Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talmannen och sekreteraren, samt att ståndet icke samtyckte till adelns förslag, utan förbehöll sig att, såsom ett med de öfriga likberättigadt stånd, få sjelft afgöra sina ärenden efter de flesta rösterna, hvarefter adeln, i saknad af understöd från preste- och borgarestånden, måste afstå från sitt försök.
Oron fortfor emellertid inom bondeståndet. Den utvisade Olof Assarssons vänner sökte med våld åter införa honom i ståndet, hvarvid handgripliga våldsamheter synas förefallit, ty ett par af bönderna klagade, att de blifvit knuffade och luggade, en riksdagsman hotade att slå en annan »på truten», o. s. v., hvilket allt vittnar föga fördelaktigt om det parlamentariska skicket hos bondeståndet vid denna tid.
Onekligen gjorde dock ståndet på det hela under frihetstiden betydande framsteg i politisk utveckling samt närmade sig mer och mer den fullständiga likställighet med de öfriga stånden, hvartill det enligt det nya statsskickets anda var berättigadt och hvarom ståndet gått miste hufvudsakligen till följd af en lägre bildningsståndpunkt än de öfriga ståndens, men hvilken likställighet det rättvisligen borde ernå, i samma mån det vann en motsvarande politisk utveckling, äfven oberoende af dess bildning i öfrigt.
*
I allmänhet hade under de långvariga riksdagarne de ofrälse stånden efter hand så stigit i politisk bildning, att de mer och mer kunde deri täfla med adeln, med hvilken de för öfrigt täflade äfven i korruption. Af detta frihetstidens skamligaste lyte har en svensk häfdatecknare, rikshistoriegrafen Anders Schönberg, som sjelf tagit en liflig del i de senaste riksdagarne under Adolf Fredriks regering, lemnat en skildring, som väl kan förtjena anföras, såsom det mest talande bevis, hvarthän ett så obegränsadt riksdagsvälde, som det svenska under frihetstiden, slutligen kan leda.
»Före riksdagen 1727», heter det i denna skildring, »har jag icke funnit spår, att penningar blifvit mera använda på riksdagarne. Åren 1719 och 1720, vid frederna i norden, vid drottning Ulrikas och konung Fredriks val, fingo väl några betydande män penningar, men den öfriga hopen hade ännu föga inflytande. Frankrike och England, förenade i Hannoverska alliansen, hitsände mycket penningar, då Sveriges accession syntes angelägen. Då köptes först fullmakter vid riksdagen. Till 1762 års slut ombyttes fullmakter ofta, så snart en ättehufvudman kom tillbaka till staden för att sälja sin fullmakt ånyo. Sedan riddarhusordningen blifvit utfärdad 1762 och fullmakterna blifvit mera bestämda, uppstegrades deras pris genast vid följande riksdagen, då Hattarne blefvo bedragne af den mellan dessa riksdagar skedda öfverenskommelsen att ej uppköpa några fullmakter på båda sidor, men Mössorna emellertid handlade till sig sådana i tysthet. Att gifva 6,000 daler kopparmynt för en fullmakt ansågs då ännu för oskäligt pris, men vid riksdagen 1771 fick man icke många fullmakter under denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:46:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/8/0427.html
