Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.2. Järntillverkningen. Af professor J. G. Wiborgh, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672 IX.
BERGSHANDTERING.
värmegraden, som han betecknat med O, har metallen en stor mängd
bläsor placerade öfverallt i götet, vid näst högre värmegrad,
n:r l, minskas blåsornas antal och äro då placerade i ett bälte
inuti götet, hvars inre och yttre delar däremot äro biåsfria. Är
temperaturen ännu högre, värmegrad n:r 2, aftager blåsigheten
ytterligare, men de bläsor, som bildas, äro placerade invid ytan
af götet, och dessutom får detta benägenhet att upptill, i midten,
blifva otätt (ihåligt), hvilket dock ej beror på gaser utan på
en sammandragning, krympning, af metallen under afsvalningen, som
benämnes »pipe» eller sugtratt. Ökas temperaturen än vidare, n:r
3 och 4, upphör blåsbildningen, men ihåligheten i midten, »pipen»,
tilltager alltmera. De bläsor, som äro vid ytan på götet samt pipen,
äro skadligast, ty dess inre väggar oxideras af luften vid götets
upphettning för att vidare bearbetas, och sedan kunna de ej vällas
tillsammans utan förorsaka sprickor, som menligt inverka på metallens
hållfasthet, men så är ej förhållandet med bältblåsorna. Af denna
orsak är värmegraden n:r l den enda användbara. Härtill kommer nu
ytterligare, att dessa med siffror sålunda utmärkta temperaturer ej
äro konstanta utan variera med järnets kolhalt (emedan järnet med
ökad kolhalt blir mera lättsmält), så att en temperatur, som för
mjukt järn t. ex. betecknas med O och sålunda är totalt otjänlig,
däremot är passande för stål o. s. v.
Denna Casperssons framställning af rätta temperaturen, under hvilken
stålet bör tappas, får man ofta höra omnämnas, men den förefaller
i hög grad invecklad och svår att rätt tillämpa. Så är dock ej
fallet, ty dessa af Caspersson med siffror angifna värmegrader
bero i första rummet på det använda tackjärnets kiselhalt, hvilken
af dess utseende är lätt att bedöma.
Värmealstraren är tackjärnets kisel (och mangan), men mängden
kisel kan rätt väl bedömas af det i profkokill utgjutna tackjärnets
graiithalt, och härefter får man till viss grad rätta produktens
kolhalt, såvida stålet skall bli af prima kvalitet.
Man aktar sig nog att af helhvitt tackjärn blåsa mjukt järn och
af helgrått hårdt stål, ty i förra fallet vet man, att produkten
blir för kall och i det senare för mycket förorenad af kisel och
mangan. I främsta rummet är man beroende af hyttgången, hvilken för
tillverkning af en större mängd stål af samma hårdhetsgrad måste
vara ytterligt jämn och ständigt lämna ett tackjärn med den kisel-
och manganhalt, som bäst lämpar sig för blåsning af stål med denna
hårdhet.
Genom att noggrant sortera kolen samt torka dem, om så erfordras,
hålla slaggen vid bestämd silikatgrad och med goda varmapparater
reglera temperaturen lyckas man ofta att under en längre tid erhålla
ett likartadt tackjärn; men mången gång inträffa också rubbningar i
hyttgången, tackjärnet blir för hvitt eller för grått för det stål,
soin skall tillverkas, och då är bäst att af detta tackjärn tillverka
ett stal med annan kolhalt, för hvilket tackjärnet är mera passande.
Denna omständighet är den svenska bessemerprocessens största
olägenhet.
För att så mycket som möjligt slippa föroreningar i stålet samt
»pipe» i götet måste man hafva tackjärnet så beskaffadt, att
temperaturen i konvertera ej blir onödigt hög, men då inträffar
också, såsom Caspersson visat, att gaserna bilda bältblåsor,
hvilket är en lycklig omständighet.
Under själfva blåsningen har man äfven vissa kännetecken, som
karakterisera en låg eller hög temperatur hos järnet i konvertera,
såsom tiden från blåsningens början tills koket inträder
(kok benämnes den del af processen, då kolet i form af koloxid
under våldsam bubbling lämnar den flytande järnmassan), den ur
bessemerugnen utgående lågans beskaffenhet, slaggens utseende, m. m.
Äfven har man medel att öka eller minska värmegraden hos metallen
under processens gång; i förra fallet tillsättes kiseljärn, i det
senare kallt järnskrot. Bäst är dock att från början hafva ett
tackjärn, som vid färskningen gifver en lagom temperatur på stålet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
