Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läroverken; såsom biskop och erkebiskop nitisk för lära och lefverne, såsom riksdagsman fridsam och hofsam; Henrik Benzelius (September 1747–Mars 1757), de båda föregåendes ännu yngre broder och, likasom de, en man med mycken lärdom, talman vid riksdagarne 1751 och 1755 samt såsom sådan lugn och sansad, utan något lifligare deltagande i partistriderna; Samuel Troilius (November 1757–Januari 1764), talman vid 1760 års riksdag och stamfader för adeliga ätten von Troil – en lärd man och lycklig talare, också en af sin tids störste predikanter, såsom erkebiskop allvarlig och sträng ordningsman, på riksdagarne en af Hattarnes mest betydande ledare inom sitt stånd, samt Magnus Beronius (Juni, 1764–Maj 1775), god latinsk talare och skald, nitisk och verksam stiftsstyresman, talman vid 1765 års riksdag.
Vidare biskoparne i Linköping Thorsten Rudeen (September 1716–September 1729), presteståndets talman under riksdagarne 1723 och 1726, i det föregående omnämnd såsom framstående skald, för öfrigt berömd för djup gudsfruktan, klokt och försigtigt embetsnit, grundlig lärdom och älskvärdt umgängessätt, stamfader för adeliga och grefliga slägterna Rudenschöld; Andreas Rhyzelius (April 1743–Mars 1761), nitisk i styrelsen af sitt stift, flitig och aktad författare af så väl andliga som historiska skrifter, bland andra en biskopskrönika, samt lycklig latinsk skald; Engelbert Hallenius, (1753–1769), en af Sveriges utmärktaste teologer, men känd för mycken girighet och ifrigt deltagande i partistriderna, stamfader för adeliga ätten Hallencreutz, samt Jakob Serenius, (Mars 1763–Maj 1777), i det föregående ofta omtalad såsom en af Mössornas mest framstående ledare, lika som han var en af sin tids mest upplysta, verksamma och oförskräckta biskopar, om hvilken det heter, att han var »en man af sällsynt förstånd, starkt omdöme om menniskor och saker, med driftig hug för stora ting samt gåfva att röra likt och olikt för deras bedrifvande; mindre beifrande de fel, som begingos mot dess person än mot dess embete och tänkesätt; orörlig för hot och förföljelse, obeveklig af smicker och penningar, trogen undersåte, redlig medborgare, rättvis och lätt förman, god make, öm fader, fri och ärlig med hvar man»; i Strengnäs: Daniel Lundius (Mars 1729–December 1747), som på sin tid ansågs såsom en af Sveriges lärdaste teologer och var en väldig kämpe för sträng renlärighet; i Vesterås: Matthias Iser (April 1711–Februari 1725), mest känd såsom glad och angenäm sällskapsman, hvilken särdeles väl förstod att med lustiga historier muntra upp Carl XI, hos hvilken han ock stod i stor ynnest, för öfrigt känd såsom den rikaste biskop i Sverige alltsedan reformationen infördes, stamfader för adeliga slägten Iserhjelm, samt Andreas Kalsenius (November 1733–December 1750), berömd för sin allvarliga uppsigt så väl öfver skolväsendet som öfver ordning och skick i stiftets församlingar, stiftare af den teologiska profession vid Upsala akademi, som ännu bär hans namn.
Svenska kyrkan hade sålunda äfven under detta tidskifte flere framstående styresmän, dock färre än under Carl XI:s allvarliga tid, då de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
