Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hindras, hade banken åtagit sig att utgifva mindre sedlar, som i bankens kassa skulle inlösas med skiljemynt.
Det i den dagliga mindre rörelsen gängse betalningsmedlet hade dittills varit silfver- och kopparmynt. Bankens transportsedlar hade dertill varit otjenliga, dels emedan de lydde å minst 50 daler k. m., dels emedan de borde af hvarje innehafvare genom påskrift öfverlåtas åt en ny, och för öfrigt voro väl kronans uppbördsmän, men ingen enskild, förpligtad att mottaga dem; men nu fick, genom kungörelsen af den 23 Okt. 1745, banken rättighet att utgifva sedlar på 6, 9 och 12 daler k. m., hvilka skulle ovägerligen af alla mottagas såsom reda penningar och vara betalbara i hvar mans hand. Följden blef, att sedlar snart utträngde det redbara myntet ur rörelsen och blefvo, jemte kopparskiljemyntet, det vanliga omsättningsmedlet, i följd hvaraf alla affärsförhållanden, de smärre lika väl som de större, fingo erfara skiftningarna uti pappersmyntets pris i förhållande till silfvermyntet.
Då denna kungörelse utfärdades, sökte man tillika lugna allmänheten med den försäkran, att bankoverket i sig sjelft var uti bättre och förmögnare tillstånd än det någonsin varit. Dermed förhöll sig dock så, att bankens fordringar visserligen öfverstege dess skulder med mer än 5 1/2 millioner daler s. m., hvilket öfverskott var större än någonsin tillförene: men då fordringarna, af hvilka nära 12 millioner innestodo hos kronan och utredningskommissionen samt andra 3 millioner hos rikets ständers kontor och manufakturkontoret, icke kunde med någon säkerhet påräknas inflyta, så utgjorde bankens sedlar och öfriga förbindelser, som skulle vid anfordran inlösas, en summa af nära 10 millioner, för hvilkas gäldande banken i metalliskt mynt endast egde 1,150,000 daler s. m., hvaremot denna tillgång vid slutet af Mössornas styrelse uppgått till 6,300,000 d. s. Således var i sjelfva verket den metalliska valutan mindre än den någonsin varit, och det var dess oupphörliga minskning, som nu mer och mer hotade banken med bankrutt.
Rikets penningeställning hade sålunda blifvit ganska bekymmersam. Utgiftsstaten för 1747 öfversteg den för 1746 med mer än 3 1/2 millioner d. s. Att fylla så stora behof under det allmänna betryck, hvari näringarne sig befunno, var en ganska svår uppgift och föranledde nya strider, i hvilka de båda stora partierna, i följd af sina olika grundsatser rörande statshushållningen i allmänhet, delade sig lika bestämdt som i fråga om de politiska åsigterna. Hattarne, som innehade makten, önskade rikliga tillgångar för statens behof och sina partivänners belöning. Mössorna åter voro föga benägna att åtaga sig bördor för en styrelse, hvars riktning de ogillade, och för behof, hvilkas omfattning och nödvändighet höllos hemliga.
Sekreta utskottet tillsatte nu af sina medlemmar en finansdeputation att föreslå statsinkomsterna, och Anders Johan von Höpken, som var ledamot af denna deputation, uppsatte om orsakerna till rikets medellösa tillstånd ett betänkande, som sedermera i sekreta utskottets namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
