Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anseende och hvilket han trott sig kunna förena med förtroendet hos ett hof, hvilket styrdes af den lika skarpsynta som hersklystna Lovisa Ulrika. Han trodde sig allt framgent kunna åtnjuta en hofmans förmåner utan att behöfva uppoffra sina grundsatser såsom en bland ledarne i en aristokratiskt-republikansk styrelse, som oupphörligen beredde konungafamiljen nya förödmjukelser. Detta förhållande kunde dock fortfara endast så länge, som hofvet förestälde sig, att en man, med Tessins skenbara tillgifvenhet för konungahuset och fulländade hofmannaegenskaper i öfrigt, borde blifva en afgjord anhängare af en stark konungamakt och en befordrare af alla medel att vinna ett sådant ändamål. När slutligen denna föreställning under händelsernas lopp skingrades, blef hofvets och i synnerhet Lovisa Ulrikas förbittring mot Tessin så mycket större, ju lifligare förhoppningar man gjort sig om den inflytelserike mannens medverkan.
Med många förtjenster förenade Tessin äfven åtskilliga fel, bland hvilka de mest i ögonen fallande var det redan anmärkta af en ganska långt drifven egenkärlek, som röjde sig i den ifrigaste lystnad efter utmärkelser, ett brinnande begär att vid alla tillfällen synas, bemärkas, beprisas. Han var i sjelfva verket gudfruktig, menniskoälskande och försonlig, men utöfvade dessa dygder ofta nog på ett sätt, som skulle mindre de sjelfva än deras framhållande varit hufvudsaken. Samma utmärkelselystnad förledde honom ock att i tal och handlingar ständigt inblanda sin egen personlighet, samt urartade icke sällan till en barnslig fåfänga, som dref honom att söka visa sig och sitt snille äfven i en hop småsaker, som voro mindre passande för hans ålder och värdighet. Så uppträdde han, ehuru varande rikets högste embetsman, ofta nog som versmakare och rolighetsminister vid hofvets nöjen, hvarjemte han sökte utmärka sig genom högt drifven prakt så i kläder som lefnadssätt.
Med denna fåfänga och praktlystnad kunde inkomsterna för Tessin aldrig blifva tillräckliga. Han hade ärft en betydlig förmögenhet efter fadern och äfven efter svärfadern, hade redan tidigt erhållit lönande befattningar och äfven af sina politiska vänner blifvit rikligen belönad för sina tjenster, så att, då han 1761 nedlade sina embeten, erhöll han såsom riksrådspension 12,000 d. s. årligen, hvilket var dubbelt mot hvad som vanligen bestods ett riksråd, samt uppbar dessutom en årlig pension af 6,000 d. s. såsom f. d. guvernör för kronprinsen, äfvensom Leckö slott och kungsgård, 5 hela hemman med 36 torp, blifvit lemnade åt honom och hans grefvinna i lifstids-förläning, samt äfven hon uppbar särskild pension; men oaktadt dessa stora inkomster ökades för hvarje år hans skulder. Redan 1738 började han sälja den ena efter den andra af sina ärfda egendomar och hade slutligen qvar endast Åkerö i Södermanland, der han tillbragte hela senare delen af sin lefnad allt sedan sin onåd vid hofvet. Han skref visserligen här tidt och ofta både i sin dagbok, hvilken han förde ganska utförligt, så att den vid hans död utgjorde 29 folioband, och i bref till sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
