Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
död ett adelsvälde, ännu mera hotande för de öfriga samhällsklasserna än det under den förra förmyndarestyrelsen, utan att i lysande förtjenster ega något berättigande. Tvärtom hade, under detta senare adelsvälde, Sverige sjunkit alltmera både i yttre anseende och inre välbefinnande, och sedan förmyndarestyrelsens okloka statskonst invecklat Sverige i ett ganska äfventyrligt krig med dess grannar, i hvilket dess unge konung uppträdde med en kraft och beslutsamhet, som gjorde honom till hela svenska folkets älskling, lyckades det honom att, biträdd af tjensteadeln och de ofrälse stånden, göra slut på högadelns välde.
Förmyndareräfsten och reduktionen voro medlen härtill; rådet, som länge varit högadelns målsman vid tronens sida och som öppet uppträdde med anspråk att vara medlare mellan konung och ständer, förlorade nu all betydenhet och på adelsväldet följde det kungliga enväldet. Carl XI utöfvade det ofta hänsynslöst, stundom äfven hårdt och orättvist, men dock på det hela till landets synnerliga båtnad. Alla grenar af förvaltningen ordnades, försvarsverket sattes i ett aktningsbjudande skick, och en varsam, men tillika sjelfständig statskonst följdes, som frånträdde den förra eröfringspolitiken, så väl som det för riket förnedrande subsidiesystemet, och endast gick ut på att befästa freden och bevara hvad genom de föregående krigen vunnits.
Vid Carl XI:s död tycktes också Sveriges ställning såsom Nordens hufvudmakt betryggad; men det hade under sin eröfringstid förfarit alltför hårdhändt mot sina grannar att kunna påräkna ett ostördt bevarande af sina eröfringar. Dess tre mäktigaste grannar slöto sig tillsammans att anfalla det med ett krig, som visserligen var för tillfället i hög grad orättvist, men dock framkalladt af Sveriges föregående, föga mera rättmätiga eröfringskrig. Mot de anfallande uppträdde Carl XII på ett sätt, som med ens återgaf Sverige den ställning det intagit under sin mest lysande tid. Danmark tvangs till fred, ryssar och sachsare besegrades, och det hade nu berott af segraren att äfven med dessa fiender ingå fred, hvilken dock efter all anledning ej blifvit långvarig, ty den mäktigaste bland hans fiender, czar Peter, hade både alltför stort intresse att för sitt vidsträckta rike vinna tillträde till Östersjön och äfven alltför stor personlig öfverlägsenhet att icke göra allt för att vinna detta mål. Han skulle således otvifvelaktigt icke hafva hållit den ingångna freden längre, än han dertill ansett sig tvungen; men Carl XII vårdade sig ej ens att påtvinga honom någon fred, utan vände sig i stället mot August samt förde krig i Polen och Sachsen, under det czaren för hvarje år utsträckte sina eröfringar och stärkte sina krafter, till dess han slutligen blef sin förre besegrare ofvermäktig. Nederlaget vid Pultawa och i ännu högre grad Carl XII:s långvariga qvardröjande i Turkiet samt hans orubbliga föresats att bibehålla Sveriges område oförminskadt bragte det, under de sista åren af hans regering, ända till branten af sin undergång, och det kungliga enväldet, som under Carl XI varit tryckande egentligen endast för högadeln, blef det nu i allt högre grad för hela svenska folket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
