Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterhet och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock röjde mycket prosaiskt förstånd, likväl allt för mycket blottade på poetisk inspiration, för att vinna någon framgång hos allmänheten, och den tidens krkik gjorde sig ofta lustig öfver hans försök att skrifva »orimlig vers».
Jakob Frese, född i Viborg 1691, förordnad till sekreterare vid amiral Lillies eskader 1714, anstäld vid den då nyss inrättade civilexpeditionen 1719, död 1729, var en af de få, som förtjena namn af verklig skald under den period af vår litteraturhistoria, som ligger emellan Stjernhjelm och Dalin. Hans dikter, hvilka utgåfvos under åren 1726–1728 och af hvilka ett urval utkom 1826, äro af dels religiöst, dels verldsligt innehåll. Genom hans sånger, som i allmänhet utmärka sig för naturlighet, täckhet och ett oskuldsfullt behag, går en grundton af mild klagan, from försakelse och längtan från jorden, men som äfven röjer ett sinne, som älskade henne med ett barns kärlek. Hvad som äfven i väsentlig grad höjer Frese öfver mängden af sina samtida är hans vårdade språk, hvari så väl som i känslans innerlighet han kan anses såsom en föregångare för sina senare vida mer berömda landsmän Creutz och Franzén.
Carl Johan Lohman, född i Stockholm 1694, prest 1717 och extra ordinarie bataljonspredikant vid lifgardet, predikade för Carl XII i lägret yid Fredrikshall första söndagen i adventet 1718 – den sista predikan hjeltekonungen hörde, ty han blef skjuten på aftonen samma dag. Denna predikan vann i så hög grad hans bifall, att han genast befalte utfärdandet af en hofpredikants-fullmakt för Lohman. Denne tjenstgjorde sedermera dels såsom notarie i hofkonsistorium, dels såsom regementsprest vid lifdrabanterna, blef kyrkoherde i Tierp 1731 och dog derstädes 1759. Han
uppträdde äfven såsom skald, med åtskilliga stycken för det mesta af religiöst innehåll, hvilka röja
att han tagit Spegel till sitt mönster. Det mest framstående deribland är en »Dödsbetraktelse»,
hvilken omisskänligt röjer en verklig skaldenatur och ej obetydligt påminner om Wallins »Dödens engel».
Carl Gustaf Cederhjelm, född 1694, brorson till riksrådet Josias Cederhjelm och holsteinsk minister i Paris, der han genom sitt slösande lefnadssätt ådrog sig så stora skulder, att han 1723 insattes i bysättningshäktet Châtelet, hvarest han efter 12-årig fångenskap afled 1740, var en författare af helt annat lynne än den näst föregående. Han författade en mängd epigram, förde en poetisk brefvexling med Dalin, utgaf i Paris 1740 en öfversättning från Voltaire under titel »Kärleks-balk», med en rätt orginel och gladlynt dedikation »Till Sveriges värda fruntimmer», samt skref för öfrigt under sin långa fångenskap i bysättningshäktet ett ganska stort antal både franska och svenska verser, hvilka i talrika afskrifter spriddes kring Sverige och Frankrike. Instämmande i det gyckel med religiösa föremål, som redan börjat komma i bruk bland den lättsinniga ungdomen i Frankrikes hufvudstad, skref han sina mest uppsluppna stycken till psalmmelodier, hvilket genom kontrasten mellan innehållet och melodien gjorde så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
