Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrikes eller Rysslands sold. Sveriges anseende bland de europeiska makterna var ock i förhållande härtill. Ingen öfverlägsen förmåga stod i spetsen för det hela. Misstroende rådde mellan ständerna och de styrande, så väl som mellan dessa inbördes, och missnöje öfver allt.
När Adolf Fredrik i Mars 1751 uppsteg å Sveriges tron, hade han att välja emellan att antingen troget och uppriktigt sluta sig till det bestående, under 32 års tillvaro fullt utbildade statsskicket, förena sig med det vid riksdagarne rådande partiet, representeradt genom flertalet inom rådet, samt för öfrigt söka genom en mild och rättvis styrelse inom det omfång af makt, som var honom lemnadt, göra sig så älskad af sitt folk och så aktad af sina medregenter inom rådet, att han åtminstone borde kunna afstyra för samhället i dess helhet eller särskilda samhällsmedlemmars välfärd vådliga yttringar af partiyran – eller, skickligt begagnande den rådande partisöndringen att störta det ena partiet genom det andra, söka grunda konungaväldet på bådas fall. För det förra valet hade han af naturen fått alla erforderliga egenskaper, för det senare inga; men till hans och äfven till Sveriges olycka förmåddes han af sin i själsförmögenheter vida öfverlägsna, men ränkfulla, hersklystna gemål att välja det senare, och så blef hela hans regering en följd af misslyckade försök att vinna ökad konungamakt, hvilka dock ledde endast till ytterligare inskränkningar deri samt tillika till ökad bitterhet mellan partierna, ökad falhet hos de maktegande ständerna och ökad förnedring för riket.
Vi hafva i det föregående visat, huru Adolf Fredrik genast efter sitt tillträde till regeringen började tvister med rådet om rätta förståndet af åtskilliga grundlagsbud, som rörde konungens och rådets ömsesidiga rättigheter, och huru vid den nästföljande riksdagen åren 1751 och 1752 ständerna gåfvo rådet rätt emot konungen. Carl Gustaf Tessin, kanslipresident, kronprinsens guvernör och chef för hofstaten, var nu den inflytelserikaste man i riket, men han hade dock mera lysande än verkligt öfverlägsna egenskaper och sedan han förgäfves sökt förena högsta inflytandet inom rådet och vid hofvet, båda lika maktlystna och lika benägna att inkräkta på hvarandras rättigheter, nedlade han kanslipresidentskapet för att stanna vid hofvet, der han likväl ej kunde bibehålla något förtroende längre än man trodde sig kunna vinna honom för planerna till konungamaktens utvidgning. Sedan detta misslyckats, inträdde ock en öppen brytning mellan honom och konungaparet, och det dröjde sedermera icke länge innan Tessins politiska roll var utspelad.
Hans efterträdare i kanslipresident-embetet, Anders Johan von Höpken, var i själsförmögenheter honom öfverlägsen, men egde, kall, sluten, högdragen, vida mindre förmåga att vinna tillgifvenhet och stå i spetsen för ett parti, var äfven mera tänkare än statsman, hvartill han saknade tillräcklig beslutsamhet, likasom han ej heller var höjd öfver misstanken att låta utländskt guld inverka på sina statsmanna-åtgärder. Äfven han, ehuru rikt begåfvad, kunde således, lika litet som före honom Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
