Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Gustaf III:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot Frankrike tycktes kejsarinnan dock ej vilja lemna. I stället för att visa sig angelägen att i främsta rummet ordna Frankrikes intressen, begärde hon att få veta konungens tankar rörande Polens. Afsigten synes varit, att Gustaf skulle lemna henne fria händer i Polen, mot det att hon lemnade honom samma frihet i afseende å Norge. Norges förening med Sverige skulle således blifva belöningen för det biträde Gustaf III lemnade de mot Frankrike förbundna makterna, likasom han äfven af den befriade franske konungen hoppades ett betydligt penningeunderstöd, och hans uppträdande i denna fråga var således visst icke så oegennyttigt, som han gerna ville låta påskina.
Emellertid förgick tiden, och det blef alltmera ovisst, huruvida den mer och mer tilltagande penningenöden skulle kunna genom några subsidier afhjelpas, hvarföre man måste söka andra utvägar dertill. Kort efter konungens hemkomst från kriget hade dåvarande statssekreteraren för finansärendena friherre Erik Ruuth blifvit, på egen begäran, den 4 Oktober 1790 befriad från detta embete och i stället erhållit det lediga presidentembetet i kammarkollegium. Finansdepartementet delades nu mellan trenne embetsmän, borgmästaren i Carlskrona, lagmannen Anders af Håkanson, som fick på sin lott föredragningen och expeditionens styrelse, samt statskommissarien Ekman, som fick befattningen med statskontors-, och generalkonsuln Peyron med vexelärendena. Håkanson, den nye statssekreteraren för finanserna, föreslog konungen, såsom enda utvägen att ordna dessa, en ny riksdag, men ehuru han häri understöddes af Armfelt, afslog dock konungen detta förslag, när det först bragtes å bane. Emellertid afslöts förbundet med Ryssland och utsigten att före våren kunna företaga något mot Frankrike tycktes mer och mer försvinna, hvarföre konungen började visa något mer benägenhet att under tiden samla ständerna och förelägga dem ett förslag till statsskuldens reglering, hvilket ock Håkanson redan utarbetat. Den 26 November sammankallade konungen riksdrotsen, Armfelt, Håkanson, underståthållaren Ahlman, den bekante sekreteraren i bondeståndet under 1789 års riksdag, samt prosten Carl Gustaf Nordin och hans äldre broder landshöfdingen Johan Magnus af Nordin, till en hemlig konselj på Drottningholm. Konungen började med att uppläsa riksdagsplanen, hvaröfver han begärde de närvarandes yttrande. Riksdrotsen ansåg högst betänkligt att sammankalla ständerna vid en tidpunkt, då partier fortfarande funnos inom landet och en stark jäsning var rådande hos andra folk; men, om intet annat medel gåfves till vinnande af en oundgänglig hjelp, ville han icke gifva konungen anledning att misstro sina undersåtar. Med honom förenade sig de öfrige, hvarefter någon granskning af riksdagsplanen ej kom i fråga; men några veckor derefter utfärdades riksdagskallelsen den 8 December.
Ständerna kallades att sammanträda den 23 Januari 1792, men icke i Stockholm, hvars borgerskap börjat visa mindre tillgifvenhet för konungen än förut, utan i Gefle, hvarifrån man trodde sig kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
