Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII.2. Skogsindustrien. Af t. f. aktuarien i Statistiska centralbyrån fil. dr E. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 VII.
SKOGSBRUK.
afverkningsrätt för en viss tid till ett skogsområde; eller köpa
å kronans marker utstämplade träd; eller ändtligen köpa timmer af
de enskilda skogsägarne.
I den gamla goda tiden, för ungefär två århundraden tillbaka, var
det för enhvar tillåtet att fälla sågtimmer å kronans vidsträckta
skogar i Värmland, Da-larne och Norrland. Under 1700-talet blef
friheten visserligen något begränsad, men kronan gaf dock ganska
frikostigt privilegier å anläggande af sågverk med afverkningsrätt
å kronoskogarna, hvilken rättighet benämndes stockfångst. Oftast
var denna stockfångst begränsad till en viss kvantitet, och
stundom gjordes förbehåll om kronans uteslutande rätt till
mastträd eller dylikt. Till en början innefattade skatterna
å sågverksrörelsen jämväl godtgörelse för de skogseffekter, som
därvid förbrukades, men omsider lades å de sistnämnda en särskild
afgift, stubb-öresafgift. Denna var emellertid ganska låg, växlande
från l till 6 skilling banko (3-19 öre) för hvarje träd; stundom
utgick den in natura, såsom vid ett sågverk i Västerbotten,
där stubböresafgiften för en årlig stockfångst af 1,200 träd
skulle utgöra 3 7 V2 tolfter enkla furubräder och 6x/4 tolfter
skeppsplankor. Efter 1820 upphörde dessa privilegieförläningar,
och under senaste tid, från 1870, har regeringen sökt afskaffa dem
genom att erbjuda de privilegierade sågverken att under en viss
begränsad tid få hugga en större mängd timmer å kronoskogarna, mot
det att stockfångsten sedan skall upphöra. Endast få af dessa verk
finnas därför ännu kvar, i Norrbottens, Västerbottens och (ett)
i Västernorrlands län.
Då de stora moderna sågverken anlades, insågo snart
trävaruindustriens män, att med flottningskostnadernas minskande
(genom vattendragens reglering) och förbättrade tillverkningsmetoder
vid sågverken, skogens värde skulle komma att stiga betydligt,
och de riktade därför sin omtanke åt att genom aftal med enskilda
försäkra sig om den tillgång på skog, som ansågs erforderlig. I detta
syfte uppgjordes kontrakt med enskilda hemmansägare eller byalag,
hvarigenom dessa åt sågverksägarne uppläto till afverkning sin
skog, i dess helhet eller med vissa undantag. Villkoren vid dessa
upplåtelser voro växlande. Tiden för desammas bestånd var, genom
lagen för aftal om nyttjanderätt till fast egendom i allmänhet,
begränsad till högst 50 år, och detta var ock den tid, som oftast
stadgades i dessa kontrakt; men stundom gällde de blott för ett eller
annat tiotal år. Afverkningsrätten var ibland alldeles oinskränkt,
ibland reglerad genom bestämmelse om de dimensioner träden måste
hafva för att vara afverkningsgilla (växlande mellan 7 verktum i
genomskärning på en längd af 15 fot och 10 tum på 20 fot); ibland
undantogs gran från afverkningen, på en tid då detta trädslag ännu
ansågs hafva ringa värde. Dessa bestämmelser hafva nog i åtskilliga
fall vållat oreda. Godtgörelsen för dessa s. k. skogsköp utgjordes i
de flesta fall af en penningsumma i ett för allt; stundom betingade
sig hemmansägaren därjämte en viss årlig afgäld i penningar eller
spannmål. Som allmänt omdöme kan sägas, att sågverken förvärfvade
sig afverkningsrättigheterna för mycket godt pris. Skogen hade vid
denna tid så ringa värde, att allmogen uppbrände stora vidder däraf
endast för att erhålla betesmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
