Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.1. Järngrufvorna (jämte vissa meddelanden om öfriga grufvor). Af f. d. professorn O. G. Nordenström, Åtvidaberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622 IX.
BERGSHANDTERING.
koncentrerade på en areal af endast omkring 15,000 kvadratkilometer
eller inom ett område, som sträcker sig från sydligaste delen
af Bottniska viken i öster till trakten norr om sjön Vänern i
väster. Utanför denna zon förekomma endast ett mindretal fyndigheter,
såsom Ta-bergs järnmalmsstock i Småland, Åtvidabergs kopparmalmer
och några järn-, koppar- och manganmalmer i Östergötland och Småland.
Inom angifna malmzon förekomma i Öster D annemor a f alt en, hvilkas
malmer äro världsbekanta genom sin frihet från fosfor och genom
andra framstående egenskaper; i mellersta delen af detta distrikt äro
grufvorna vid Norberg, Sispberg, Grängesberg, Riddarhyttan, Striberg,
Stripa och en mängd andra framstående järngruffält belägna; längst
i väster förefinnas grufvorna vid Persberg, Nordmarken, Taberg
(Värmland) och Långban.
Norr om denna malmzon förekomma flerstädes malmer af olika slag,
men de förnämsta äro belägna i grannskapet af polcirkeln eller i
nordligaste delen af Norrland. Här förefinnas malmförekomsterna
vid Gellivare, Kirunavara, Luossavara, Svappavara och Ruotivare,
af hvilka flera med hänsyn till sin längd, mäktighet och järnhalt
höra till de mest framstående bland Sveriges malmer, och några af
dem äro att anse som de mäktigaste och rikaste bland alla länders
järnmalmer. Så representerar en horisontal sektion af lutande
malmmassan vid Ki-runavara-Luossavara en area af 500,000 kvm.;
samma sektion af malmerna vid Gellivare stiger till 200,000 kvm.;
vid Ruotivare är malmarean uppskattad till 300,000 kvm., vid
Svappavara till 50,000 kvm. I följd af brist på kommunikationer
är emellertid för närvarande endast Gellivare malmfält i större
omfattning arbetadt. Af de öfriga blifva emellertid inom kort
Kirunavara-Luossavara arbetade, sedan Gellivare- Luleåjärnvägen
blifvit frambyggd till den hela året om isfria Viktoriahamnen vid
Ofotenfjord (Atlantiska hafvet).
Såsom bidragande orsak till att dessa malmer icke förut blifvit i
större skala arbetade är utom brist på kommunikationer att nämna
dels deras höga halt af fosfor (Gellivare, Kirunavara), dels en
hög titanhalt (Ruotivare).
Alla nu anförda svenska järnmalmer höra till de så kallade
bergmalmerna och utgöras till största delen af magnetitmalm; endast
en jämförelsevis ringa del består af blodstensmalm (hematit) eller
ock en blandning af magnetit och hematit. År 1899 uppgick nämligen
produktionen af magnetitmalm till 2,165,156 ton men af blodsten
blott till 269,450 ton. Under sagda år brötos således 88*9 %
magnetitmalm och allenast ITi % hematitmalm.
Järnmalmerna innehålla, utom malmmineralen, en hel mängd andra
mineral, de så kallade skarn- eller lagerartsmineralen, som uppträda
dels i större och mindre mängd, dels ock i mer och mindre intim
blandning med malmmineralen och därigenom bidraga att gifva malmen
en viss karaktär. Bland andra är kvarts en vanlig beståndsdel,
i synnerhet i blodstenarna. Dessutom träffas fältspat, klo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
