Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmogens bildning hade försvunnit under det långvariga kriget, som medtog allmogens både tid och tillgångar samt genom ständigt förnyade utskrifningar bortryckte först en stor del af ungdomen och sedermera äfven många af dess lärare, hvaraf följden blef, att det uppväxande slägtet saknade ledare och tillfällen till bildning samt derigenom äfven förlorade håg dertill och sinne derför. Få kunde läsa i bok, ännu färre skrifva ens sitt namn. Också undanbådo sig bönderne deltagande i åtskilliga ärenden, dem de erkände sig ej kunna bedöma, och valde i början af frihetstiden stundom afskedade underofficerare till sina riksdagsombud, till dess 1723 års riksdagsordning föreskref, att dertill skulle tagas endast bofaste bönder. Kronobetjeningen hade emellertid till åliggande att vid kinkigare rättegångar biträda bönderna med råd och hjelp, och under riksdagarne var ståndets sekreterare pligtig att gå dem till handa med upplysningar om rikets grundlagar och allmänna författningar.
Denna låga bildningsståndpunkt och farhågan att bönderne i följd deraf lätt skulle kunna förledas att gå hofvets ärenden, föranledde, att de vid frihetstidens första riksdag uteslötos från de flesta af ständernas deputationer samt uttryckligen från sekreta utskottet, hvilket föreskrefs i både 1719 och 1720 års regeringsform. Somliga af ledarne inom adeln ville till och med frånkänna dem all talan, utom i beskattningsfrågor, och Conrad Ribbing påstod, att de icke ens i ekonomiska eller några slags politiska frågor borde hafva någon röst; men mot dylika nedsättningsförsök uttalade sig bönderne så allvarligt, slutligen äfven så hotande, att man vid 1720 års riksdag tillerkände dem långt större politiska rättigheter än 1719. Sedermera fick ståndet, enligt 1723 års riksdagsordning, insätta medlemmar i alla deputationerna, med undantag af sekreta utskottet och af den nämnd, som uppsatte riksrådsförslagen. Full jemlikhet med de öfriga stånden blef sålunda icke heller nu bondeståndet tillerkänd, och en sådan yrkade bönderne allt ifrigare och enträgnare, synnerligast hvad beträffar inträdet i sekreta utskottet, ju mer de började inse detta utskotts stora betydenhet. De tre öfriga stånden voro dock lika ihärdiga att afslå ett sådant inträde, och så söndrade dessa tre stånd voro i de flesta öfriga frågor, så eniga voro de i denna. Inom dessa stånd synes nemligen den öfvertygelse varit allmänt rådande, att bondeståndet alltför mycket saknade förmåga att bedöma och behandla kinkigare statsärenden. Man sökte emellertid ställa bönderna till freds genom löfte att vid alla angelägnare mål inhemta deras tanke, samt lät dem också ofta nog deltaga i tillfälliga kommissioner, i granskningen af rådsprotokollen, i den s. k. stora sekreta deputationen samt äfven i vissa frågor, som förekommo inom sekreta utskottet. Från i lag stadgadt deltagande i detta utskott förblef dock bondeståndet under hela frihetstiden utestängdt.
Denna de öfriga ståndens obenägenhet att bevilja bondeståndet full likställighet med dem bidrog emellertid att hos detta stånd väcka missbelåtenhet med det nya regeringssättet och önskan, att konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
