Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1797-1799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med dryga summor köpa sig fred af franska republiken. En fransk här tog de påfven tillhöriga Bologna, Ferrara och Urbino i besittning samt tvang honom att med 15 millioner livres köpa sig vapenhvila, hvilken i Februari 1797 öfvergick till en fred, då påfven nödgades afträda Avignon, Ferrara, Bologna och Romagna. Under tiden hade Bonaparte vunnit nya segrar öfver österrikiska fältherrar, inryckt i Tyrolen och hotade de österrikiska arfländerna. Andra franska härar under Jourdan och Moreau hotade dessa från Franken och Baiern; men erkehertig Carl, som fått befälet öfver österrikiska hären mot Jourdan, vann en seger öfver denne, hvarefter äfven Moreau nödgats draga sig tillbaka. Bonaparte fortfor dock att vara segrande, Mantua måste gifva sig i början af februari 1797 och Bonaparte ryckte allt närmare mot Wien, medan andra franska härar under Moreau och Hoche framträngde från Rhentrakterna, och Frans II, kejsare sedan Mars 1792, måste i Leoben den 18 April 1797 ingå en preliminärfred, hvari han till Frankrike afträdde de österrikiska Nederländerna och förlorade en stor del af sina besittningar i norra Italien. En kongress skulle sammanträda för att afsluta freden mellan tyska riket och franska republiken.
Denna kongress sammanträdde i Rastadt den 9 December 1797 och äfven Sverige var der representeradt. Gustaf Adolf hade utnämnt grefve Axel von Fersen att der vara Sveriges ombud, men icke såsom innehafvare af Pomern, utan i följd af dess garanti för westfaliska freden. Valet var ej rätt lämpligt, emedan Fersen gjort sig känd såsom en varm beundrare af franska drottningen Marie Antoinette och i följd deraf äfven för sitt djupa hat till franska revolutionen och revolutionsmännen, för hvilka hans uppträdande vid kongressen således ej kunde vara välkommet.
Han infann sig emellertid i Rastadt mot slutet af November 1797, redan innan kongressen var öppnad, och begärde få aflemna sitt kreditiv som svensk ambassadör; men de österrikiska sändebuden gjorde genast anmärkning mot lydelsen af detta kreditiv och förklarade, att han vore välkommen såsom ombud för svenska Pomern, men ej kunde i annan egenskap mottagas. Samma svar fick han äfven af Bonaparte, som vid ett sammanträffande med Fersen förklarade, att Europas ställning mycket förändrat sig sedan westfaliska freden. Sverige utöfvade då ett stort inflytande i Tyskland; det stod i spetsen för det protestantiska partiet och lyste ännu i hela glansen af den store Gustaf Adolfs segrar. Ryssland var då ännu icke någon europeisk stat och Preussen fans knappast till; men dessa båda makters framåtskridande hade sedermera i mycket tillbakasatt Sverige och nedsatt det till en makt af tredje ordningen. Fersen anmärkte, att den materiela maktens rubbning likväl ej borde kunna rubba rättsanspråken; men Bonaparte svarade nu helt tvärt, att franska republiken aldrig skulle erkänna någon svensk ambassadör vid kongressen. Fersen gjorde dock ännu ett försök att blifva erkänd af de österrikiska ombuden, men utan att lyckas. Icke desto mindre stannade han i Rastadt, höll ett lysande hus, såg ofta vid sitt bord de tyska representanterne vid kongressen och hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
