Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oveldig, utan att gilla det förra, dock i vida högre grad ogilla det senare. Ända till 1786 års riksdag, hvilken, enligt hvad förut är anmärkt, utgjorde en vändpunkt i Gustaf III:s historia, hade hans styrelse gjort sig ojemförligt mera förtjent af loford än af tadel. Han hade infört vigtiga förbättringar i lagstiftningen, genom en väl beräknad statskonst betryggat och befordrat sitt lands utrikes handel, gjort slut på Sveriges politiska förnedringstillstånd och återgifvit det en plats i de mäktigare staternas rådslag, gifvit vitterheten och de sköna konsterna en rikare uppmuntran och omsorgsfullare vård än någon svensk konung före honom, och det enda man med skäl kunde förebrå honom var hans misshushållning samt den dermed i nära samband stående olyckliga bränvinslagstiftningen. Hans eröfringsplaner mot Danmark voro visserligen äfven klandervärda, men de hade sorgfälligt hållits hemliga och voro dessutom redan frånträdda, så att de icke kunde inverka på ledarne vid 1786 års riksdag. Hade dessa ledare verkligen varit patrioter, såsom de kallade sig, så hade de väl, såsom redan i det föregående är anmärkt, i stället att uppträda fiendtligt mot konungen och tvinga honom till ytterligheter, bort understödja honom i det, som för riket var af verklig nytta, afskaffa kronobrännerierna utan att återinföra husbehofsbränningen, ordna oredan i hans finanser, hvilken ursprungligen uppstått till följd af realisationen, ehuru den visserligen betydligt ökats genom hans misshushållning, samt framför allt, öfvertyga honom om möjligheten att kunna med tillräcklig konungslig myndighet verka för landets nytta äfven enligt den regeringsform han gifvit det, och icke gifva honom anledning till en ny statshvälfning, hvartill de väl visste honom vara i stånd hellre än att gifva vika för deras riksdagsränker. De visste ock, att, hvilka fel man än i öfrigt kunde förebrå Gustaf III, så älskade han uppriktigt sitt folk samt kunde i fosterlandskärlek fullt mäta sig med hvilken som helst af dessa »patrioter» — en benämning, den man både då och i senare tider varit alltför färdig att tilldela oppositionsmän, utan att så noga taga i betraktande om denna opposition varit framkallad af verklig patriotism eller af stånds- och partiintressen. Oppositionen vid 1786 års riksdag hade sålunda sin dryga andel i de följande årens tilldragelser, och detta bör man ej förgäta, när man klandrar och med skäl klandrar Gustaf III:s förfarande under dessa tilldragelser.
Det motstånd, han rönt vid 1786 års riksdag, hade emellertid öfvertygat Gustaf III att inom adeln fans ett mäktigt parti, som utgjorde flertalet å riddarhuset och äfven inom de öfriga stånden hade icke ringa inflytande, hvars sträfvande gick ut på att återinföra det förra regeringssättet och ännu en gång mot riksdagsvälde utbyta konungaväldet. Denna öfvertygelse förmådde honom att kasta sig in i det ryska kriget, för att, likasom Carl Gustaf förut gjort, genom krigisk verksamhet draga adeln från stämplingar inom riket, omgifva sig sjelf med krigarens glans och tillika få sina förstörda finanser bortblandade med krigskostnaderna. Då han anföll Ryssland, tycktes förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
