Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortsattes och Hallenberg derigenom uppmuntrades att fortgå på den historiska författarebanan. Nu egnade han i stället sin håg och sin ovanliga arbetsförmåga åt numismatik och filologi samt skref lärda afhandlingar derom. Särskildt vittna hans »Historiska anmärkningar öfver Uppenbarelseboken», 3 band, 1800, om hans djupa insigter äfven i österländska språken. Vid vitterhets-akademiens upplifvande 1786 hade han blifvit kallad att intaga ett af de tre rum, öfver hvilkas besättande akademien sjelf egde att bestämma, och höll 1787 sitt inträdestal, med en »Undersökning, huruvida forntidens historiska arbeten kunna nu för tiden tjena häfdatecknare till eftersyn». När chefs-platsen vid myntkabinettet blef ledig 1802, sökte och erhöll Hallenberg denna befattning, fick titel af kansliråd 1812 och adligt diplom 1818, men tog aldrig introduktion å riddarhuset. Ännu en gång, vid öfver 70 års ålder, återvände han till historiskt författarskap, då han 1819—1822 utgaf »Anmärkningar öfver Lagerbrings Svea rikes historia». Han afled vid 86 års ålder i Oktober 1834, föga uppskattad af den större allmänheten, men af de lärde erkänd som en af sin tids lärdaste män.
Erik Michael Fant, Hallenbergs gynnade medtäflare om professorsplatsen i historien, var född i Eskilstuna, der hans fader, den berömde predikanten Michael Fant, då var kyrkoherde, i Januari 1754. Redan vid 27 års ålder blef han 1781 professor i historien vid Upsala akademi samt visade sig snart vara en ganska flitig författare, om man ock ej i öfrigt kan tillerkänna honom någon synnerlig öfverlägsenhet. Utom ett stort antal mer eller mindre omfattande historiska arbeten har han författat en mängd uppsatser i den tidens periodiska skrifter, redigerat början af den stora samling af källskrifter för svenska medeltiden, som utkommit under titel »Scriptores rerum svecicarum medii ævi» (Svenske historieskrifvare under medeltiden), samt utgifvit icke mindre än 328 akademiska afhandlingar, mest i historiska ämnen.
Andre författare, som under Gustaf III:s regering egnat sig åt svensk häfdateckning, äro: Erik Tuneld (f. 1709, d. 1788), den i det föregående omnämnde författaren till »Geografi öfver Sverige»; som 1784 utgaf en »Historia om svenska rikshöfvidsmannen Engelbrecht», i 3 delar; Carl Gustaf Warmholtz, f. i Stockholm i December 1713, utnämnd af konung Fredrik till hessiskt hofråd 1741, adlad 1756, men icke å riddarhuset introducerad, död i Mars 1785, bekant genom sitt stora verk »Bibliotheca historica Sveogothica, eller förteckning uppå så väl tryckte som handskrifne böcker, traktater och skrifter, hvilka handla om svenska historien eller derutinnan kunna gifva ljus, med kritiska och historiska anmärkningar», af hvilket de 7 första delarne utgåfvos 1782—1793 och de 8 sista 1801—1817; Herman Schützercrantz (f. 1713, d. 1802); grefve Johan Ludvig Hård (f. 1720, d. 1798), dömd till döden 1756, men lyckligen undkommen till Preussen; författare till »Memoires d’un gentilhomme suédois» (En svensk adelsmans anteckningar), som utkommo i Berlin 1788 och hvarur ett utdrag utgafs i svensk öfversättning under titel »Berättelse om grefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
