Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdagsmän. Tre förslag voro i detta hänseende å bane: ett, att adeln skulle utse riksdagsfullmäktige länsvis; ett annat, att adeln skulle välja 300 riksdagsmän och hvarje af de öfriga stånden 100; samt ett tredje, att adeln väl skulle infinna sig mangrant vid riksdagens början och afhöra propositionerna, men derefter åtskiljas, sedan ett utskott af 250 personer blifvit valdt för att handlägga riksdagsärendena. Intetdera af dessa förslag blef dock antaget. Man beslöt emellertid att utarbeta en ny riddarhusordning, och vid 1726 års riksdag blef frågan återupptagen genom ett förslag, att adeln skulle välja 200 riksdagsmän i förhållande till frälsegodsen inom hvarje län samt förse dem med underhåll, likaledes i förhållande till frälsehemmanen. Förslaget hänvisades till den deputation, som var sysselsatt med utarbetandet af den nya riddarhusordningen; men den obesutna adeln dröjde ej att motsätta sig detta förslag. Den hade redan lärt sig inse, att den sjelfskrifna riksdagsmannarätten icke blott innebar ökad politisk betydenhet för den obesutna adeln, utan äfven var en inkomstkälla, som under frihetstidens fortgång allt oftare anlitades. Förslaget mötte derföre ett bullersamt och ihärdigt motstånd samt måste slutligen nedläggas, ehuru dåvarande landtmarskalken, Arvid Horn, den tiden både adelns och Sveriges mest betydande man, understödde detsamma, hvarigenom han stötte sig med flera inom ståndet och synnerligast med embetsmannaadeln i Stockholm, hvilket sedermera ej blef utan inverkan på hans slutliga aflägsnande ur rådet.
Detta förslag hade sålunda fallit, men de anledningar, som framkallat detsamma – adelns allt för stora talrikhet och svårigheten för den mindre bemedlade adeln i landsorterna att infinna sig vid riksdagarne – föranledde åtskilliga nya förslag, såsom att greflig, friherrlig och adelig värdighet skulle inom hvarje slägt gå i arf endast till den förstfödde sonen; att adeln i Skåne och Finland måtte få hålla sammankomster i sina landsorter för att öfverlägga om riksdagsärenden och sända ombud till riksdagarne, samt att dessa måtte hållas skiftevis i Svea rike, Göta rike och Finland. Alla dessa framställningar rönte dock samma öde att förkastas, och »den menige adeln» befästade mer och mer sitt välde å riddarhuset.
I samband med den hos adelns flertal rådande oviljan mot en adels-representation genom val stod det nu öfverhandtagande bruket, att hvarje ätts hufvudman var dess sjelfskrifne representant å riksdagen och ensam egde rätt befullmäktiga någon annan att företräda ätten, hvilket slutligen blef i 1762 års riddarhusordning uttryckligen föreskrifvet, hvaremot 1723 års riksdagsordning stadgade endast, att en hvar adelig familj egde å riksdagen infinna sig och att, i fall ingen af familjen kunde komma, var det tillåtet att välja fullmäktig af annan ätt.
Vid 1734 års riksdag togs ett nytt steg i den riktning, som röjt sig genom klassindelningens upphäfvande. Valen till landtmarskalk samt till ledamöter i utskott och deputationer skedde genom valmän, som utsågos af bänkmän, valde af hvar sin bänk å riddarhuset genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
