Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.3. Geologi. Af statsgeologen E. Erdmann, Stockholm - I.3.b. Kambriska och siluriska aflagringar - I.3.c. Triassystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan Sverige så småningom höjt sig ur det haf, som under
silurtiden öfvertäckte detsamma, bibehöll det, såsom förut
antydts, med undantag af Skåne, sin egenskap af fastland under
de oberäkneligt långa tidrymder, hvarunder annorstädes tusentals
meter mäktiga formationer bildades. I samband med nämnda höjning,
som sannolikt ensamt för sig tagit ofantliga tidsbelopp i anspråk,
torde den hufvudsakliga bildningen af den skandinaviska bergskedjan
hafva inledts och småningom fullbordats, hvarvid tillika inom
densammas nordliga del väldiga bergmassor af äldre, prekambriska
formationer under veckningsprocessen liksom omstjälptes och
från väster mot öster skötos öfver de yngre silurlagren, så att
i Åreskutan och i bergsplatåerna i Offerdal samt på många andra
ställen vid fjälltrakternas östrå gräns lagerföljden nu ter sig helt
och hållet abnorm, i det äldre lager ligga ofvanpå yngre. Under
hela det nu ifrågavarande utvecklingsskedet verkade vittring,
det rinnande vattnet m. fl. krafter att omgestalta och i hufvudsak
utjämna markens ytförhållanden. Floddalar nedskuros och utvidgades,
fjällplatåer och bergskammar splittrades och bortfördes, och af de
jämförelsevis lösare kambrisk-siluriska berglagren förstördes alla
de områden, som icke genom sättningar och förkastningar nedsänkts
till större eller mindre djup under ytan af omgifvande urberg eller
genom lavalikt utbredda täcken af hårdare eruptiva bergarter skyddats
mot förstöring, hvarom ock förut nämnts.
Skånes nuvarande geologiska byggnad och fördelningen af därvarande
formationer, bland hvilka trias-, jura- och kritsystemens lager
saknas inom öfriga Sverige, är till hufvudsaklig del förorsakad
genom förkastningar. Somliga förkastningar hafva en ganska betydlig
längdutsträckning. Så t. ex. mäter den, som från kusten vid Höganäs
sträcker sig i sydostlig riktning förbi Helsingborg, Lund och
västra sidan af bergshöjden Romeleklint till trakten af Ystad,
en längd af omkring 130 kilometer. På sydvästra sidan om denna
förkastningslinie har berggrunden i höganästrakten sjunkit omkring
180 meter och på andra ställen ändå mycket mera. Anmärkningsvärdt
är, att så betydliga förkastningar i allmänhet icke äro märkbara
genom några höjdskillnader på själfva jordytan, för så vidt icke
berggrunden vid förkastningssprickans ena (upphöjda) sida består
af ursystemets gnejs eller andra bergarter, som äro jämförelsevis
hårda. De vid rubbningarna ursprungligen uppkomna höjdskillnaderna
hafva nämligen genom denudation sedermera blifvit utjämnade.
Af Triassystemet finnas i Skåne utbildade de till dettas yngre
afdelning, keupern, räknade lagren, bestående af röda och grönaktiga
eller eljest brokigt färgade leror, märglar och sandstenar jämte
konglomerat. De utgöra berggrunden inom smärre områden mellan Höganäs
och Kullaberg samt i trakterna öster och nordost om Landskrona
samt sträcka sig äfven under de närmast yngre, stenkolsförande
bildningarna. Man har borrat ända till 180 meter i desamma utan
att komma till deras underlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
