Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1769, 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer och mer började tala om ständernas sammankallande för att finna utvägar till den allmänna förlägenhetens afhjelpande. Vid en sammankomst af Hattarnes ledare i början af Februari 1768 beslöts, att man skulle yrka på urtima riksdag och söka härtill vinna konungens medverkan, hvilken Fersen åtog sig att utverka och äfven lyckades. Den 9 Februari afgaf konungen i rådkammaren en skrift, i hvilken han yrkade riksens ständers sammankallande såsom enda botemedlet mot nöden; men Mössorna i rådet, hvilka icke önskade ständernas sammankomst under de nu rådande bedröfliga förhållandena, inkommo med ett betänkande, i hvilket ställningen afmålades mindre bedröflig och nödvändigheten att sammankalla ständerna för dess förbättrande bestreds, hvarföre ock rådet afslog konungens yrkande på riksdag. Hiärne var den ende af riksråden, som instämde med konungen. Löwenhjelm inskränkte sig att begära uppskof med riksdagskallelsen under fyra eller fem månader; men alla de öfrige riksråden afstyrkte. Kort efter denna strid i rådet afled Löwenhjelm hastigt den 7 Mars 1768. Han hade såsom kanslipresident icke utöfvat så stort inflytande, som man af hans ovanliga duglighet och insigt i alla allmänna ärenden kunnat vänta, hvartill väl orsaken legat deruti, att han ansågs icke vara oegennyttig, samt att han, med den försigtighet, som varit grunddraget i hans lynne, icke velat rätt sluta sig till någotdera af de stridande partierna, hvarföre han ock var misstrodd af båda. Rikskanslirådet Fredrik von Friesendorff fick derefter öfvertaga kanslipresidentsgöromålen.
Regeringen hade vid denna tid kommit i allvarsam tvist med kammarkollegium, der Mathias von Hermansson, en af Mössornas djerfvaste och verksammaste motståndare, i April 1767 blifvit president. En ryttmästare Cronacker hade 1762 förskaffat sig rättighet att för en viss penningesumma inlösa något kronans hemman, som skulle vara jemngodt med ett honom tillhörigt säteri, hvilket kommit under biskopssätet i Göteborg; men vid uppskattningen af det honom i utbyte lemnade hemmanets värde och förmåner hade Cronacker främstalt vida högre anspråk än kammarkollegium, som hade att vårda kronans rätt, ville medgifva. Cronacker klagade hos regeringen, och då han i riksrådet Reuterholm fått en ifrig förespråkare inom rådet, gaf detta honom rätt och befalte kammarkollegium att ställa honom till freds. Då kollegium gjorde föreställningar häremot, med framdragande af flera betänkligheter, följde i April 1768 ett bannebref, i hvilket kollegium förebråddes att oförsynt hafva klandrat kongl. maj:ts befallning, att med osannfärdig berättelse och obehörigt åberopande af olämplig lag hafva sökt föra kongl. maj:t bakom ljuset, att hafva visat en märkvärdig obenägenhet mot Cronackers person, o. s. v.; »och emedan I», så slutade brefvet, »på en tid uti några edra skrifvelser yttrat ett dristigt och oanständigt afvikande från den underdåniga vördnad, som I oss, såsom eder öfverhet, vid alla tillfällen skyldige ären, så hafve vi pröfvat rättvist, att I för ett sådant edert förhållande lagligen bören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
