Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag vanhedra mig. Rymma undan dessa förrädare vore fegt och skulle öka deras mod».
Ännu bekymmersammare blefvo förhållandena genom Danmarks krigsförklaring, som afgafs den 10 Augusti, då danska regeringen förklarade för svenske ambassadören i Köpenhamn J. W. Sprengtporten, att Danmark, som genom ett förut med Ryssland ingånget fördrag vore förbundet att bistå detsamma i händelse af krig med Sverige, icke längre kunde undandraga sig att fullgöra denna förbindelse. Sprengtporten hade, så snart han fått visshet om att en sådan förklaring förestod, anmodat rikshistoriografen Jonas Hallenberg, som för tillfället befann sig i Köpenhamn för att samla materialier till sin »Gustaf II Adolfs historia», att med största skyndsamhet resa till Finland för att till konungen framföra nyheten derom, och Hallenberg hade så nitiskt fullgjort detta uppdrag, att han inträffade i Kymmenegård redan den 21 Augusti. Konungens ställning var nu så förtviflad, att underrättelsen om Danmarks deltagande i kriget mot Sverige tycktes böra alldeles förkrossa honom, men i stället utropade han vid mottagandet af denna underrättelse, med synbar glädje: »Nu är jag räddad», hvilket hans omgifning betraktade såsom ett utbrott af sinnesförvirring, men som i sjelfva verket vittnade om öfverlägsenheten af hans snille. Han hade nemligen nu en fullgiltig anledning att lemna Finland och var tillika öfvertygad, att allmänna meningen inom Sverige derefter skulle så öfvervägande träda på hans sida, att han ej längre hade något att befara af det mot honom fiendtliga partiets stämplingar.
Han beslöt genast afresa till Stockholm och anförtrodde åt hertig Carl öfverbefälet i Finland under sin frånvaro, med förbigående af hertig Fredrik Adolf, som räknat på att erhålla detta befäl, men om hvilken försports, att han hade alltför många förbindelser med de missnöjde, för att ett sådant förtroende kunde honom lemnas, hvilket icke litet harmade honom.
Den 25 Augusti lemnade konungen Kymmenegård och inträffade samma afton i Lovisa, der öfverstelöjtnanten friherre Erik Abraham Leijonhufvud infann sig med den af Armfelt uppsatta skrifvelsen, hvilken konungen dock vägrade mottaga, under förklaring att han ej underhandlade med rebeller, men att, om de gjorde afbön och genast återvände till lydnad, skulle de få förlåtelse. Sedan Leijonhufvud framfört detta svar till de förbundne, beslöto desse att bemäktiga sig konungens person, och öfverste Hästesko skulle med sitt regemente verkställa arresteringen; men konungen hade redan den 26 inträffat i Helsingfors, der han personligen uppdrog öfverbefälet åt hertig Carl, och derifrån genast begifvit sig till Åbo, hvarifrån han den 27 for postvägen öfver Åland samt anlände till Grislehamn den 31 Augusti och till Haga den 1 September tidigt på morgon. Samma dag på f. m. inträffade han å Ulriksdal hos drottningen, inträdde i hennes rum och kastade sig, blek och upprörd, i hennes armar. Det var det ömmaste möte, som dittills egt rum mellan de båda makarne, och för tillfället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
