Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.2. Statsförvaltningen - III.2.d. Statsfinanserna, af litteratören J. P. Velander, Stockholm - III.2.e. Landtförsvaret, af kapten H. Hult, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver, hvilket beror dels på de för närvarande synnerligen gynnsamma
konjunkturerna, dels därpå, att vid budgetens uppgörande beräkningen
af de blifvande inkomsterna alltid sker med den största försiktighet.
Sveriges statsskuld uppgick vid 1899 års slut till 317,489,000
kr. Densamma är till största delen tillkommen för järnvägsbyggnader,
dels för statens egna banor (till hvilka dock utgått mycket stora
belopp äfven af budgetens medel och af trafikinkomsterna), dels
för enskilda järnvägars räkning, hos hvilka staten för närvarande
har en fordran af omkring 44 millioner kronor; härjämte har
staten upplånat vissa belopp för att kunna utlämna odlingslån åt
enskilda. Den svenska statsskulden, som alltså upptagits endast för
produktiva ändamål, hvilkas afkastning i närvarande stund fullt torde
motsvara statsskuldens räntor, är äfven i sin helhet föga betydande
i jämförelse med flertalet andra länders. Då härtill kommer, att
den svenska staten äger ansenliga fonder, kan dess finansiella
ställning med skäl kallas lysande. Vid 1899 års utgång upptogos
statens tillgångar till 615,2 millioner kronor (hvari dock äfven
ingå vissa under Statskontorets förvaltning ställda donationsfonder);
härtill kommer statens fasta egendom (jordbruksdomäner och skogar),
som uppskattades till 250 millioner. Under sådana förhållanden är
icke underligt, att Sverige åtnjuter en mycket god kredit å den
utländska lånemarknaden.
Landtförsvaret.
Den svenska hären, om än i våra dagar liten i jämförelse med
kontinentens millionhärar, har haft en historia rikare på ärofulla
minnen än de flesta folks. Det fanns ett tidsskede, då denna här
ej blott stod på höjden af sin tids krigskonst utan äfven inom
krigsväsendets alla grenar, såväl hvad organisation och beväpning
beträffar som i fråga om krigstukt, militär duglighet i allmänhet
samt strids- och krigföringssätt, var ett mönster för öfriga
härar. Den blef en banbrytare inom krigskonstens alla områden.
Det var vid den tid, då Gustaf II Adolf - ej blott Sveriges utan en
af alla folks och tiders snillrikaste härförare - höll sitt segertåg
genom Europa. Otyglade legoskaror, som tjänade hos den mestbjudande,
var det försvar de flesta stater vid sagda tid kunde lita sig till;
i Sverige var däremot redan då - mer än ett halft århundrade förrän
hos något annat folk - grunden lagd till en verkligt nationell, i
fredstid bestående här. Och krigstukten i denna här hvilade icke,
såsom hos samtidens legohärar, i första hand på soldens riktiga
utbetalande utan på grunder, som i vår tid äro måttgifvande: på
en verklig krigslydnad, på gudsfruktan och humanitet. Med framsynt
blick för eldvapnens betydelse stod Gustaf Adolf främst icke blott
i fråga om tillgodogörandet af eldvapnens tekniska förbättringar
(lättare musköt, minskad kaliber, papperspatroner, patronväskor,
regementskanoner, »geschwindta skott» o. s. v.) utan framför allt
i fråga om de nya vapnens användande; fullständigt brytande med
de från medeltiden häfdvunna massformeringarna, gingo sträfvandena
inom svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
