Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.1. Öfversikt af svenska folkets historia. Af skriftställaren E. Svensén, Stockholm - II.1.g. Nyare tiden. Sveriges nydaningstid - II.1.h. Sveriges politiska storhetstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERSIKT AF SVENSKA FOLKETS HISTORIA.
77
Stockholm vid midten af 1600-talet.
Sveriges politiska storhetstid (1611/1718). För att icke afbryta
sammanhanget pläga vi i vår historia räkna denna period redan
från konung Gustaf II Adolfs tronhestigning (1611), ehuru den
naturligtvis rättare dateras från hans uppträdande å den stora
europeiska krigsskådeplatsen (1630).
Sveriges regenter under det för oss så märkvärdiga 1600-talet
voro Karl IX (1599/1611), Gustaf II Adolf (1611/32), Axel
Oxenstierna såsom ledare af drottning Kristinas förmyndarstyrelse
(1632/44), Kristina såsom fullmyndig drottning (1644/54),
Karl X Gustaf (1654/60), Karl XI:s förmyndarstyrelse (1660/72),
Karl XI såsom fullmyndig konung (1672/97) samt Karl XII (1697/
1718). Världshistorien kan ej mångenstädes uppvisa en sådan rad af
öfverlägsna personligheter såsom efter hvarandra ledare af ett folks
öden. Blott den andra af de båda förmyndarregeringarna (1660/72) gör
ett intryck af obetydlighet, och tiden för dess styrelse betecknar
en märklig svaghet i den annars lysande taflan.
Gustaf II Adolfs personlighet och öden, liksom ock vårt folks
historia under honom, tillhöra världshistorien och äro allmännare
och bättre kända än någon annan period af vår historia. Hans
uppträdande i det stora världskriget var lika mycket en handling
af själfförsvar för Sveriges folk mot Wallensteins och de katolska
furstarnes högtflygande planer på herravälde öfver Östersjön och
dess stränder som en högsinnad hjälp åt Sveriges tyska trosfränder.
Segern vid Breitenfeld (1631) lyfte Sverige med ens till rangen
af en stormakt. Dess nyvunna ställning hotades väl genom den
store konungens hjältedöd, på Lützens slagfält (1632), men
räddades genom Axel Oxenstiernas statsmannasnille och de svenska
generalernas lysande krigsbragder, som äfven under krigets senare
skede tillförsäkrade Sverige en långt mera betydande ställning,
än en del främmande historieskrifvare pläga vilja medgifva. Vid
den långvariga stridens slut (1648) var Sverige herre öfver alla
Tysklands flodmynningar och öfver största delen af Östersjöns
stränder.
Ungefär samtidigt lyckades Sverige genom frederna i Brömsebro
(1645) och Roskilde (1658) förvärfva de landskap inom det egentliga
Sverige (Skåne, Halland, Blekinge, Gottland, Bohuslän, Härjedalen
och Jämtland), hvilka ända dittills hört under Danmark eller
Norge. Detta var en ofantligt värdefull landvinning, som ökade det
egentliga Sveriges folkmängd med nästan en tredjedel och gaf vårt
land de gränser, som efter nutida förhållanden måste kallas de enda
naturliga. Af alla storhetstidens landförvärf äro ock dessa de enda,
som Sverige ännu har i behåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
