thomasslaggen
förbrukas såsom gödslingsämne inom landet. Afbränningen vid den
svenska bessemerprocessen varierar mellan 7 och 10 %.
Sverige har 12 bessemerverk, med sammanlagdt 27 konvertrar,
och tillverkningen af bessemermetall utgjorde år 1898, såsom
af tab. 99, sid. 643, synes, 102,254 ton. ir Konverterskänk.
1899 belöpte den sig till 91,800 ton.
Martinprocessen. Redan år 1866 uppfördes regenerativa väll-ugnar
vid Munkfors järnverk, tillhörande Uddeholms verken, och en af
dessa ugnar förändrades 1868 till en liten martinugn, i hvilken de
första försöken med denna metod här i landet utfördes under ledning
af direktör L. Rinman, som året förut varit i Frankrike och hos
Martin själf i Sireuil studerat processen.
Processens utveckling gick emellertid mycket långsamt, endast några
få verk anställde försök med densamma och använde därvid mycket små
ugnar på l ä 2 ton med öppna generatorer. Såsom bränsle användes
generatorsgas af ved samt kondensatorer för vattnets afskil-jande
ur gasen.
Men på 1880-talet gick martinmetoden högst betydligt framåt. Ugnarna
gjordes större, på 5 ä 10 ton, malm började användas såsom tillsats
vid färskningen, regeneratorerna gjordes slutna med skilda kanaler
och portar för gas och luft samt generatorsgas af stenkol såsom
bränsle.
Martinmetoden vann alltmera erkännande och efterfrågan, syn-nerligast
för tillverkningen af söm- och trådjärn. Äfven började metallen
alltmera få användning till hvarjehanda gjutgods, såsom valsar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
