Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1765, 1766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under tiden hade statsdeputationen redan den 19 Februari inkommit med en på den sekreta propositionen grundad öfversigt af statsverkets tillstånd, hvilken innefattade en utförlig och ganska bedröflig skildring af Hattarnes statshushållning, till hvilken så väl som åtskilliga åtgärder, hvilka deraf föranleddes vi återkomma i öfversigten af statshushållningen och penningeväsendet under frihetstiden. Rådsprotokollen för de förflutna åren blefvo tillika granskade och flera anmärkningar gjordes, på hvilka man grundade ett hufvudanfall mot rådet. I början af Augusti nalkades afgörandet. Den mindre sekreta deputationen hade till sekreta utskottet inlemnat sina anmärkningar rörande öfverenskommelsen med Frankrike angående subsidierna. Då ansågo Ekeblad och Scheffer sig böra undvika den hotande stormen och inlemnade sina afskedsansökningar, hvilka den 5 Augusti föredrogos i rådet och meddelades sekreta utskottet, jemte konungens förord för dem att erhålla pensioner. Utskottet svarade, att något hinder för afskedets beviljande icke mötte, men förbehöll sig att, efter fullbordad granskning af deras rådslag, uttala sitt omdöme öfver deras så väl som öfver de andra riksrådens förhållande, samt att till dess uppskjuta sitt utlåtande om pensionerna. Hvad sekreta utskottet sålunda yttrat godkändes af stånden.
Ekeblads och Scheffers afgång kunde dock ej afböja deras embetsbröders öde. Den i November 1764 ingångna öfverenskommelsen med Frankrike om subsidierna togs till hufvudsaklig anledning för anfallet emot rådet. Mindre sekreta deputationen lade rådet till last, dels att ständernas så nära förestående sammankomst icke blifvit afvaktad, dels att några millioner livres på Sveriges fordran blifvit afprutade; dels att, genom betalningsterminernas utsträckande till 1772, förbundet blifvit förlängdt och ett band lagdt på riket, utan motsvarande fördel; dels slutligen, att sjelfva fördraget icke blifvit med tillbörlig sorgfällighet uppsatt, hvarigenom Frankrike fått tillfälle att ytterligare innehålla en del af hvad det skolat betala. Deputationen ansåg för den skull de nio riksråd, som fattat beslutet, Rosen, Seth, Ekeblad, Scheffer, Hamilton, Fleming, Liewen, Rudenschöld och Hiärne, derigenom hafva förverkat riksens ständers förtroende. Af dem voro de sex förstnämnde desamma, som beslutat det sista kriget; de öfrige tre, Liewen, Rudenschöld och Hiärne, som ej förr än vid sista riksdagen inkommit i rådet, kunde förtjena något mera undseende.
Riksråden sökte i synnerhet grunda sitt försvar derpå, att det franska anbudet varit ovilkorligt och skulle hafva återtagits, derest det icke genast blifvit antaget. Detta kunde dock lika litet bevisas som vederläggas, och då mindre sekreta deputationens yttrande föredrogs i sekreta utskottet, framhöll man der, såsom hufvudsakligaste anledningen till riksrådens afskedande, de olika grundsatser, som varit följda efter och före 1738: eröfringsplaner, rådslag byggda på sannolikheter, statshushållningen grundad på imaginärt mynt, krig, började utan tillräckliga medel, o. s. v. I utskottet voro ock rådets försvarare alltför få,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
