Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.c. Filosofi, af professorn fil. dr V. Norström, Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFI. 395
Filosofi.
s
En verkningsfull insats i vårt fäderneslands kulturlif blef
filosofiens vetenskap först under sjuttonde århundradet genom
kartesianismens omplantering på svensk mark. Här mötte denna nya
riktning ett häftigt motstånd från det med skolastisk aristotelism
väpnade teologiska renlärighetsnitet men tillkämpade sig dock
slutligen seger. Kartesianismens hufvudkämpe under dessa stridens
dagar var J. Bilberg (1646/1717). Meningsutbytet ägde rum i
akademiska dissertationer eller i teser och disputationer öfver
dessa. Samma form tog under större delen af 1600- och 1700-talen
så godt som all behandling af de filosofiska spörsmålen i
vårt land; sällan kom det till omfattande och själfständiga
undersökningar. Såsom den svenska filosofiens märkligaste man
i detta tidsskede nämna vi A. Rydelius (1671/1738), hvilkens
bemödanden gingo ut på att medla mellan den ortodoxa teologien
och kartesianismen. Senare fick hos oss äfven den leibniz-wolffska
filosofien en minnesvärd representant i N. Wallerias (1706/64).
Nästa utvecklingsskede sammanfaller väsentligen med den gustavianska
eran, då under öfvervägande engelskt och franskt inflytande några
af märkesmännen på vitterhetens område framställde och bearbetade
tidens upplysningsfilosofi. Vi anteckna här namnen J. H. Kellgren
(1751/95), K. G. of Leopold (1756/1829), T. Thorild (1759/1808)
och K. A. Ehrensvärd (1745/1800). Med D. BoëtUus (1751/1810), en
tänkare af mera strängt vetenskaplig riktning, infördes i vårt land
den kantska filosofien, visserligen under häftiga angrepp från det
»sunda förståndets» förkämpar. Och kantianismen öppnade i sin ordning
dörren för Tysklands stora idealistiska konstruktionssystem, Fichtes,
Schellings, Hegels. Hos oss representeras nämnda spekulation i
främsta rummet af den skarpsinnige och geniale B. Höijer (1767/1812;
hans namnkunnigaste verk »Den filosofiska konstruktionen» existerar
äfven i tysk öfversättning). Höijer har med en viss själf ständighet
genomlefvat och genomarbetat hela sin samtids från Kant härstammande
idealistiska idéutveckling och omsatt densamma i en form, som äger
närmaste frändskap med fichteanismens. Hos skalden P. D. A. Atterbom
(1790/1855) afspeglar sig den schellingska romantiken, utan
att likväl det filosofiska innehållet kommit till något klart
uttryck. Slutligen har, i omedelbar angränsning till våra dagar,
J. J. Borelius (f. 1823; f. d. professor i Lund) ägnat ett långt lifs
verksamhet såsom skriftställare och akademisk lärare åt uppgiften
att tillgodogöra Sveriges filosofi frukterna af Hegels spekulation.
Den filosofiska andan i vårt land har emellertid icke blott
röjt känslig mottaglighet för resultaten af filosofiens allmänna
utveckling jämte en viss själfständighet i dessas tillgodogörande
utan också gifvit upphof åt en verkligt nationell filosofi,
som i tankens medium afbildar vår kulturs innersta väsen och
egendomliga kynne, Denna kulturs karakteristiska drag samla sig i
sträfvandet till en den enskilda personlighetens frigörelse och
allsidiga utveckling, hvarvid på samma gång bevaras och vidare
utbildas en lagbunden samhällsordning samt en ren och lefvande
religiositet. Vårt svenska folk förbinder således i sitt kulturideal
både lag med frihet och tro med vetande. Häråt ger den nationella
svenska p er sonlighet s filos o fi en begreppsmässigt uttryck. Sin
djupaste källa har denna filosofi i aktningen för och kärleken till
människans frihet och själf bestämning, rätt och plikt samt kallelse
till evigt lif i sanning och rättfärdighet. Den nationella svenska
filosofien får vanligen bära namn efter sin egentlige upphofsman,
Sveriges själfständigaste tänkare och originellaste systematiker,
Kristofer Jakob Boström (f. 1797, professor i Uppsala, död 1866;
hans »Skrifter», utgifna af H. Edfeldt, kompletteras genom hans
»Föreläsningar i religionsfilosofi» och »i etik», redigerade och
utgifna af S. Ribbing). Boströms filosofi kan förstås och bedömas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
