Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.o. Patologi, etiologi, hygien, rätts- och statsmedicin, af professorn med. dr C. Wallis, Stockholm - IV.10.p. Invärtes medicin, af professorn med. dr S. E. Henschen, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ämnet. Jämte honom hafva A. Key-Åberg (f. 1854) och A. Jäderholm
(1837/85) varit de förnämsta bearbetarne af denna vetenskap inom vårt land.
Den invärtes medicinens historia i Sverige är nära knuten till
de medicinska högskolornas. P. Hoffvenius (1630/82) i Uppsala kan
hos oss betecknas som detta studiums grundläggare. O. Rudbeck
d. ä. (1630/1702) ifrade för upprättande af det första akademiska
sjukhuset i riket, hvilket kom till stånd först 1717. Under 18:e
århundradet ägde Uppsala medicinska fakultet tvenne lysande lärare
och vetenskapsmän i N. Rosén v. Rosenstein (1706/73), den svenska
pediatrikens fader, och K. v. Linné, hvilken bland annat framhöll,
att villkoren för hälsa äro god luft, tillräcklig rörelse och
sömn, lämplig diet m. m., och divinatoriskt uttalade i sin lära
om »Exanthemata viva», att de smittosamma sjukdomarna, såsom pest,
spetälska, lungsot, frossa m. fl., alstras i människokroppen af små
djur, som Linné hoppades en gång skulle upptäckas. – I Lund intogs
den första lärostolen i praktisk medicin af den tyske polyhistorn
Kr. Rostius (1620/87). Under 18:e seklet var fakultetens mest
lysande lärare E. Rosén-Rosenblad (1714/96), lika ansedd både som
läkare och som vetenskapsman.
Den invärtes medicinen räknar sin nydaning från början af det
nittonde århundradet, då den filosofiska riktningen undanträngdes af
naturvetenskaplig, objektiv forskning. Vid den tiden hade Sverige
två ryktbara praktiska invärtes läkare i arkiatern P. v. Afzelius
(1760/1843), professor i Uppsala, och den snillrike E. Zakarias
Munck af Rosenschöld (1775/1840), professor i Lund, hvilken senare
gjort sig ett namn genom införande i landet af vaccinationen
och hygieniska förbättringar. Den naturfilosofiska skolan ägde,
såsom ofvan omnämnts, ännu i mediet af seklet en på grund af sin
personlighet uppburen representant i uppsalaprofessorn <i<Israël
Hwasser</i> (1790/1860). Banbrytande blef Magnus Huss (1807/90), som
år 1838 å Serafimerlasarettet öppnade en tidsenlig klinik öfver
de invärtes sjukdomarna. Hans arbeten om alcoholismus chronicus,
lunginflammation, tyfus m. fl. skaffade honom europeiskt anseende
och äro af bestående värde. P. H. Malmsten (1831/83) är känd
genom arbeten om den kroniska ägghvitsjukdomen och upptäckten af
åtskilliga sjukdomsalstrande parasiter. Vid Uppsala universitet
infördes en tidsenlig klinisk undervisning af O. Glas (1812/80)
och i Lund af P. E. Gellerstedt (1815/81).
Af nu lefvande läkare, som kraftigt bidragit till läkarbildningens
och den inre medicinens utveckling, må följande här nämnas. I
Stockholm har R. Bruzelius (f. 1832) verkat såsom kliniker och såsom
vetenskaplig författare bl. a. afhandlat »Laryngopatologien»; P. J. Wising (f. 1842) har meddelat undersökningar å nerv- och invärtessjukdomarnas område; F. W. Warfwinge (f. 1834)
har förtjänster om sjukvården och har forskat rörande feber- och
blodsjukdomarna. Vid Uppsala universitet har S. E. Henschen (f. 1847)
gjort vetenskapliga undersökningar om nervsjukdomarna (Pathologie des
Gehirns) och hjärtats sjukdomar. J. G. Edgren i Stockholm (f. 1849)
har publicerat undersökningar rörande hjärtats och blodkärlens
sjukdomar. I Uppsala har O. V. Petersson (f. 1844) forskat rörande
hjärtsjukdomarnas diagnostik, albuminuri och tuberkulos. I
Lund verkar S. Ribbing (f. 1845) såsom kliniker. <i>T. Hellström<i>
(f. 1857) har gjort undersökningar om difteriens behandling med
serum. <i<T. Stenbeck</i> (f. 1864) har uppfunnit sedimentatorn.
Under senare hälften af 19:e århundradet hafva hos oss flera
specialiteter utbildat sig. Pediatriken, hvars fader var <i<Rosenstein,</i>
grundlades såsom modern vetenskap af <i<Fr. T. Berg</i> (1806/87; arbeten
bl. a. om torsken), och i hans fotspår följde såsom lärare och
forskare de bekanta barnläkarne Hj. Abelin (1817/93) och A. Kjellberg (1828/84) äfvensom de nu lefvande pediatrikerna O. Medin (f. 1847), som afhandlat den infantila förlamningen, och <i<J. Wærn</i> (f. 1849), som forskat rörande difteri och strypsjuka. Kännedomen om de veneriska
sjukdomarna har befordrats genom arbeten af E. Ödmansson (f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
