Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försäljning af kronohemman; men deremot afslogs böndernes begäran om grundskatternas förvandling till en fast penningeränta, ehuru denna vigtiga omskapning af skatteväsendet under Carl XII:s tid varit nära att fullbordas, och ingen förändring skedde i de gamla förordningarna mot landsköp eller i det år 1686 utfärdade förbud att på varje hemman hysa mer än ett bestämdt antal tjenstehjon, bondens egna barn inberäknade, hvarigenom icke blott hans företagsamhet inskränktes, utan man äfven ingrep i hans familjelif. Man fortfor äfven att företrädesvis gynna sådana företag, som lofvade stor och snar vinst, såsom fabriker och handelskompanier; men Arvid Horn och hans vänner sökte också gynna landtbruket genom frihetsår på återupptagna ödeshemman, genom nedsatta skatter på nyodlingar, genom uppmaningar att odla hampa samt bygga och begagna rior, genom införandet af potates-odling, genom inrättandet af brandstodsföreningar m. m. Redan 1719 blefvo ock socknarna befriade från den börda, som 1718 blifvit dem pålagd, att ansvara för utlagorna på alla derefter uppkommande ödeshemman. Genom dessa och dylika åtgärder äfvensom till följe af freden och af den numera tryggade egande- och sjelfbeskattnings-rätten samt af den från 1731 inträdda förminskningen i utlagorna, började förhållandena för jordbruket att i någon mån förbättras, ehuru dess framsteg på det hela voro allt för ringa under ett så långt fredslugn. Ännu 1731 klagades vid riksdagen öfver den skada, landtmannens boskap led genom vargar, björnar och andra rofdjur, hvilkas antal under kriget betydligt ökat sig i de mer och mer ödeblifna orterna, och ännu 1734 funnos icke mindre än 1,058 ödeshemman och lägenheter inom Sverige och Finland. Ännu år 1738 infördes öfver 270,000 tunnor säd i riket, och landtbruket hade sålunda under åren 1719–1738 gjort ganska långsamma framsteg. Flera orsaker sammanverkade härtill: brist på arbetskrafter, det utarmade tillstånd, hvari landtbefolkningen nedsjunkit ända derhän, att den saknade håg och kraft till en lifligare företagsamhet; de tunga gärderna och bevillningarna, som länge borttogo en betydlig del af
jordens afkastning, men som voro nödvändiga för att betala rikets skuld och återupprätta dess försvar; slutligen ock den missaktning för fredliga yrken, som under krigsåren hos många ståndspersoner utbildat sig. Under de första åren efter krigets slut såg man sällan någon adelsman med större flit och omtanke sköta sin landtegendom, ty han ville ej förnedra sig att blifva en »landtjunkare», utan tillbragte hellre tiden med jagt, ridter och andra »ridderliga»
sysselsättningar, såsom de kallades. Vanvården af frälsegodsen gick så långt och var så bekant, att
bönderne vid inträffade missväxtår brukade säga, att »deras åkrar sågo ut som herrgårds-gärden».
Under Hattarnes styrelse egnade man företrädesvis uppmuntran åt handeln och fabrikerna, hvilka ansågos långt vigtigare än jordbruket, hvars alster icke troddes kunna i samma mån inbringa penningar från den utländska marknaden. En af Hattarnes mera framstående män, landshöfding Theodor Ankarkrona, tillerkände dock i ett tal inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
